Tillsammans är vi starka

Jag ska börja skriva på en blogg som handlar och ishockey med fokus på Linköpings Hockey Club som jag håller på väldigt mycket. Jag brukar sällan förklara mina texter men det här är rätt annorlunda mot allt jag skrivit innan. Det här är mitt första inlägg där. Länk dit http://lhcidag.se/tillsammans-ar-vi-starka/ (det är den här texten.



Jag fick i uppdrag att skriva om en gammal klassisk Irländsk folksång till att ha Linköpingsanknytning och som skulle kunna kopplas till Cluben. Det blir nog svårt tänkte jag, men utmaningar är ju roligt.

Fields of  Athenry , ni vet den där sången som Irländarna sjöng så man fick gåshud när de fick stryk mot Spanien (http://www.youtube.com/watch?v=lOLgXjplfh4). Roy Keane som var kommentator (eller satt i studion, det spelar ingen roll) sa att han skämdes för sitt folk, de förlorade ju, att det inte är något värt att vara stolt efter en förlust. Han har så fruktansvärt fel.

Det finns en anledning till att West Hams I’m Forever blowing bubbles (http://www.youtube.com/watch?v=Q-a69_Hm3gI) är en av de bästa ramsorna någonsin. Vi är som bubblor som flyger upp mot skyn och exploderar, sen får vi börja om från början igen. Det är inget vi är bäst. För de är inte bäst. De kommer förmodligen aldrig bli bäst heller. Och även om de nu skulle vinna någon större titel så kommer det en ny säsong där de får börja om från början igen. Inrutat och en av de bästa ramsorna någonsin. Det finns ingen motramsa på något sätt. ”Vi är bäst ramsor” kan alltid motargumenteras.

När Cluben mötte Luleå så sjöng Luleklackan ”Serieledarna för Lule”  det är inte genialt men det är bara sanning, vad ska man säga liksom, ja det är ni. White Lions sjöng att ”det finns bara en klack ”i hallen som motramsa. Detta stämde liksom inte på något sätt. Eller till antalet personer som klackarna bestod av så ja kanske. Men 15 personer som rest 140 mil och är väldigt engagerade är och kommer alltid vara en bättre klack än 60 personer som är halvengagerade  på en hemmamatch. Och det spelar ingen roll att jag avskyr de där fåniga Abbotbröderna, att en kompis är från Luleå och jag är en dålig förlorare eller jag håller på Cluben enormt mycket. Jag respekterar fortfarande hjärta för sin klubb och det visade de här Luleåsupportrarna.

Liverpool som är det lag jag har hjärta för förutom Cluben och det engelska landslaget gör en version Fields of  Athenry som de sjunger varje match, den och You Never Walk Alone. Båda två är fantastiska ramsor. Det hade jag säkerligen tyckt även om jag hade hållt på något annat (tvi, tvi) lag.

http://www.youtube.com/watch?v=R_BGkFYHG5Y

”Outside the Shankly Gates
I heard a Kopite calling
Shankly they have taken you away
But you left a great eleven
Before you went to heaven
Now it's glory round the Fields of Anfield Road.

All round the Fields of Anfield Road
Where once we watched the King Kenny play (and he could play)
We had Heighway on the wing
We had dreams and songs to sing
Of the glory round the Fields of Anfield Road

Outside the Paisley Gates
I heard a Kopite calling
Paisley they have taken you away
You led the great 11
Back in Rome in 77
And the Redmen they are still playing the same way
All round the Fields of Anfield Road
Where once we watched the King Kenny play (and he could play)
We had Heighway on the wing
We had dreams and songs to sing
Of the glory round the Fields of Anfield Road”

Jag tror att alla lag behöver odödliga ramsor. Detta är det tyvärr en enorm brist på i Elitserien och resten av sportsverige. Jag kommer inte på någon alls. White Lions bästa ramsa någonsin är förmodligen ”Hästen har inga pengar”, det går inte att argumentera emot, det är sant.  Men det är fortfarande inte en stor svulstig ramsa om stoltheten och hjärtat i klubben. Jag vill ha great fucking songs som känns i hjärtat, inget skrikmummel bara en höjd näve och sjunga ut för det man tror på.

Nere vid fälten.

Hörde jag nån sa.

håll näven högt i luften

Drömmar gror vid Stångebro

Där vi såg vad hjärta och stolhet

Drömmar gror vid Stångebro

Det är vad jag fått ner i min version av Fields of  Athenry. Och anledningen att det är så svårt är att skriva den här texten är att vi inte har en så lång historia. Visst vi har kämpat. Våra stora förebilder behöver marineras några år till. Jag skulle älska om det fanns en ”Sture Loodgate” in i CC med de stora bokstäverna ”Alltid på plats”. Eller om man tog den nya ”tag linen” Tillsammans är vi starka och hade det i stora Bokstäver över entrén och ha det där i 20 år så att det får bli historiskt.

Liverpool byggde sin storhet på 60-talet, nu är de ett mittenlag men de har en av de största fanbaserna i världen. Det var på 60-talet de byggde ”Shankley Gate” (den där det står You Never Walk Alone”). Och om det nu blir så att tillsammans är vi starka etsar sig fast så skulle jag vara en av de första att jubla att om en spelare som det spekuleras i om den kommer lämna klubben eller inte tatuerar in TÄVS över knogarna (Daniel Agger tatuerade YNWA i början av denna säsong under spekulationer om hur vida han skulle lämna eller inte).

Receptet för att skapa en storklubb med mycket anseende är att visa att man har hjärta för klubben och sen låta det marineras. Vi måste skapa det klassiska för att det ska kunna bli klassiskt. Det kan verka sökt. Men om 20 år så är det självklart.

Frågor på det?

/Conrad Luckett