Accio lite jävla kärlek i den
milslånga skåpbeklädda gulgrå korridoren.
Genom hav av sectumsemprade
handleder,
Muffaliatohörlurar för att stänga ute cruciokastande handbollsdödsätare och deras
uppenbart imperiodrabbade flickvänner.
Accio lite jävla flykt bort
ifrån den här jävla muggelmoppehålan där söndersparkade busshållplatser och
uppeldade papperskorgar är det mest spännande som kan hända.
Tranfiguera mig här ifrån.
Accio lite jävla alternativ till
Ronny och Ragge, spy i buskar och få fingrar som ska luktas på upptryckt i
ansiktet
Engorgio lite kultur.
Accio lite jävla lumos i det här
vita pågående hatet där Ulitma Thuleskivorna Morsmorde fram till de andra
handbollsdödsätarna.
Expecto patronom fördomarna
härifrån.
Accio lite jävla Riddiculus mot
tristessen där att Wingardium Leviosa fantasin är den enda utvägen att inte bli
galen.
Petrificus totalus mot alla
radhusgårdarna uppstaplade efter varandra.
Accio lite jävla Reducto mot
ensamheten.
Att inte tycka och tänka som alla andra.
Att inte gå på led i svarta
kåpor.
Att inte ha en rik pappa.
Eller vilja sparka neråt.
Reparo barndomsvännerna som
växte upp till att bli dödsätare.
Accio lite jävla närhet som är
nånting annat än bombardade
spökbollsbollar, handdukssnärtningar och flipendoliknande ryggdunkningar.
Alohomora mitt hjärta.
Det är ju
här.
Ta det.
Accio nånting som inte är ett
känslomässigt Avada Kedevra.
