måndag 1 oktober 2012

Tillsammans är vi starka

Jag ska börja skriva på en blogg som handlar och ishockey med fokus på Linköpings Hockey Club som jag håller på väldigt mycket. Jag brukar sällan förklara mina texter men det här är rätt annorlunda mot allt jag skrivit innan. Det här är mitt första inlägg där. Länk dit http://lhcidag.se/tillsammans-ar-vi-starka/ (det är den här texten.



Jag fick i uppdrag att skriva om en gammal klassisk Irländsk folksång till att ha Linköpingsanknytning och som skulle kunna kopplas till Cluben. Det blir nog svårt tänkte jag, men utmaningar är ju roligt.

Fields of  Athenry , ni vet den där sången som Irländarna sjöng så man fick gåshud när de fick stryk mot Spanien (http://www.youtube.com/watch?v=lOLgXjplfh4). Roy Keane som var kommentator (eller satt i studion, det spelar ingen roll) sa att han skämdes för sitt folk, de förlorade ju, att det inte är något värt att vara stolt efter en förlust. Han har så fruktansvärt fel.

Det finns en anledning till att West Hams I’m Forever blowing bubbles (http://www.youtube.com/watch?v=Q-a69_Hm3gI) är en av de bästa ramsorna någonsin. Vi är som bubblor som flyger upp mot skyn och exploderar, sen får vi börja om från början igen. Det är inget vi är bäst. För de är inte bäst. De kommer förmodligen aldrig bli bäst heller. Och även om de nu skulle vinna någon större titel så kommer det en ny säsong där de får börja om från början igen. Inrutat och en av de bästa ramsorna någonsin. Det finns ingen motramsa på något sätt. ”Vi är bäst ramsor” kan alltid motargumenteras.

När Cluben mötte Luleå så sjöng Luleklackan ”Serieledarna för Lule det är inte genialt men det är bara sanning, vad ska man säga liksom, ja det är ni. White Lions sjöng att ”det finns bara en klack ”i hallen som motramsa. Detta stämde liksom inte på något sätt. Eller till antalet personer som klackarna bestod av så ja kanske. Men 15 personer som rest 140 mil och är väldigt engagerade är och kommer alltid vara en bättre klack än 60 personer som är halvengagerade  på en hemmamatch. Och det spelar ingen roll att jag avskyr de där fåniga Abbotbröderna, att en kompis är från Luleå och jag är en dålig förlorare eller jag håller på Cluben enormt mycket. Jag respekterar fortfarande hjärta för sin klubb och det visade de här Luleåsupportrarna.

Liverpool som är det lag jag har hjärta för förutom Cluben och det engelska landslaget gör en version Fields of  Athenry som de sjunger varje match, den och You Never Walk Alone. Båda två är fantastiska ramsor. Det hade jag säkerligen tyckt även om jag hade hållt på något annat (tvi, tvi) lag.


”Outside the Shankly Gates
I heard a Kopite calling
Shankly they have taken you away
But you left a great eleven
Before you went to heaven
Now it's glory round the Fields of Anfield Road.

All round the Fields of Anfield Road
Where once we watched the King Kenny play (and he could play)
We had Heighway on the wing
We had dreams and songs to sing
Of the glory round the Fields of Anfield Road

Outside the Paisley Gates
I heard a Kopite calling
Paisley they have taken you away
You led the great 11
Back in Rome in 77
And the Redmen they are still playing the same way
All round the Fields of Anfield Road
Where once we watched the King Kenny play (and he could play)
We had Heighway on the wing
We had dreams and songs to sing
Of the glory round the Fields of Anfield Road”

Jag tror att alla lag behöver odödliga ramsor. Detta är det tyvärr en enorm brist på i Elitserien och resten av sportsverige. Jag kommer inte på någon alls. White Lions bästa ramsa någonsin är förmodligen ”Hästen har inga pengar”, det går inte att argumentera emot, det är sant.  Men det är fortfarande inte en stor svulstig ramsa om stoltheten och hjärtat i klubben. Jag vill ha great fucking songs som känns i hjärtat, inget skrikmummel bara en höjd näve och sjunga ut för det man tror på.

Nere vid fälten.
Hörde jag nån sa.
håll näven högt i luften

Drömmar gror vid Stångebro
Där vi såg vad hjärta och stolhet
Drömmar gror vid Stångebro

Det är vad jag fått ner i min version av Fields of  Athenry. Och anledningen att det är så svårt är att skriva den här texten är att vi inte har en så lång historia. Visst vi har kämpat. Våra stora förebilder behöver marineras några år till. Jag skulle älska om det fanns en ”Sture Loodgate” in i CC med de stora bokstäverna ”Alltid på plats”. Eller om man tog den nya ”tag linen” Tillsammans är vi starka och hade det i stora Bokstäver över entrén och ha det där i 20 år så att det får bli historiskt.

Liverpool byggde sin storhet på 60-talet, nu är de ett mittenlag men de har en av de största fanbaserna i världen. Det var på 60-talet de byggde ”Shankley Gate” (den där det står You Never Walk Alone”). Och om det nu blir så att tillsammans är vi starka etsar sig fast så skulle jag vara en av de första att jubla att om en spelare som det spekuleras i om den kommer lämna klubben eller inte tatuerar in TÄVS över knogarna (Daniel Agger tatuerade YNWA i början av denna säsong under spekulationer om hur vida han skulle lämna eller inte).

Receptet för att skapa en storklubb med mycket anseende är att visa att man har hjärta för klubben och sen låta det marineras. Vi måste skapa det klassiska för att det ska kunna bli klassiskt. Det kan verka sökt. Men om 20 år så är det självklart.

Frågor på det?

/Conrad Luckett

fredag 21 september 2012

Precis där du kommer ifrån


Precis där du kommer ifrån.

Min morfars sönderbombade barndomsgator där det nu står ett modernt köpcentrum med en stor arena i.
Och han fick stryk.
Precis som alla fått i hans släkt och somrarna som bestod av en semester där hela släkten jobbade med att plocka humle, för att överleva.

Precis där du kommer ifrån.

Det är inte så roligt att äta potatis och purjolökssoppa flera veckor i rad och varken bostads eller arbetsbristen kommer lösa sig i med något annat än kontakter. Och jag vet att min pappas morfar cyklade två mil till sitt jobb som budbärare varje dag och när han fick pengar av sin chef för att ta bussen så cyklade han ändå.

Precis där du kommer ifrån.

I lågstadiet med multikulturella färgstänk där majoriteten av barnen hade upplevt krig på något sätt. Och jag förstod aldrig varför det var så många som inte ville vara med på skolavslutningen i en kristen kyrka. Några år senare blev jag utslängd från en kyrka för att jag råkade ha på mig en Bad Religiontröja. Det var inte ens menat som en provokation från början. Det var bara ett band jag tyckte om. Och jag fick skäll. Så jag ställde mig med armarna rakt ut som Jesus vid altaret. Jag fick styrk pga den tröjan av några äldre elever för att de trodde jag var satanist. Jag borde sätta upp den på väggen.

Precis där du kommer ifrån.

Längs nyponbuskar, tätortstimotej, eklandskap och vetefält .
Allt det där har redan skrivits av Lars Winnerbäck och jag får prestationsångest när jag går längs Stångån men jag vet att mina drömmar fortfarande kan segla längs den ut mot hav och större mening.

Fortsättning följer

tisdag 22 maj 2012

Tack.


Det känns som att fler och fler sviker löftet vi gav vid den där ritualen över en eld vid Stångån för så många år sen. Hur lätt det än är att romantisera tonårs och folkölsåren så måste man ändå minnas hur viktigt det var. Hur viktiga vi var för varandra. Och varför är det så fruktansvärt sorgligt att de hårdaste banden. Att vi som höll om varandras hjärtan inte gör det längre.

De som inte var med, men borde varit det likaså.

Resten av den här texten skulle kunna bli en roman över våra tonårsgator, misstag, fallgropar och famntag.

Men det här är bara en kort prosalyrisk dikt som slutar med ett tack.

Till alla som betytt någonting för mig. Till alla som jag betytt någonting för.





Tack.







(det här borde vi göra något åt)

måndag 21 maj 2012


Skyll inte på din klasstillhörighet.
Skyll inte på att du aldrig fick ligga i högstadiet.
Skyll inte på att du är lite överviktigt när du äter chips istället för kvällsmat.
                                                      
Skyll inte på kalorier
Och skyll inte på Anna Skipper
Skyll inte på Blondinbella.

Skyll inte på att en annan linje på din folkhögskola skulle få mer pengar för att för att huvudläraren skulle ha knullat till sig det.
Skyll inte på att någon annan linje skulle få mer pengar för att du fuckade upp gymnasiet.

Skyll inte på det politiska klimatet.
Skyll inte på att du inte har några pengar när du inte sökt något jobb.

Skyll inte radbryt och form.
Skyll inte på att ramen till den här dikten skulle vara snodd av Alex Bengtsson speciellt inte om du heter Josef Hoffert.

Skyll inte på tokkristna lågstadielärare
Och skyll inte på att du var mobbad när du egentligen bara valde att inte vara med.

Skyll inte på dina ex.
Skyll inte på att din kk som du är kär i inte vill ligga med dig längre.
Och skyll inte att du är ensam på att din kk inte vill ligga med dig längre.

Skyll inte på att du inte vill bli förälder för att du skulle vara en så dålig förälder om du skulle bli förälder nu.
Skyll inte på att du är heteronormativt misslyckad bara för alla andra i din släkt har partner och planerar att gifta sig.

Skyll inte på din etnicitet.
Skyll inte på dina rötter.

Skyll inte på överklassen.
Skyll inte på Hugo.

Skyll inte dina uppskurna handleder på någon annan än dig själv.
Skyll inte på dina självmordsförsök.

Skyll inte på bankerna.
Skyll inte på oljesituation.
Och skyll inte på klimathotet.

Skyll inte på hippies och skyll inte på proggen.
Skyll inte på yuppies.
Och skyll inte på dina föräldrar.

Skyll inte på din generation.
Skyll inte på oss.

Skyll inte på dina diagnoser.
Och skyll inte på din vår/höst/vinter/sommardepression

Skyll inte på vädret.

Skyll inte på din uppväxt.
Skyll inte på din skolgång.

Skyll inte på lokalpolitiker
Skyll inte på riksdagspolitiker.

Skyll inte på fascister.
Skyll inte på antifascister.

Skyll inte på religion.

Skyll inte på videovåld.
Skyll inte på videospelsvåld.
Skyll inte på Siwert Öholm.

Skyll inte på Jimmie Åkesson.
Skyll inte på Fredrik Reinfeldt.

Skyll inte på att du inte har någon B-plan.

Skyll dig själv.




tisdag 17 april 2012


Vi var alltid bätre i telefon.
Vackrare och mer förstående.
Det var verkligheten som tog sönder oss.

fredag 6 april 2012

påskdikt


Våran relation kan liknas lite vid en bilkrasch.
Fast inte en sån där bilkrasch där någon dör.
Utan en sån där bilkrasch där man blir chockad och åker hem.
Åker hem och äter ägg.
Löskokta ägg.
Där man tänker.
det här skulle kunna vara min hjärna.
Och så geggar man runt det.
Bryr sig inte så mycket mer om det.
Och tänker att.
det är nog inte så att gud inte finns.
                      han är nog bara död.
Och allt blir bara som en stor omelett av uttråkande metaforer som inte
spelar någon roll.

Vem fan bryr sig om påsken?

                     

måndag 2 april 2012

gilla 1.0


Jag gillar att bete mig som om jag vore sjuk när jag inte är sjuk.

att göra
                      absolut ingenting, så länge jag bara kan.

Se minst fyra filmer, onanera mer än vad som egentligen är skönt, bli överlycklig när jag upptäcker att det finns glass i frysen, gå runt naken och bli ännu lyckligare när det finns chokladsås till glassen.

Jag gillar att gå i morgonrock och dricka juice direkt ur paketet, jag gillar skräddarsydda kostymer och relativt misslyckade sexakter där man bara konstaterar att det här inte funkar just nu, antingen för man bara är för full eller av någon annan anledning.

Jag gillar att dricka dyr whiskey och röka rullcigaretter och ha neurotiska män med gitarrer i mina hörlurar när jag tittar på stjärnorna.

Jag gillar att vara ful och kåt. Jag gillar att laga stora middagar med lite för mycket ost i. Jag gillar stora ord. Svulstiga. Geniala. Snuskiga. Banala. Fantastiska. Texter.

Jag gillar
                 dig.

tisdag 20 mars 2012

Terrarium


Ett.

Jag frågar om du fortfarande är rädd för spindlar.

Du undrar varför jag frågar det.

Jag svarar att associationen till att fråga det är varken märkligt eller långsökt när man är på ett terrarium och står bredvid en glasbur med en gigantisk fågelspindel.

Du bara tittar på mig. Säger ingenting. Vänder dig och går förbi alla skorpioner, spindlar kackerlackor och ormar. Stannar vid krokodilerna.

Jag säger luta dig inte framåt krokodiler kan hoppa högt och försöker krama om dig men du bryter dig loss som om jag försökte hålla fast dig och går längre in.

Du stannar till vid mungon och säger att du aldrig har sett en mungo innan. Att det inte var så här du ville se din första mungo.

Jag frågar om du vill göra en resa. Någonstans där det är varmt. Där du kan se fria djur.

Du svarar att vi harändå inte råd med sånt. Och att det finns ändå inga fria djur att se för när man väll sett dem så är de inte fria längre.

Jag frågar vad du menar men du går bara.
 Jag tappar bort dig. Stannar till en stund där fjärilar flyger runt och lemurer strövar runt fritt. En lemur hoppar upp på min väska och jag tänker att du hade tyckt att det var roligt. Jag tycker mest det är jobbigt eftersom jag ändå inte får klappa den. Så jag står bara still tills den hoppar vidare.

Du sitter och tittar på hajarna när jag hittar dig.

Jag sätter mig bredvid dig och berättar om lemuren.

Du småler först men sen blir ditt ansikte stelt och du säger att hajarna ser ledsna ut.

Jag säger att du ser ledsen ut.

Du frågar när bussen går.












Två.

Du frågar om min spindelfobi som om det vore nåt skämt. Du vet mycket väl att jag är livrädd för spindlar. Och så är du så där störigt jävla uppläxande och försöker låta intelligent så där som bara du kan göra.

Jag går bara ifrån dig. Stannar till vid krokodilerna. De ser lugna ut. Jag tänker att jag har mer gemensamt med dom än med dig.

Du försöker vara beskyddade och försöker hålla fast mig. Så jag bara går. Jag hade velat vara kvar vid krokodilerna lite till. Jag gillar krokodiler.

Jag går vidare inåt och ser en mungo för första gången i mitt liv. Jag gillar mungos tänker jag. Men jag hade velat se en mungo som inte var i en glasbur. Jag säger det till dig.

Du frågar om jag vill resa någonstans. Jag svarar att har vi inte råd med nåt bättre än ett jävla b-terrarium så har vi väll för fan inte råd med åka någonstans där det finns vilda Mungos. Och dessutom så skulle de mungos vi skulle se där det bor vilda mungos förmodligen ändå inte vara vilda .

Jag går igenom det där förskräckliga försöket till regnskog med en liten bäck med förstora fiskar i, fjärilar som flyger runt och småapor och lemurer som barn är elaka mot. Jag gillar aporna men jag ogillar barnen så jag bara fortsätter tills jag hittar en bänk vid det stora hajakvaritet.  Det är melankoliskt och hajarna ser deprimerade ut.

Du kommer efter en stund och sätter dig bredvid mig och berättar att du fick en existentiell kris för att en lemur hoppade upp på din väska. Jag tänker att du är en huvudperson i en Erlend Loe bok och ler. Sen kommer jag på att du är exakt som en karaktär ur en Erlend Loe bok och tycker inte alls det är roligt längre. Jag tittar upp på hajarna igen och säger att de ser deprimerade ut.

Du säger att jag ser ut att vara ledsen.

Jag frågar när bussen går.



lördag 10 mars 2012

kort flödesskrivning

så då sitter jag vid mitt köksbord en vanlig lördagskväll.
äter knäckebröd (halvfin ost och gurka) lyssnar på Lars Winnerbäck och känner mig ganska misslyckad.
utan egentlig anledning, jag gillar inte ens Winnerbäck, inte officiellt i alla fall.

jag är mest bara trött. på mig själv. på cyniskt poserande. på allt jag hävdar. jag orkar inte ens förklara det.

jag är inte deprimerad på riktigt. det här är ingen riktigt kris.
det borde hända någonting och när det händer händer det för mycket.

jag orkar inte ens hitta på en titel till denna text. jag funderade på någonting med att vara svensk men det känns meningslöst att definiera mig själv i fack då de som vill vara i det facket ändå inte vill ha mig i det facket. det blir bara flödesskrivning för det är vad detta är. jag byter till kent. jag har ett större nostalgiskt band till kent. de har betytt mer. för mig i alla fall.

Och du ska ta mig härifrån / Nu när det blåser på månen.

det här med längtan tycker jag är spännande. att bara drömma sig långt bort.   långt långt bort.

vart fan som helst.

jag skulle bara vilja känna något annat än att det nästan alltid inte är någon idé.

fredag 2 mars 2012

du. och alla andra du. i hela världen.



det var länge sen jag publicerade någonting. det är för att jag skriver på ett större projekt. men jag har börjat skriva på en diktsvit som sidoprojekt. här kommer ett utkast// Conrad Luckett








ett allmängiltigt du.
                       av alla människor som någonsin varit du för mig på något sätt

du.
du.
                 och du.

                                           har betytt mer för mänskligheten än:
                                                                                                            vatten.
                                                                                                            luft.                                                                                                                           olja.                                                                                                                                 
allt de tror är viktigt.

men de som tror att det som är viktigast går att lagra.
                                                                                   tjäna pengar på.

har aldrig förstått.
att fyra armar som omsluter varandra
kan skapa fred;

att alla du,
för alla i hela världen,
räddar världen.

att det är kärleksdikter som finns i varenda del av mina vener.
i världens vener.
i mänsklighetens vener.
som skriker och vill komma ut som terroristbrev som mailbombar hela världen och slår hål på hela tryggheten och otryggheten på samma gång.
att alla kärleksförklaringar är som kärnvapen för att förstöra allting som gör oss olyckliga.

det är hjärtat som slår för kärlek och antikärlek samtidigt för alla jag och du i en kollektiv förvirring.
hatförklaringar åt alla håll mot allting som gjort allting sämre och jag vill bara omfamna och krama alla så hårt jag bara kan.
pressa ut varenda droppe av kärlek så att vi kan ha ett crescendo av det som finns i oss på en och samma gång och sen sluta känna allting som gör oss ont.

atomvinter.


Och i slutändan finns det ändå bara ett jag och massor du. Det är värt det.



                      alla människor har varit inuti andra människor på något sätt.
                                                                       
                                                                

(jag minns nästan varje sekund.)



du. jag. alla andra du. alla andra du för dig.





livet är alltid kantat av blod.
det är det som driver oss.
och att betrakta andra människor.




alla är du med alla. Du-reformen gjorde att det blev så.vi kom lite nämre varandra utan att det gjorde ont.







ingen vet egentligen någonting. om någonting

det finns bara teorier.


som blir motbevisade om och om igen.


så varför lever vi?

för att vi vill veta?

vad händer om vi har fel?



hur kan man ha fel när man inte vet vilken fråga man ska ställa?
just nu.
och då menar jag bara precis just nu.
vill jag bara riva alla murar jag någonsin byggt upp.
skrika;
 jag älskar dig.
jag vet bara inte till vem.
det skulle kunna vara du, du eller du.
det har egentligen ingen betydelse.





om två timmar kommer jag sluta tro på kärlek som i ett du och jag igen.



Angående att vara tokblixtförälskad säger jag att jag ska att jag ska putta ner dig några steg på stegen så att det inte gör lika ont när du faller ner. Att jag är beredd med alla sorters storlekar på plåster. Men vi tar det senare. När det är dags. Jag vill inte vara cyniker hela tiden. Man måste vara lite naiv också.

alla du slutar ändå alltid bara med personer jag skriver dikter om.
alla du stannar alltid kvar.
på något sätt.






vi delar på medicinen utan att veta vad vi ska bota.
men det kommer alltid bli bra tänker vi,
håller varandra i händerna.

Ingenting.
Inga krig.
Ingenting farligt kan sära oss just nu.
Absolut ingenting. Någonsin. Just exakt nu.











Det är händerna.
Titta. Andas. Konstatera.


På fingrarna.
Hur de rör sig, spretar.

Fånga tag, förstå.
Att du tycker något om mig, oavsett vad.

Sorgkanter är inte bara smuts. det kan inte vara annat än viktigt.
Som du aldrig tänkte eller sa.







Vem som helst. Du . eller bara jag tittar på sina sorgkanter och ler.
någonting är fel för varje gång du jag eller någon annan försöker sätta fingret på vad det är som är fel så får hen svarta streck under naglarna.
pressar in naglarna i armen och skriver att med smutsen att det är mina tonårsgator som jag är önskar att du hade gått med på så att smutsen hade blivit mindre påtaglig. Så att det hade varit mer uthärdligt med ensamma korridorer broderdanielhörlurar på högsta volym. Men det är ingenting som du förtjänar. Du förtjänar bättre saker än tonårsromantiserade droger, söndersparkade busshållplatser och ändlösa timmar på caféer.

Jag vill vara lite mognare med dig. Inte på ett vuxet sätt. Bara lite mindre destruktivt.
Vem du än är.                  


Vem du än är.

Vem du än är.




Vem du än är.



Vem du än är.


jag skulle kunna bli kär i dig.
jag vet inte vad du heter.
jag har aldrig pratat med dig.
men jag gillar din stil.
vi skulle kunna ta världen med storm.
kunna vara ett roadmoviepar.
dansa barfota på barfotagatan.
jag skulle försöka berätta hur jag känner för dig genom alla de där poplåtarna jag lyssnat på för många gånger, inspelade på blandband.
jag skulle längta efter dig så jag fick gåshud så fort du inte var i närheten.
jag saknar dig.
vem du än är.



vem du än är.



Jag tror ju inte ens på sånt längre. Det gör bara ont.


Men ibland vill jag att det ska göra ont.
Kännas.
Vara på riktigt.
Bara lite jävla ibland.