jag får upp ett meddelade framför mina ögon där det står
Det verkar vara något fel på ditt liv.
Vill du tvångsavsluta eller starta om?

poesi på hud

det är mellan varje vindroppe.
mellan läpparna. som jag vevar in dig mot mig.
mellan fingertopparna på våra enskilda händer.
i mellantingen där atomklyvningarna skapas
för att vi ska bli ett för en liten stund.
när jag snortar ditt fenetylamin och injicerar dina hormoner .
när tungor leker mot varandra och mot hud.
när vi pressar lakan mellan varandra.
när vi dricker varandras smutsiga tankar.
när hud pressas mot hud.
när våra insidor rinner över varenda kroppsdel som går att rinnas över.
när vi viskar ord vi inte trodde vi skulle säga till någon och mena det på riktigt.
det är mellan våra magar det skapas friktion.
mellan svettpärlorna och hur vi tar in varandra i varandras munnar .
längs med halsen.
ryggraden.
svanken.
skinkorna.
låren.
vaderna.
fötterna.
tårna.
tårna.
fötterna.
benen.
låren.
könet.
magen.
bröst.
hals.
haka.
läppar.
näsa.
panna.

karusell.
med åkband till varandras kroppar vi gett varandra på natten.

avvakta drömmar och avbilda känslor utan att själv vara närvarande och medverkande och det är bakom glasen, objektiven, hörnen, pennan, hjärtat, själen, könet och allt som jag inte kan sätta ord på som jag gömmer mig.
jag är hjärnan och du smärtan det rimmar på engelska.

och det är när jag river tapetbitar från min tapetlösa vägg och leker med det icke existerande klistret och spottar på mina fingertoppar för att låtsas att dom varit inuti en annan människa som jag drar ett sträck av saliv från munnen över hakan ner över halsen över bröstet ner mot magen ner mot könet och tillför lubrikationen för att gå halvvägs mot den njutning jag kunde ha fått om det varit någon annan där.

det är meningslösheten och bristen på samvete. bara ett virrvarr av lögner och förhoppningar det aldrig ett jag och någon annan alla kärlekar är bara återvändsgränder som bara vill avveckla sin sexuella frustration och få någon form av trygghet att luta sig tillbaks emot så man inte behöver leta när man är kåt.
det är småstadsångest och inga pengar på kontot och vad fan vill jag göra med mitt liv då som man tänker när man ligger och skedar någon som inte finns där och kramar en kudde och biter sig i läppen. drömmer sig bort till det där livet man vill leva någon gång där man lever sunt för att man orkar göra det och inte bara skiter i allt för att det är för mycket just nu hela tiden.
det är när man vaknar och funderar över om det finns någon mening att ens gå ur sängen och man ringer samtal till människor på ren rutin utan att egentligen bry sig och ingenting spelar någon roll och maten som man ändå inte äter smakar ingenting och när man väl äter så äter man för mycket och det finns ingen balans någonstans.
det är balansgång mellan att gräva in sig helt i sitt hyrda rum och att gå runt och vara fejksocial som när man jobbade på ett riktigt jobb för att överleva då man levde ett fejkliv för att råd att köpa saker man egentligen inte behöver. vara fejktrevlig mot människor man inte känner och kalla det service. vara fejktrevlig mot grannarna i trappuppgången som man inte bryr sig ett dugg om. bygga upp ett helt liv med låtsassaker mot det man egentligen vill göra.
man försöker leva ut sina drömmar men man har inte råd. allt man gör blir ett lån och man tänker jag vill ju bara bli älskad men man har inte tid med sånt strunt och tvåsamhet är ju någonting förlegat och jag ska aldrig binda mig igen för det gjorde så ont förra gången jag trodde att jag ägde någon annans kropp och själ.

bitterheten och bristen på närhet blir som ett bitande på naglarna som går för långt och börjar blöda och man borrar ner huvudet i kudden och skriker efter någon att bara hålla i handen en stund.
man står och tittar på sig själv i en spegel och sammanfattar sitt liv med att man hatar sig själv.

den ekonomiska krisen och alla projekt jag sysslar med

det är en ständig ekonomisk kris när lider av kronisk ekonomisk oansvar.
jag försöker faktiskt ha koll på min ekonomi men jag blir förvirrad av siffror och den där lilla plastbiten som bara är att dra på diverse platser så att man för att göra ett exempel får en kall öl i handen eller en hel låda vin eller en påse med tobak eller massvis med skivor är förrädisk.

hur som helst vi kan konstatera att ekonomi är väldigt tråkigt och gå till det jag faktiskt tänkte skriva om här nämligen alla mina projekt jag sysslar med just och berätta lite om dom. Både för er som läser och för mig själv så att jag förstår lite bättre vad jag faktiskt håller på med.

Poesi på hud
det är ett väldigt nystartat projekt där jag tänkt ha med andra människor än mig själv. Anton Asplund och Amanda Davies är tillfrågade om de vill vara och verkar peppade. Projektidén är en foto/diktsvit där poesin är skriven just på hud. Tanken är att det ska vara mycket intimt och naket.

ett utkast på text kommer här:

det är när jag river tapetbitar från min tapetlösa vägg och leker med det icke existerande klistret. spottar på mina fingertoppar för att låtsas att dom varit inuti en annan människa som jag drar ett sträck av saliv från min underläpp ner över hakan ner över halsen ner över bröstet ner över magen ner mot könet och tillför lubrikationen för att gå halvägs mot den njutning jag kunde ha fått om det hade varit någon annan där.

det finns ett ljus som aldrig brinner ut
det är en pjäs för teatern. den handlar om Sigrid 17 år som är en popflicka. som det ser ut just nu är det en monolog på en sjuttonårig popflickas språk om hennes liv och hur hon hanterar det.

ett litet utkast:

Sigrid sitter på en pall mitt på scenen. bara hon är upplyst reseten av scenen är svart.


Sigrid - det är när jag sitter på nattbussen hem och dreglar på fönsterrutan och lyssnar på Nu kan du få mig så lätt med Håkan Hellström och får en flashback till det jag precis kände när jag stod och försökte hålla balansen brevid kebabvagnen som jag funderar vad jag egentlgien vill med mitt liv.

Sigrid reser sig upp och tittar mot publiken med rak rygg.

Sigrid - Jag Sigrid Hallgrímsdóttir sjutton år och OSKULD!
stod i fredagskväll full på rött vin och ville ha sex


Delad vårdnad ska du ha spö

det är en diktsvit som är tänkt att den ska bli en bok så småningom. den handlar om separationer och kaos.

lite utkast:

XVIII


materiella ting har betydelse för överlevnad.
innan dom kom
gick det bra att leva utan.
nu kan ingen leva utan maskiner.
har industrialismen sista faser förstört människorna?
skärmarna vi sitter framför på kvällstid för oss längre bort ifrån varandra.
man kan ha sex med folk utan att träffa dom på riktigt.
informationen gör oss galna. jag vill bara träffa någon i verkligheten.




XXVIII


hur lång är halveringstiden på krossade hjärtan?
behovet av att känslomässigt klä in sin kropp i galon så allt rinner av
när försvinner det?
det blir sport i vem som håller masken bäst och längst.
jag brukar komma långt men jag brukar aldrig vinna.


I
vansinnig och sönderknullad

springer jag mellan distanstelefonsamtal
olika flaskmynningar och kroppsvätskebyten.
händer slås mot väggar i frustration...
lite som den där handen i Titanic
i både dess korrekta och inte alls korrekta betydelse.
alla människor har varit inuti andra människor på något sätt.


(jag minns nästan varje sekund.)


livet är alltid kantat av blod. det är det som driver oss.
och att betrakta andra människor.


jag kan skrika

det är en diktsamling i mer klassik bemärkelse utan en riktigt röd tråd just nu men den handlar om hemstaden, samhällsorättvisor och olycka.

för exempel läs den här bloggen.

det är mina projekt jag jobbar mest med just nu men finns också ett filmmanus som gnager och vill ut och massvis med andra saker.

om någon är intresserad av att jobba i projekt med mig så är det bara att maila mig på conradluckett@gmail.com