Accio

Accio lite jävla kärlek i den milslånga skåpbeklädda gulgrå korridoren.

Genom hav av sectumsemprade handleder, 

Muffaliatohörlurar för att stänga ute cruciokastande handbollsdödsätare och deras uppenbart imperiodrabbade flickvänner.

Accio lite jävla flykt bort ifrån den här jävla muggelmoppehålan där söndersparkade busshållplatser och uppeldade papperskorgar är det mest spännande som kan hända.

Tranfiguera mig här ifrån.

Accio lite jävla alternativ till Ronny och Ragge, spy i buskar och få fingrar som ska luktas på upptryckt i ansiktet

Engorgio lite kultur.

Accio lite jävla lumos i det här vita pågående hatet där Ulitma Thuleskivorna Morsmorde fram till de andra handbollsdödsätarna.

Expecto patronom fördomarna härifrån.

Accio lite jävla Riddiculus mot tristessen där att Wingardium Leviosa fantasin är den enda utvägen att inte bli galen.

Petrificus totalus mot alla radhusgårdarna uppstaplade efter varandra.

Accio lite jävla Reducto mot ensamheten. 

Att inte tycka och tänka som alla andra. 

Att inte gå på led i svarta kåpor.

Att inte ha en rik pappa.

Eller vilja sparka neråt.

Reparo barndomsvännerna som växte upp till att bli dödsätare.

Accio lite jävla närhet som är nånting annat än  bombardade spökbollsbollar, handdukssnärtningar och flipendoliknande ryggdunkningar.

Alohomora mitt hjärta. 

Det är ju här. 

Ta det.

Accio nånting som inte är ett känslomässigt Avada Kedevra.

Kolmården 1992

Tyskjävlar!

skrek pappa.

när en liten tysk familj kom trampande i sin trampbåt och stressade honom att få upp åran han tappat i vattnet. 

medan han paddlade med ena så vi snurrar runt runt i den lilla kanalen och han svär mer och mer.

mammas ansikte dyker upp och hon säger lugnt och stilla

”Men Peter, det är ju knappt en meter djupt. Hoppa i och ta upp den.”

”Jag tänker fan i mig inte bli blöt bara för att nån jävla idiot inte kan bygga ordentliga sådana här, vad fan, där årorna ska va.” skriker han tillbaka.

på det där sättet som bara arga män ifrån småstäder på Östgötaslätten kan låta.

mamma suckar och går.

jag sitter kvar i båten och tänker på hur dagen varit innan medan vatten från åran, saliv och svordomar flyger kring mig medan vi snurrar runt runt.

vi är på Kolmården.

vartannat års stora äventyr.

och med kusinerna.

det dröjde bara till aporna innan Hannah blev skitarg, sprang iväg för att hon fick fel glass och var borta i 40 minuter.

hennes pappa Fredrik hittade henne efter en kvart vid elefantridningen men då blev hon skitarg för att hon inte fick rida elefant så hon sprang iväg igen tills hon hittades gråtandes för att hon var vilse vid ökendjuren.

jag har mest lunkat på under dagen och tittat på pappa medan han röd i ansiktet dragit skrindan med matsäck upp för 70 gradersvinkelbackar.

som vanligt har jag plockat på mig några extra kartor som jag kan spara.

jag brukar plocka på mig så många broschyrer jag kan om temaparker på alla möjliga ställen där de kan finnas runt om i Sverige och i Danmark där vi vanligtvis semestrar.

gå igenom varje åkattraktion.

varje eventuellt djur.

allt jag vill och får åka.

tänka ut hur jag ska övertala nån av mamma eller pappa att åka med

i dom karuseller jag får åka med vuxen men inte själv.

gjort planer över hur vi ska gå i parken och i vilken ordning vi ska göra saker.

jag har läst så många broschyrer och planerat utflykter som aldrig blev gjorda.

jag har varit på många fler fantasiutflykter än i verkligheten.

ringat in alla tänkbara födelsedagspresenter och julklappar jag vill ha i leksakskatalogen som jag senare inte fick

senare bytte jag ut det mot ansikten i skolkataloger med samma utgång.

men dagen har varit bra.

vi har gått som jag tänkte mig.

vi såg inte Lodjuren den här gången heller men det gör vi nästan aldrig.

vid barnens Kolmården klappade jag tre getter och min andra kusin Matilda plockade upp hönsbajs och åt det innan min höggravida moster förtvivlat slog bort det från hennes hand.

järvarna och pingvinerna var roliga och isbjörnarna såg ledsna ut i solen.

sälarna såg gladare ut.

storögt såg vi delfinshowen med Flip som kunde slå trippelvolter innan vi åt glass vid aporna där Hannah försvann.

det blev kanske lite väl länge vid aporna. 

innan vi gick vidare mot elefanter, savannen och öken.

”Nu skiter vi det här” säger pappa och lyfter upp mig på land och hoppar efter själv.

den tyska pappan skriker och pappa skriker tillbaka

”Men håll käften nazistjävel”.

så börjar den tyska trampbåten backa bort från våran övergivna båt.

är du törstig frågar mamma och tar fram en festis.

"Ja, får jag åka dinosurierutschkanan igen" svarar jag.

”Om du tar på dig hjälmen ordentligt. Drick du upp först.” svarar hon.

Saknad

Sängen vi ligger i ibland är magisk.

Jag lovar.

Om vi bara blundar och håller varandra i händerna så är det en fiktiv tidsmaskin.

Och tillsammans så ska vi rädda alla världar.

Stänger ögonlocken och räknar till tre.

Poff.

Så fångar vi upp Gwen Stacy så hon landar mjukt istället för att bryta nacken när hon faller efter ha blivit knuffad av Norman.

Poff.

Så sätter vi ett gigantiskt knivställ bakom Aeris när Sephiroth riktar Masamune mot hennes rygg.

Poff.

Så berättar vi för Rose att det finns faktiskt plats för en till på hennes dörr.

Det finns alltid en möjlighet att hitta en garderob som leder till en annan värld.

Där det finns magiska tapirer, flygande mattor och alla andra eventuella favorit fantasidjur.

Jag saknar dig.

Att skriva framtida äventyr på din rygg med mina fingrar när du sover.

Att bara trassla in mig lite i dig.

Dela luften vi andas.
Cirkelandas genom varandras lungor.

Handplocka ord från tungorna.

Dra ut meningar ur tinningarna.

Fiska upp drömmar och önskningar från ögonen för att sedan klistra upp dem i ett kollage i luften och berätta för varandra hur vårt liv tillsammans kommer se ut.

Om vi bara håller om varandra så ka vi resa precis vart vi vill.

Poff.

Så är vi på trolldomsministeriet och kastar protego på Sirius så att Bellatrix Avada kedevra studsar av honom.

Poff.

Så bygger vi en bro till Thelma och Lousie 

Poff.

Så stör vi jägaren som skulle skjuta Bambis mamma så att han missar.

Du är långt bort.

Jag saknar dig.

För när vi är tillsammans så är vi Goonies, Turtles, Batman, romantik och äventyr.

Fäktas med utdöda arméer ena natten och rider på varsin gigantisk lemur genom djungeln nästa.

Var lite närmre.

Sluta vara långt bort.

Jag vill inte det.

Inte längre.

Kom hem.

Så vi kan dra lakanen över våra ansikten precis som om man skulle gå genom en garderob fylld med pälsar och se varandra djupt in i ögonen där vi svingar oss i lianer och springer ifrån gigantiska rullande stenar.

Stjäl med oss diamanten.

Rider på turboelefanter och dinosaurier.

Målar upp de bästa fantasivärldarna där vi åker över haven med ninjapirater som ligger i evig fejd med riddarrobotorna som vill göra allting oorganiskt och själlöst.

Och i en eldstrid så hamnar vi på en öde ö där vi bygger sandslott och äter vindruvor tills vi tröttnar och bygger en flotte som kan ta oss till ett land med en magisk skog där kentaurer spelar flipper och ingen kan dö.

Om du bara låg här bredvid mig.

Skulle jag sakna dig mindre.

Det skulle vara lite lättare då.

My heart will go on

En två sekunders intervall av ren tystnad när the bad touch fadeas ut.

Doften.

En blandning av preteen svett, könsbestämda sprayparfymer med namn som date och axe.

Rökmaskin och självklart banana skids.

Klockan är 00:55

Nu är det bara en tryckare kvar.

Det har precis varit ett klimax på dansgolvet med dj Davve bakom cd spelandet.

Rednex – Cotton Eye Joe, Eiffel 65 – Blue (I’m blue da ba de da ba do), Björn Rosenström – Pojkarna som busar och Bloodhound Gangs – The Bad touch direkt efter varandra.

Och sida till sida dansen om man bortser från de koreograferade dansnumren till låtar som visast i häftiga musikvideoer är som bortblåst.

Det var ett irlänskkalinkaarmkrokalladansar som om det inte fanns någon morgondag och bara sista dansen är kvar.

En del går och hämtar ut sina jackor.

En del suger upp sig mot väggarna.

Jag letar efter någon att bjuda upp.

Med någon menar jag hon.

Hon som är helt fantastisk.

Hon som har mitt bultande tolvåriga hjärta snurrat runt sina fingrar som dem där snörena man leker med runt händerna som aldrig vetat vad de heter. Aldrig vetat hur man gör.

Inte lika coolt som diablo och skateboard, som jag förövrigt också är helt värdelös på.

Och panflöjtsintrot går igång.

Och jag vet att det här är hennes bästa låt.

För hon har 4 Leonardo Di Caprio affischer på sitt rum.

Hon såg Titanic 4 gånger på bio.

Det är nu eller aldrig någonsin.

Och jag går fram.

Hon luktar date, idominsalva och refreshers.

Jag luktar sour cream and onion chips och svett.

Och jag frågar.

Och hon svarar

att hon lovat Andreas sista dansen.

Aldrig någonsin.

Med tom blick stirrandes mot ett fyllt dansgolv.

Och jag ser hans händer.

Långsamt smeka hennes rygg.

Långsamt neråt.

Tills de helt och hållet omsluter hennes rumpa.

De absolut längsta fyra minuterna och fyrtioen sekundrana i mitt liv.

Mycket längre en de långsamma sekunderna när de väntar på att mynten ska falla ner i fångarna på fortet.

Lamporna tänds.

Alla går hem.

Och med en mage fylld med varför kan ingen tycka om mig, jag har ju både world industries tröjor på mig och tittar på voxpop.

af

Smaklösa sängliggande som skaver.

Allitteration i brist på fantastiskt.

Det finns liksom ingen input.

Ingen glöd.

Ingenting.

Bara förmultnade, förtvinande, försvinna in i ytligare ingenting, i platsbanken, i inga pengar och pengar på ingenting och det går inte att spara upp budget när allt är en skuld och det finns inga jobb att få.

Och vem vill lyssna på mina problem när allas är minst lika stora eller större.

Och vad spelar det för roll att du aldrig sagt att du älskar mig när du sagt att du hatar mig, det känns minst lika mycket.

Meningslösa glassmaker, avslagen läsk och chipssmulor.

Två steg mot trottoaren men det skulle göra att dom vinner. Och dom får aldrig vinna.

Aldrig aldrig aldrig få mig helt.

Ur balans?

Vem sa att jag någonsin varit där?

Jag kan åka skridskor både framlänges, baklänges och som en köttbulle.

Men det spelar ingen roll, det är ändå inget jag kan skriva i ett CV.

Ingenting, det enda ord som faller mig att skriva utan vara försöka vara vidrigt meta mot allt och ingen. Det spelar ju ändå ingen roll. Att den skivan kom 1995 spelar ingen roll heller för de som föddes samma år som Jurrasic Park kom får gå på krogen nu och är lika mycket på den dysfunktionella arbetsmarknaden som du är. Så vad du bli när du blir stor då? Det spelar liksom ingen större roll längre. Jag vill bara ha en inkomst som inte baseras på att göra folk illa. Och när slutar man orka? Det är väl nåt som märks. Det handlar ändå bara lösryckta tankar i en flödesskrivning.

tillsvidare utan titel

Även fantasi kan skapa passionerad kärlek och mina grannar kan klaga hur mycket de vill på hur vida hur mycket hon låter. Men det kanske faktiskt är så att hon bara kan komma i vissa ställningar och jag tycker att de kan unna henne det. Det är hon värd. Bara för att hon inte finns behöver det inte betyda att hon inte har människliga rättigheter. Det finns öronproppar.

Mina vänner/terapeuter säger att jag kanske borde lugna ner mig att jag kanske skulle sluta tänka på någon som inte ens finns. Men om hon inte finns så skulle jag ju inte kunna tänka på henne. Du kanske är sjuk var det någon sa. Men varför skulle jag vara sjuk, jag vill ju bara bli lite älskad.

Jag vill att någon viskar att jag är vacker.

Att jag är fin eller nåt. Jag vill. Jag vill att någon ska vara lökig. Riktigt jävla smörig. Jag vill att att någon bara tycker om mig. Om ens bara lite på låtsas.  Någon kan väll ljuga lite.  Bara lite ibland…

Lite jävla I don’t wanna miss a thing I would do anything for love truly madly deeply nothing compares 2 u så får du mig ändå

Som nostalgiska minnen som det där sista nakenbadet med de där gamla vännerna man sluta träffa sen för att man faktiskt gick vidare för en gång skull.

Som att mina fingrar skriver framtida äventyr längs ett dus rygg medan den sover.

Och jag berättar att jag mimade till Cecilia Wennerstens Det vackraste jag vet på fritids.

Att det vore så mycket finare om du hade kommit ihåg allting när du vaknade.

Att mina komplimanger inte sköljs bort i någon form av kemisk ångest. 

Och det här med att bara trassla in sig i någon bara lite för en stund.

Dela luften vi andas.
Cirkelandas genom varandras lungor.

Handplocka ord från tungorna.

Dra ut meningar ur tinningarna.

Fiska upp drömmar och önskningar från ögonen för att sedan klistra upp dem i ett kollage i luften och berätta för varandra hur vårt liv tillsammans skulle se ut.

Som att bara drömma.

Om att inte skeda en kudde när man känner sig ensam.

Att inte känna sig ersättbar när ett du går hem.

Precis där du kommer ifrån

Det är inte så stor skillnad mellan Stångån, River Mersey och Svartån.

Det är precis där du kommer ifrån.

Min morfars sönderbombade barndomsgator där det nu står ett modernt köpcentrum med en stor arena i.

Och han fick stryk.

Precis som alla fått i hans släkt och somrarna som bestod av en semester där hela släkten jobbade med att plocka humle, för att överleva.

Det är inte så roligt att äta potatis och purjolökssoppa flera veckor i rad och varken bostads eller arbetsbristen kommer lösa sig i och med något annat än kontakter. Och jag vet att min pappas morfar cyklade två mil till sitt jobb som budbärare varje dag och när han fick pengar av sin chef för att ta bussen så cyklade han ändå.

 Det är precis där du kommer ifrån.

I lågstadiet med multikulturella färgstänk där majoriteten av barnen hade upplevt krig på något sätt. Och jag förstod aldrig varför det var så många som inte ville vara med på skolavslutningen i en kristen kyrka. Och det var viktigare att lära sig skrivstil än att förstå krigen i Jugoslavien, Ghana, Mellanöstern osv. Där krigen våra släktingar drabbades av definierar oss.

Precis där du kommer ifrån.

Precis där jag kommer ifrån.

Längs nyponbuskar, tätortstimotej, eklandskap och vetefält.

Och allt det där har redan skrivits av Lars Winnerbäck och jag får prestationsångest när jag går längs Stångån men jag vet att mina drömmar fortfarande kan segla längs den ut mot hav och större mening.

Från Östra London och East End där min morfar växte upp där alla barn inte hade skor fötterna och de kunde räkna vem som inte kom till skolan på måndagen från när de hörde bomberna falla.

Och bubblor som drömmar lagras i för att flyga längs med Themsen västerut och svänga av vid River Mercy spricka framme Liverpool och förvandlas till ett du går aldrig ensam och vidare ut i Irländska sjön norrut längs olika hav med sikt på Göta Kanal för delas upp vid Östgötaslätten och rinna ut i Svartån och Stångån för att åter mötas vid Stångebrofälten där drömmar gror och tillsammans är vi starka.

Från Cockney Rejects via Beatles till Winnerbäck och en tätort på en slätt där jag känner till varenda sandkorn i varje sten staden är uppbyggd av.

Precis där jag kommer ifrån.

Där jag var både var riddare, robinhoddare, rock n’ roll stjärna och fotbolls och hockeyproffs.

Till att bubblorna spricker till vänsternäven höjd och knuten, Cruel fucking Town, kängor med hängslen, kostymer och bandtröjor. Huliganism och Morrissey.   

En flyktbenägenhet som gror till ett vart du vill så fort du kan till folkhögskolor och större städer mellan olika du och jag relationer och ett förvirrat arbetarklassideal och ständig ekonomisk kris som hela tiden vill lösa på ett kortsiktigt sätt typ lotteri och lån.

Hur mycket jag än berättar om precis där jag kommer ifrån.

Påhittade sanna sagor som rinner längs med Stångån, River Mersey och Svartån.

Så kommer du eventuellt aldrig förstå.

Att sista dansen är alltid my heart will go on.

Att våra vattendrag förmodligen möts så småningom.

Och att jag vill bli gammal med dig.

Förstår du inte det?

Ditt cp.