förnekaren eller nån annan titel jag kommer på senare

förneka din livslust. (skriv ingen poesi)
samla blåmärken. (skriv ingen poesi)
drick acceton. (skriv ingen poesi)
gå inte och lägg dig. (skriv ingen poesi)
ät bara rester. (skriv ingen poesi)
slå ihjäl din älskades älskade. (skriv ingen poesi)
maskintvätta din kaniner. (skriv ingen poesi)
elda upp dina livsverk. (skriv ingen poesi)
knulla skyltdockor. (skriv ingen poesi)
ljug för dina vänner. (skriv ingen poesi)
jag mår bra. (skriv ingen poesi)
låt ljusen brinna ut. (skriv ingen poesi)

rinna ut genom.
gråskala.
bussnummer.
trasiga gatlyktor.
vad jag än gör låt mig inte skriva poesi.

full.dum.förlåt

hon ville suga kuk för att komma över sin dödsångest.
jag fick dåligt samvete varje gång men är man kåt så är man.
jag är fortfarande konstant full i perioder och vandrar gatorna som ligger som ett L med en prick uppe i vänstra hörnet.
bland alla.
misslyckade.
trasiga.
värdelösa.
missanpassde.
vackra.
underbara.
bedårande.
människor.

anekdoter ramlar in i mina öron och man kan nästan ta på den här stadens ångest den ligger som ett moln över kroggatorna.


-min bror sa att jag fick välja mellan honom och honom men jag valde honom och han valde inte mig.

billig fatöl bara 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10st och sen sprit på det.
jag kan bara räkna dom dagarna jag är nykter för dom får plats på en hand under en treveckorsperiod.

det var dom sista veckorna
när jag satt på en buss mot mitt föräldrahem och
minndes den där känslan av att bara vilja gömma mig.
dom delar ut gratis tidningar på bussen så man kan gömma dig bakom
lokala nyheter, hörlurar och horoskop.
jag kanske blir älskad imorgon, låt oss hoppas det i allafall.
men när jag sitter på bussen mot förorten där högstadiet som jag gick på finns i
så får jag tillbaks den där känslan av att jag måste härifrån.


fast det bara är tillfälligt.

jag får mer eller mindre panik när tidningen är mer eller mindre slut så jag läser smånotiser om saker som jag inte bryr mig om överhuvudtaget.
jag vill bara inte tillbaks till ensamma korridorer, totalt utanförskap och omklädningsrum.
därför har jag alltid en bok, extrabatterier och block och penna med mig i min väska så att jag slipper möta verkligheten.
och jag går alltid av långt före min egen busshållplats så jag slipper åka förbi högstadiet och gamla olyckliga kärlekars hus.
men jag skyller på att det är rökavstånd.


och jag skulle åka så många gånger.
jag var tvungen att åka nu mer än nånsin och jag är ledsen om jag svek nån.
nu var allt klart.
stänga in alla känslor inte känna nånting mer än vänskap dom sista månaderna för jag skulle ju flytta och jag orkar fan inte med distansförhållande igen.

det var länge sen jag bodde i samma stad som henne och jag minns när jag slängde linssoppa i väggen och jag minns slagsmålen och jag minns allt det dåliga.
men jag minns också det bra.
det synd att vi inte kan vara vänner längre men så är det väll ibland.

det var också därför jag åkte.
jag är ledsen om jag svek nån.
det var inte meningen.

men det är ljusare nu.
och jag kommer alltid tillbaks till uteserveringar, källarlokaler och trädgårdsföreningar.
ibland i alla fall.

en rumskamrat

jag har skaffat ett husdjur.
en egen liten spindel som delar rum med mig.
han har blivit tilldelad namnet Robert Smith

nostalgi

det här en gammal text som utspelar sig på ställe som börjat servera öl.

Fikapojkar.

Vi är fikapojkar.
Kedjerökande miserabla.
unga män.
bakom kostymer och smink finns skrikande hjärtan.
med iskalla händer.
längtar vi.
efter att få massera tänder.
vi gömmer oss bakom muggar, glas och fyllda askfat.
klagar över allt vi inte gör nåt åt.
vill ha allt som inte kan bli vårt.

vi är fikapojkar.
en påtår för en femma.
samma café
olika bord.
förevigt förtröstade i glaset
genom ångestdämpade
och halvkalla klappar på axlar.
tror vi oss överleva dagen.
vi är fikapojkar.
låtsas lyssna på varandra.
för att kunna berätta sina egna problem.
vi är fikapojkar.
och inget kommer förmodligen ändra det.

han är glad han är glad han är glad

jag gillar det här.
vi har fri tillgång till bildsalen dynget runt.
jag måste säga det igen.
vi har fri tillgång till bildsalen dynget runt.
det här är helt fantastiskt.

jag gillar min klass dom har ganska dålig musik smak men jag försöker att dra ner på musikfacismen.

nu ska jag snart dansa bort till bildsalen och leka med färger och ord.

nu är jag här nu är jag här var är jag?

jahopp.
då var jag här.
lyssnar på vinylskivor.
dricker te.








har inte träffat nån jag klickar med direkt men man gör det bästa man kan.
tittade på lock stock med en snubbe som är snäll men berättade lumpen historier och när jag sa att jag inte åt kött så sa han varför?
-moralen.
-försök inte övertala mig bara.

ja ni förstår.

sen gick jag runt lite och det är för mycket mainstream människor här.

imorrn ska jag leta rödingar, punkare, vänsterpack ,patrask, feministbrudar, cyniska hipp hoppare, popflickor, hardcorekids, slödder... så jag kan känna mig lite hemma.

men det...
känns bra.
känns konstigt.
känns jag vet inte.
har varit här för kort tid för att kunna säga så mycket.

mitt rum är stort!!! (inget man väntar sig när man ska bo i korridor direkt).
jag har hittat ett favoritrökställe vid en fontän.

jag har egentligen inte så mycket att säga.

eller jo hunky dory är fortrande en fantastisk skiva

Linköping ger mig ADHD och Linköping snart gör jag slut

det finns en sjukdom som ligger i luften i linköping.
den här sjukdomen gör det är nästan helt omöjligt att bete sig som en normativt vettig människa.

jag måste vara full, bråka med nån, retas med alla, göra jävligt dumma grejer, spreja ner väggar, göra storslagna och minimalistiska konstverk, skrika , springa , vara skitledsen, skitarg och göra alla jävla verb som finnns samtidigt och känna alla adjektiv samtidigt.

på måndag börjar jag skolan igen och på söndag lämnar jag Linköping.
på söndag gör jag slut med Linköping.
det här förhållandet funkar verkligen inte längre.
vi går bara runt varandra och frågar varandra varför vi är sura på varandra och ingen vet riktigt varför.

vi kan inte ha det här förhållandet längre Linköping, vi går varandra på nerverna och vi umgås inte längre, vi pratar inte med varandra längre och det var år sen vi var lyckliga.

men dom sista dagarna vi ses Linköping så ska jag göra mitt bästa för dig och jag hoppas att du för en gång skull gör detsamma för mig

1 vecka kvar i lkpg

Jag ska sluta som det började vill jag säga men jag hittar på min början och jag vet inte hur det slutar.

ikväll vill jag ligga stupfull rökandes i rännstenen och sjunga no time for us
ikväll vill jag bara ligga och kramas med någon.
ikväll vill jag göra revolution men det får nog bli imorgon istället som vanligt.

jag gör inte det här av hat.
jag gör det för att jag älskar.
det är som med en molotov.
som att bli väckt med pannkakor.
som vinylskivor.
som timmar på caféer.
som timmar på ölhak.
som timmar i en park med blandband och folköl.
ren kärlek.


jag minns inte senaste dagen jag var nykter.
det är nog bra för mig att lämna det här stället.
men jag kommer nog börja gråta lite snart.

Städer

man stannar och röker i jönköping  när man ska till göteborg.
det vet jag för jag har varit där förut.
men den här gången är det inte samma sak.

ett telefonsamtal som får mig att börja skaka på min fikarast.
jag vill gå hem men jag får inte gå hem.

jag har egentligen inte skrivit på två år och allt jag får ner
när jag försöker skriva på bussen är två ord.

pappa.

abort.

man kommer fram till göteborg och jag känner mig alltid vilse på Nils Erikson terminalen fast jag varit där så många gånger.
men jag går alltid vilse och du är alltid sen.

vi stänger in oss på ditt korridorsrum och det är nog sista gången
vi älskar med varandra och inte bara knullar.

jag hittar till Kampenhof, Systembolaget och sjukhuset i Uddevalla.

jag har blivit allergisk mot sjukhus det har varit för många personer som
jag älskar på sjukhus på sistonde.

förrvirrad av korridorer och stressade sjuksköterskor blir nånting som skav litegrann
ett känslomässigt hiroshima.

17 veckor.
17 veckor betyder att vi har två timmar på oss att bestämma oss.
17 veckor betyder att det kanske inte är jag.
17 veckor betyder att vi ska avgöra våran framtid på två timmar.

du får gå till en kurator.
jag får gå ut och röka.

jag ringer min mamma och hon säger behåll och jag säger att jag inte vet.

jag vet inte.
jag vet verkligen inte.

vi sitter i ett rum och du får välja att ta en tablett
eller att inte ta en tablett.                          matrix.

mina naglar trycks mer och mer in i min egen handflata och inom mig skriker det att
JAG VILL JU BLI PAPPA!!!
JAG VILL JU BILDA FAMILJ MED DIG!!!
men inte nu.

två dagar inspärrad i ditt korridorrum med fem säsonger av Kalla Fötter.

det enda jag vet om Trollhättan är att Fucking Åmål spelades in där och hur sjukhuset ser ut.

timmarna rinner iväg i ditt patientrum och du vill titta på Kalla Fötter
och jag kan inte titta på kalla fötter längre.
jag kan knappt höra någon nämna Kalla Fötter utan att få en stor känsla av saknad.
precis som med Vem vet inte du med Lisa Ekdahl som jag inte kan lyssna på för att dom spelade den på min stora systers begravning efter att hon tagit livet av sig.
jag vill aldrig mer se Kalla Fötter.
jag vill aldrig mer höra Vem vet inte du med Lisa Ekdal

det går timmar och du är drogad och jag sitter där vi din sängkant
och vet inte vad jag ska ta mig till.

allt går så fort när det väl händer och du är med sjuksköterskan på toaletten
och jag står plötsligt i en korridor med våra saker i 20 minuter
innan jag blir visad vart jag ska.

man stannar och röker i Jönköping när man ska åka hem från Göteborg.
men den här gången är det inte samma sak.

för första gången i mitt liv blir jag känslomässigt apatisk
och jag måste jobba för det är jul.

du blir ledsen och jag ställer upp så mycket jag kan.

du flyttar tillbaks.

jag blir ledsen.

och känner mig som katrineholm ett ställe där man inte vill vara.
en plats där man fastnar i evighet fast man vill vara på väg.

jag gråter.
jag gråter och boys don't cry må vara en av mina favoritlåtar men det är inte sant
pojkar gråter som bara fan när dom behöver.

och jag forsätter gråta när du lämnar mig och jag gråter i veckor.

och det här är ingen jävla allsång till timbuktu om att du har en bulle i ugnen och att det löser sig.
för det löser sig inte.
det här kommer alltid vara ett ärr som gör jävligt ont.

men det är ok nu.

för gårdagens destruktion blir dagens kreation
och det är jävligt bra för jag har börjat skriva igen.

och när jag slutar skriva nu så spelas The Times are changing med Bob Dylan i mitt huvud.

Cirklar på Platensgatan

det är onsdag.
det är halva priset i baren och jag står utanför krogen som jag besöker
en till tre gånger i veckan i staden där ideér blir verklighet.

fumlandes halvlutad mot en vägg fångar jag upp min mobiltelefon och ringer.
jag ringer och jag vill bara säga hur mycket jag tycker om dig.
men det är sent.
du är kort.
och jag är full.

så jag går ner och dricker mer sprit och dansar med nån söt popflicka
som jag senare hamnar hemma hos mig med.
fumligt klä av sig hånglandes till britpop.

jag kan inte påstå att vi ligger med varandra för vi knullar på det där one night stand sättet där man kommer på efter någon minut att man inte skyddar sig.


ehhhh har du testat dig?


ingen frukost!


det är onsdag.
det är halva priset i baren och jag står utanför krogen som jag besöker
en till tre gånger i veckan i staden där ideér blir verklighet.

fumlandes halvlutad mot en vägg fångar jag upp min mobiltelefon och ringer jag ringer hon den där söta popflickan.
jag ringer och jag vill bara säga hur mycket jag tycker om dig.
men det är sent.
du är kort.
och jag är full.

så jag dricker mer sprit och dansar med en snygg rocktjej och hamnar hemma hos mig med lampan släckt.
för jag vet inte hur hon känner, men jag känner mig i alla fall inte specielt trygg naken med en främmande människa.
lika lite som jag tycker om att stå i rad på offentliga toaletter.

morgondag
en lapp med ett telefonnummer.


det är onsdag.
det är halva priset i baren och jag står utanför krogen som jag besöker
en till tre gånger i veckan i staden där ideér blir verklighet.

fumlandes halvlutad mot en vägg...

...det värsta av allt är att det här inte är sant.
det är så här jag vill att det ska vara.

men mest av allt vill jag bara trassla in mig i nån

han berättade för mig att han brukade gå ner till sjön om
nätterna och skriva i mörkret.
för han såg inte vad han skrev då.
när han hade skrivit färdigt så eldade han upp det han skrivit så att ingen skulle hitta det han hade skrivt.
för han var rädd för vad som skulle kunna hända då.

det var en av de kvällarna som jag nästan klättrade på väggarna och desperat försökte få tag på vem som helst för lite social kontakt.
det slutade med att jag bara gick ut i förhoppning om nåt bättre.

det är kvällen efter och du vill inte prata längre framför varsin skärm när klockan närmar sig 04:00 och du vill sova men jag vill verkligen inte sova.


jag lägger mig i min obäddade säng och rullar in mig i täcket så mycket det bara går.
lägger det ena benet över det andra, knyter mina armar runt om varandra och mjukhånglar med min egen axel.
och låtsas att det är nån annan där.
det är kvällar som den här som jag bara vill trassla in mig i nån.
men det funkar inte den här natten heller.
tystnaden gör mig galen så torr brittisk humor får bli lösningen igen,


jag är fan mer beroende av Black Books än av nikotin.


ibland vill jag bara sätta sig mig på en buss med destination vart som helst.

men jag hamnar inte vart som helst jag hamnar på betald semster med mina föräldrar där jag tittar på havet och skriver meningslösa kärleksbrev.
som jag ändå aldrig kommer våga skicka.
jag känner mig som när jag var 17 och satt på en klippa i Åsa och lyssnade på Håkan Hellström på kassetband läste Den unga Werthers lidande
och skrev saker som jag skäms för idag.


jag skiter i att åka till min hemstad jag åker på festival istället.

för på festival kan man glömma och fly vardagen.

men...
historier ramlar runt på festivaler och det är precis som i min hemstad.
alla.
skrattar.
knarkar.
super.
tattar.
stjäl.
lånar.
hånglar.
knullar.
runt.
med allt och alla.
jag är en sån som hellre ser på band än är full för full kan jag vara hemma och därför känner jag mig oftast som mest ensam när jag är på festival.


när kroppen skriker efter närhet så går jag in i stora folkmassor för där kan man gå nära människor utan att dom tycker att det är obehagligt och man
kan råka klappa ryggar och höfter när man tränger sig förbi och man kan smeka bröst med sin överarm när man går förbi i trängseln.
på många spelningar så blir hoppandet i takt till bandet en nästan sexuell akt.
en slags gruppsexorgie på flera tusen människor.
men jag känner mig fortfarande som mest ensam när jag är bland tusentals människor.


och det är ju festival så om jag ansträngde mig lite så skulle jag ju kunna ligga med nån.
lite närhet bara.
men jag vill inte ligga med nån.
det känns som att det bara är så destruktivt och jag förstör hellre mig själv på andra sätt nu för tiden.


för mest av allt så vill jag bara trassla in mig i nån.
dela luften vi andas.
jag vill plocka ord från nåns tunga dra ut meningar ur nåns tinning fiska upp drömmar någons ögon för att sedan klistra upp dem i ett osynligt kollage i luften.
och jag vill att någon sedan tar mina ord, meningar och drömmar och så blandar vi ihop dem för att skapa sitt eget nu och framtid.

jag vill dela mina tankar och trassla in mig i nån.
utan kläder.
bara ärligt.

för kvällar när jag är ensam
kvällar när jag inte vet vad jag ska ta mig till.
så går jag så lätt vilse i mitt huvud och jag blir så lätt mörkrädd då.

ta det som ett löfte, ta det inte som ett hot

det var länge sen jag skrev här och jag tänkte att jag ska göra nåt åt det.
jag tänker lägga upp i alla fall en av mina texter i veckan från och med nu.