Tack.

Det känns som att fler och fler sviker löftet vi gav vid den där ritualen över en eld vid Stångån för så många år sen. Hur lätt det än är att romantisera tonårs och folkölsåren så måste man ändå minnas hur viktigt det var. Hur viktiga vi var för varandra. Och varför är det så fruktansvärt sorgligt att de hårdaste banden. Att vi som höll om varandras hjärtan inte gör det längre.

De som inte var med, men borde varit det likaså.

Resten av den här texten skulle kunna bli en roman över våra tonårsgator, misstag, fallgropar och famntag.

Men det här är bara en kort prosalyrisk dikt som slutar med ett tack.

Till alla som betytt någonting för mig. Till alla som jag betytt någonting för.

Tack.

(det här borde vi göra något åt)