af

Smaklösa sängliggande som skaver.

Allitteration i brist på fantastiskt.

Det finns liksom ingen input.

Ingen glöd.

Ingenting.

Bara förmultnade, förtvinande, försvinna in i ytligare ingenting, i platsbanken, i inga pengar och pengar på ingenting och det går inte att spara upp budget när allt är en skuld och det finns inga jobb att få.

Och vem vill lyssna på mina problem när allas är minst lika stora eller större.

Och vad spelar det för roll att du aldrig sagt att du älskar mig när du sagt att du hatar mig, det känns minst lika mycket.

Meningslösa glassmaker, avslagen läsk och chipssmulor.

Två steg mot trottoaren men det skulle göra att dom vinner. Och dom får aldrig vinna.

Aldrig aldrig aldrig få mig helt.

Ur balans?

Vem sa att jag någonsin varit där?

Jag kan åka skridskor både framlänges, baklänges och som en köttbulle.

Men det spelar ingen roll, det är ändå inget jag kan skriva i ett CV.

Ingenting, det enda ord som faller mig att skriva utan vara försöka vara vidrigt meta mot allt och ingen. Det spelar ju ändå ingen roll. Att den skivan kom 1995 spelar ingen roll heller för de som föddes samma år som Jurrasic Park kom får gå på krogen nu och är lika mycket på den dysfunktionella arbetsmarknaden som du är. Så vad du bli när du blir stor då? Det spelar liksom ingen större roll längre. Jag vill bara ha en inkomst som inte baseras på att göra folk illa. Och när slutar man orka? Det är väl nåt som märks. Det handlar ändå bara lösryckta tankar i en flödesskrivning.

tillsvidare utan titel

Även fantasi kan skapa passionerad kärlek och mina grannar kan klaga hur mycket de vill på hur vida hur mycket hon låter. Men det kanske faktiskt är så att hon bara kan komma i vissa ställningar och jag tycker att de kan unna henne det. Det är hon värd. Bara för att hon inte finns behöver det inte betyda att hon inte har människliga rättigheter. Det finns öronproppar.

Mina vänner/terapeuter säger att jag kanske borde lugna ner mig att jag kanske skulle sluta tänka på någon som inte ens finns. Men om hon inte finns så skulle jag ju inte kunna tänka på henne. Du kanske är sjuk var det någon sa. Men varför skulle jag vara sjuk, jag vill ju bara bli lite älskad.

Jag vill att någon viskar att jag är vacker.

Att jag är fin eller nåt. Jag vill. Jag vill att någon ska vara lökig. Riktigt jävla smörig. Jag vill att att någon bara tycker om mig. Om ens bara lite på låtsas.  Någon kan väll ljuga lite.  Bara lite ibland…

Lite jävla I don’t wanna miss a thing I would do anything for love truly madly deeply nothing compares 2 u så får du mig ändå

Som nostalgiska minnen som det där sista nakenbadet med de där gamla vännerna man sluta träffa sen för att man faktiskt gick vidare för en gång skull.

Som att mina fingrar skriver framtida äventyr längs ett dus rygg medan den sover.

Och jag berättar att jag mimade till Cecilia Wennerstens Det vackraste jag vet på fritids.

Att det vore så mycket finare om du hade kommit ihåg allting när du vaknade.

Att mina komplimanger inte sköljs bort i någon form av kemisk ångest. 

Och det här med att bara trassla in sig i någon bara lite för en stund.

Dela luften vi andas.
Cirkelandas genom varandras lungor.

Handplocka ord från tungorna.

Dra ut meningar ur tinningarna.

Fiska upp drömmar och önskningar från ögonen för att sedan klistra upp dem i ett kollage i luften och berätta för varandra hur vårt liv tillsammans skulle se ut.

Som att bara drömma.

Om att inte skeda en kudde när man känner sig ensam.

Att inte känna sig ersättbar när ett du går hem.

Precis där du kommer ifrån

Det är inte så stor skillnad mellan Stångån, River Mersey och Svartån.

Det är precis där du kommer ifrån.

Min morfars sönderbombade barndomsgator där det nu står ett modernt köpcentrum med en stor arena i.

Och han fick stryk.

Precis som alla fått i hans släkt och somrarna som bestod av en semester där hela släkten jobbade med att plocka humle, för att överleva.

Det är inte så roligt att äta potatis och purjolökssoppa flera veckor i rad och varken bostads eller arbetsbristen kommer lösa sig i och med något annat än kontakter. Och jag vet att min pappas morfar cyklade två mil till sitt jobb som budbärare varje dag och när han fick pengar av sin chef för att ta bussen så cyklade han ändå.

 Det är precis där du kommer ifrån.

I lågstadiet med multikulturella färgstänk där majoriteten av barnen hade upplevt krig på något sätt. Och jag förstod aldrig varför det var så många som inte ville vara med på skolavslutningen i en kristen kyrka. Och det var viktigare att lära sig skrivstil än att förstå krigen i Jugoslavien, Ghana, Mellanöstern osv. Där krigen våra släktingar drabbades av definierar oss.

Precis där du kommer ifrån.

Precis där jag kommer ifrån.

Längs nyponbuskar, tätortstimotej, eklandskap och vetefält.

Och allt det där har redan skrivits av Lars Winnerbäck och jag får prestationsångest när jag går längs Stångån men jag vet att mina drömmar fortfarande kan segla längs den ut mot hav och större mening.

Från Östra London och East End där min morfar växte upp där alla barn inte hade skor fötterna och de kunde räkna vem som inte kom till skolan på måndagen från när de hörde bomberna falla.

Och bubblor som drömmar lagras i för att flyga längs med Themsen västerut och svänga av vid River Mercy spricka framme Liverpool och förvandlas till ett du går aldrig ensam och vidare ut i Irländska sjön norrut längs olika hav med sikt på Göta Kanal för delas upp vid Östgötaslätten och rinna ut i Svartån och Stångån för att åter mötas vid Stångebrofälten där drömmar gror och tillsammans är vi starka.

Från Cockney Rejects via Beatles till Winnerbäck och en tätort på en slätt där jag känner till varenda sandkorn i varje sten staden är uppbyggd av.

Precis där jag kommer ifrån.

Där jag var både var riddare, robinhoddare, rock n’ roll stjärna och fotbolls och hockeyproffs.

Till att bubblorna spricker till vänsternäven höjd och knuten, Cruel fucking Town, kängor med hängslen, kostymer och bandtröjor. Huliganism och Morrissey.   

En flyktbenägenhet som gror till ett vart du vill så fort du kan till folkhögskolor och större städer mellan olika du och jag relationer och ett förvirrat arbetarklassideal och ständig ekonomisk kris som hela tiden vill lösa på ett kortsiktigt sätt typ lotteri och lån.

Hur mycket jag än berättar om precis där jag kommer ifrån.

Påhittade sanna sagor som rinner längs med Stångån, River Mersey och Svartån.

Så kommer du eventuellt aldrig förstå.

Att sista dansen är alltid my heart will go on.

Att våra vattendrag förmodligen möts så småningom.

Och att jag vill bli gammal med dig.

Förstår du inte det?

Ditt cp.

tro, hopp och sport osv (utkast givetvis (givetvis också den ironiska titeln) utkast)

du blev mitt Hillsborough.

96 anledningar till att bara ge upp.

2 förlorade SM-finaler.

(valfritt kraftuttryck, gärna ett könsord)

spinna hopp runt en magisk kväll i Istanbul 2005

från att vara uträknad

man ska aldrig ge upp ekar i en kliché

och vad ska man göra med informationen

det blir bättre det var ju bättre en annan gång det kan ju bli det igen

jaha?