Terrarium

Ett.

Jag frågar om du fortfarande är rädd för spindlar.

Du undrar varför jag frågar det.

Jag svarar att associationen till att fråga det är varken märkligt eller långsökt när man är på ett terrarium och står bredvid en glasbur med en gigantisk fågelspindel.

Du bara tittar på mig. Säger ingenting. Vänder dig och går förbi alla skorpioner, spindlar kackerlackor och ormar. Stannar vid krokodilerna.

Jag säger luta dig inte framåt krokodiler kan hoppa högt och försöker krama om dig men du bryter dig loss som om jag försökte hålla fast dig och går längre in.

Du stannar till vid mungon och säger att du aldrig har sett en mungo innan. Att det inte var så här du ville se din första mungo.

Jag frågar om du vill göra en resa. Någonstans där det är varmt. Där du kan se fria djur.

Du svarar att vi harändå inte råd med sånt. Och att det finns ändå inga fria djur att se för när man väll sett dem så är de inte fria längre.

Jag frågar vad du menar men du går bara.

 Jag tappar bort dig. Stannar till en stund där fjärilar flyger runt och lemurer strövar runt fritt. En lemur hoppar upp på min väska och jag tänker att du hade tyckt att det var roligt. Jag tycker mest det är jobbigt eftersom jag ändå inte får klappa den. Så jag står bara still tills den hoppar vidare.

Du sitter och tittar på hajarna när jag hittar dig.

Jag sätter mig bredvid dig och berättar om lemuren.

Du småler först men sen blir ditt ansikte stelt och du säger att hajarna ser ledsna ut.

Jag säger att du ser ledsen ut.

Du frågar när bussen går.

Två.

Du frågar om min spindelfobi som om det vore nåt skämt. Du vet mycket väl att jag är livrädd för spindlar. Och så är du så där störigt jävla uppläxande och försöker låta intelligent så där som bara du kan göra.

Jag går bara ifrån dig. Stannar till vid krokodilerna. De ser lugna ut. Jag tänker att jag har mer gemensamt med dom än med dig.

Du försöker vara beskyddade och försöker hålla fast mig. Så jag bara går. Jag hade velat vara kvar vid krokodilerna lite till. Jag gillar krokodiler.

Jag går vidare inåt och ser en mungo för första gången i mitt liv. Jag gillar mungos tänker jag. Men jag hade velat se en mungo som inte var i en glasbur. Jag säger det till dig.

Du frågar om jag vill resa någonstans. Jag svarar att har vi inte råd med nåt bättre än ett jävla b-terrarium så har vi väll för fan inte råd med åka någonstans där det finns vilda Mungos. Och dessutom så skulle de mungos vi skulle se där det bor vilda mungos förmodligen ändå inte vara vilda .

Jag går igenom det där förskräckliga försöket till regnskog med en liten bäck med förstora fiskar i, fjärilar som flyger runt och småapor och lemurer som barn är elaka mot. Jag gillar aporna men jag ogillar barnen så jag bara fortsätter tills jag hittar en bänk vid det stora hajakvaritet.  Det är melankoliskt och hajarna ser deprimerade ut.

Du kommer efter en stund och sätter dig bredvid mig och berättar att du fick en existentiell kris för att en lemur hoppade upp på din väska. Jag tänker att du är en huvudperson i en Erlend Loe bok och ler. Sen kommer jag på att du är exakt som en karaktär ur en Erlend Loe bok och tycker inte alls det är roligt längre. Jag tittar upp på hajarna igen och säger att de ser deprimerade ut.

Du säger att jag ser ut att vara ledsen.

Jag frågar när bussen går.

kort flödesskrivning

så då sitter jag vid mitt köksbord en vanlig lördagskväll.
äter knäckebröd (halvfin ost och gurka) lyssnar på Lars Winnerbäck och känner mig ganska misslyckad.
utan egentlig anledning, jag gillar inte ens Winnerbäck, inte officiellt i alla fall.

jag är mest bara trött. på mig själv. på cyniskt poserande. på allt jag hävdar. jag orkar inte ens förklara det.

jag är inte deprimerad på riktigt. det här är ingen riktigt kris.
det borde hända någonting och när det händer händer det för mycket.

jag orkar inte ens hitta på en titel till denna text. jag funderade på någonting med att vara svensk men det känns meningslöst att definiera mig själv i fack då de som vill vara i det facket ändå inte vill ha mig i det facket. det blir bara flödesskrivning för det är vad detta är. jag byter till kent. jag har ett större nostalgiskt band till kent. de har betytt mer. för mig i alla fall.

Och du ska ta mig härifrån / Nu när det blåser på månen.

det här med längtan tycker jag är spännande. att bara drömma sig långt bort.   långt långt bort.

vart fan som helst.

jag skulle bara vilja känna något annat än att det nästan alltid inte är någon idé.

du. och alla andra du. i hela världen.

det var länge sen jag publicerade någonting. det är för att jag skriver på ett större projekt. men jag har börjat skriva på en diktsvit som sidoprojekt. här kommer ett utkast// Conrad Luckett

ett allmängiltigt du.

                       av alla människor som någonsin varit du för mig på något sätt

du.

du.

                 och du.

                                           har betytt mer för mänskligheten än:

                                                                                                            vatten.

                                                                                                            luft.                                                                                                                           olja.                                                                                                                                 

allt de tror är viktigt.

men de som tror att det som är viktigast går att lagra.

                                                                                   tjäna pengar på.

har aldrig förstått.

att fyra armar som omsluter varandra

kan skapa fred;

att alla du,

för alla i hela världen,

räddar världen.

att det är kärleksdikter som finns i varenda del av mina vener.

i världens vener.

i mänsklighetens vener.

som skriker och vill komma ut som terroristbrev som mailbombar hela världen och slår hål på hela tryggheten och otryggheten på samma gång.

att alla kärleksförklaringar är som kärnvapen för att förstöra allting som gör oss olyckliga.

det är hjärtat som slår för kärlek och antikärlek samtidigt för alla jag och du i en kollektiv förvirring.

hatförklaringar åt alla håll mot allting som gjort allting sämre och jag vill bara omfamna och krama alla så hårt jag bara kan.

pressa ut varenda droppe av kärlek så att vi kan ha ett crescendo av det som finns i oss på en och samma gång och sen sluta känna allting som gör oss ont.

atomvinter.

Och i slutändan finns det ändå bara ett jag och massor du. Det är värt det.

                      alla människor har varit inuti andra människor på något sätt.

                                                                       

                                                                

(jag minns nästan varje sekund.)

du. jag. alla andra du. alla andra du för dig.

livet är alltid kantat av blod.

det är det som driver oss.

och att betrakta andra människor.

alla är du med alla. Du-reformen gjorde att det blev så.vi kom lite nämre varandra utan att det gjorde ont.

ingen vet egentligen någonting. om någonting

det finns bara teorier.

som blir motbevisade om och om igen.

så varför lever vi?

för att vi vill veta?

vad händer om vi har fel?

hur kan man ha fel när man inte vet vilken fråga man ska ställa?

just nu.

och då menar jag bara precis just nu.

vill jag bara riva alla murar jag någonsin byggt upp.

skrika;

 jag älskar dig.

jag vet bara inte till vem.

det skulle kunna vara du, du eller du.

det har egentligen ingen betydelse.

om två timmar kommer jag sluta tro på kärlek som i ett du och jag igen.

Angående att vara tokblixtförälskad säger jag att jag ska att jag ska putta ner dig några steg på stegen så att det inte gör lika ont när du faller ner. Att jag är beredd med alla sorters storlekar på plåster. Men vi tar det senare. När det är dags. Jag vill inte vara cyniker hela tiden. Man måste vara lite naiv också.

alla du slutar ändå alltid bara med personer jag skriver dikter om.

alla du stannar alltid kvar.

på något sätt.

vi delar på medicinen utan att veta vad vi ska bota.

men det kommer alltid bli bra tänker vi,

håller varandra i händerna.

Ingenting.

Inga krig.

Ingenting farligt kan sära oss just nu.

Absolut ingenting. Någonsin. Just exakt nu.

Det är händerna.

Titta. Andas. Konstatera.

På fingrarna.

Hur de rör sig, spretar.

Fånga tag, förstå.

Att du tycker något om mig, oavsett vad.

Sorgkanter är inte bara smuts. det kan inte vara annat än viktigt.

Som du aldrig tänkte eller sa.

Vem som helst. Du . eller bara jag tittar på sina sorgkanter och ler.
någonting är fel för varje gång du jag eller någon annan försöker sätta fingret på vad det är som är fel så får hen svarta streck under naglarna.
pressar in naglarna i armen och skriver att med smutsen att det är mina tonårsgator som jag är önskar att du hade gått med på så att smutsen hade blivit mindre påtaglig. Så att det hade varit mer uthärdligt med ensamma korridorer broderdanielhörlurar på högsta volym. Men det är ingenting som du förtjänar. Du förtjänar bättre saker än tonårsromantiserade droger, söndersparkade busshållplatser och ändlösa timmar på caféer.

Jag vill vara lite mognare med dig. Inte på ett vuxet sätt. Bara lite mindre destruktivt.

Vem du än är.                  

Vem du än är.

Vem du än är.

Vem du än är.

Vem du än är.

jag skulle kunna bli kär i dig.
jag vet inte vad du heter.
jag har aldrig pratat med dig.
men jag gillar din stil.
vi skulle kunna ta världen med storm.
kunna vara ett roadmoviepar.
dansa barfota på barfotagatan.
jag skulle försöka berätta hur jag känner för dig genom alla de där poplåtarna jag lyssnat på för många gånger, inspelade på blandband.
jag skulle längta efter dig så jag fick gåshud så fort du inte var i närheten.
jag saknar dig.
vem du än är.

vem du än är.

Jag tror ju inte ens på sånt längre. Det gör bara ont.

Men ibland vill jag att det ska göra ont.

Kännas.

Vara på riktigt.

Bara lite jävla ibland.