Lavett

Det var konståkning som hon tyckte var viktigast.
Inget annat kändes lika meningsfullt.
Bara som en lavett av världen, en lavett av av meningslöshet.

Det vackra, stilla men ändå livsfarliga.
Det var som hela livet.
En dans på knivar.
En dans som så lätt
så lätt kunde gå helt åt helvete.
Bara ett litet misstag.

En liten lavett av vinden, en lavett av nervositet.
En fellandning och allt var förstört.
Borta för alltid.

Så skört.
Så skör människans dans var tänkte hon.
Att det var så lite som var viktigt.

Lavett så att det känns i benen och fingrarna när mamma trycker på.

Det är mammas ord om att konståkning är det enda viktiga.
Det är hon som bestämme och jag är åtta år, top år, fjorton år, sexton år.
Hon tycker att konståkning är det enda som betyder något.

Hon ger mig en lavett.
Hon ger mig en lavett.
Hon ger mig en lavett.

När jag säger att jag inte vill åka konståkning längre.
Hon är min tränare och jag är hennes bästa elev.
Den som drillats hårdast.

Det är konståkning som är viktigast.
Inget annat känns meningsfullt.
Inte lika vackert.
Inte lika farligt.
Inget annat känns som en lavett som hänger i luften; på väg att träffa min kind.

Schvung

angående fart förstod du inga gränser.
du fick någonting i ögonen.
förändrades varje gång.

du skrattade.
för du var bäst, det var så du sa i alla fall.
bättre än någon annan rallyförare.
jag förstod aldrig dina referenser.
motorsport har aldrig intreserat mig.

du hade fått någonting i ögonen när motorhuven och du knycklades ihop.
du blev ett med berggrunden.

vi hade hackat ut biten där du krockade och byggde din gravsten.
inga blommor lades på din grav.
bara dina favoritleksaksbilar.
så du kunde fortsätta vara den pojke du alltid varit.

Förort, nittiotal och lågstadiet

Jag var en riddare som svärdfajtade mig fram till skatten som fanns där uppe i tornet men man fick se till att inte öppna fel dörr för då träffade man spöket och då dog man i legoborgen.

Jag var en katt i kuddrummet när vi släckte ner och rullade över varandra. Låg på varandra. Pillade. Och sa, det är så här man gör barn.
Jag var en liten pojke som lekte Madicken. Det står så i min sjukjournal. Jag pillade in barbiemat i näsan och på vårdcentralen sög de ut den med en minimal dammsugare.

Jag mimade och spelade luftgitarr till Basket Case med Green Day. Jag hade solglasögon på mig. Jag var cool.

Jag läste Suneböckerna och kallade mig tjejtjusare. Jag hade tre flickvänner vid ett tillfälle. En gång gjorde jag slut med två av dem samtidigt.

Fröken sa aldrig att vi inte skulle prata om kriget. Hon nämnde aldrig kriget. Trots att nästan halva våran klass bestod av flyktingbarn från kriget. Man pratade inte om kriget. Det var viktigare att lära sig skrivstil.

Våran hjälplärare Kerstin brukade hjälpa Jessika att tvätta håret. Ibland duschade hon henne. Nån gång ibland tog hon hem hennes kläder och tvättade dem. Hennes mamma orkade tydligen inte göra det.

Kofi och hans familj flyttade tillbaks till Ghana. Hans pappa tyckte att Sverige var alldeles för rasistiskt. Det gick rykten om att Kofi hade trampat på en mina och förlorat ett ben. Kanske till och med dött.

Jag och Jimmy slogs ofta. Vi lekte Power Rangers och sen började vi slåss på riktigt. Jag och Östen slogs en gång om vem som skulle få knulla med Cecilia. Jag tror han vann. Jag fick inte titta på Power Rangers för min mamma, inte på Turtels heller.

När jag skulle börja mellanstadiet så flyttade vi från förorten så att jag skulle gå i en annan skola. De andras föräldrar var rika. Jag passade inte in så bra

Vad spelar det för roll

Vad spelar det för roll

En monolog







I rollerna: En person.

Avskalad enkel ljussättning.

Enfärgade kläder (helst svart, vitt funkar också).

Rekvisita: En väckarklocka.
Om övrig rekvisita önskas så ska det vara väldigt lite av denna.














Då vi vågade tala sanning.
Då vi insåg att det hade gått för långt.
Det var när vi andades.
Stannade upp och tog djupare bloss på cigaretterna.
Vi kunde inte andas utan cigaretter eller varandras andedräkter.
Det gick inte. Vi hade skurit in i varandra.
Följt varandras fotspår för länge.
Vi sa förlåt för att vi sa förlåt.
Mindes aldrig vad det var vi hade gjort fel från början.
Varför vi egentligen var tvungna att säga hej då.
Vi visste att det gjorde ont.
Att det gör ont.
Att vi hade sprängt in varandras celler i varandra och att någon av oss måste dö för att kunna avsluta det.

Döden.
Var det egentligen döden? Det kanske bara är en överdrift.
Döden.
Var det en befrielse? Var det ett sätt att kunna förstå.
Nej.

Var det ett sätt att få perspektiv? Kanske. Kanske duger inte. Ingenting duger.
Jag duger inte. Mina kläder duger inte. Mina vanor duger inte. Mina matvanor duger inte. Mina alkoholvanor duger inte. Hur min lägenhet ser ut duger inte.
Enligt normen.
Normen kan dra åt helvete.
Det var ju normen, den heteronormativa kärleken som gjorde att vi hamnade här från första början. Om vi inte hade fumlat in i varandras munnar, fikat, gått på bio, blivit fulla, knullat, sagt får jag chans på dig, älskat, delat på disken, älskat, skurit in i varandra så hade vi aldrig hamnat här.
Ingen av oss förstod att vi måste säga hej då.
Vi vågade aldrig.
Ingen av oss klarade av ensamheten.
Vi blev. Är. Var.
Genomskinnliga lögnare som bet sig fast som grävlingar.

För varje fotsteg vi tog började det blöda mer.
Jag blev stenhård och skör.
Mosaikbilder av mitt förflutna faller från mina fingerspetsar.
Bildar små perfekta bilder av dig och mig.
Hur vi var.
Hur jävla illa vi faktiskt gjorde varandra.
Hur vi älskade.
Passionerat, stormigt, romantiskt, poetiskt och så levde de lyckliga i två och halvt år.
Så slutade sagan.
Vilket jävla skitsnack om evig kärlek.
Den finns inte. Kärleken är bara biokemisk. Kortvarig och fylld av passion.
Exploderar och går sönder. Den biokemiska kärleken finns.
Den är fantastisk men kan göra så förbannat jävla ont.



Vi skar in i varandra.
Det gick för långt.
Vi skar oss på varandras kroppsdelar.
Blödde från fötterna.
Ögonen.
Blandade blod fast det inte var meningen.
Låg i sängen och cyklade med varandras fötter.
Skar in i varandra.
Smetade in bilder från varandras barndom.
Lärde känna varandras föräldrar, syskon, vänner.
Vi såg aldrig glassplittret.
Vi ville hela tiden laga varandra på olika sätt.
Vi kanske gjorde det till att börja med.
Men vi förstod aldrig när vi började göra varandra illa.
Vi försökte bara plåstra om. Sätta plåster på såren innan de ens fanns där.
Det blev bara infekterat i alla fall.
Hur vi låg där i sängen i och turades om att ha ryggen vänd mot varandra för att markera att vi vara sura över någonting.
Det är skönt att det är över.
Ibland.
Ibland inte.


Ensamheten.
Ensamheten är på riktigt.
Den är stort svart jävla hål som suger ut allting som skulle kunna kännas åtminstone lite bra i alla fall.
Det spricker i mellanrummen mellan minnena.
Ibland vill jag bara ta någon form av tidsmaskin och åka tillbaka.
Göra det bra.
Bättre.
Så att det gör mindre ont i alla fall.

Hur mår du?
Bra.
Hur mår du egentligen?
Ja sa att jag mådde bra.
Varför lyssnar du inte?
Det är du som inte lyssnar.
Hur mår du egentligen?
Jag kan inte tänka.
Varför kan du inte tänka?
Det stör. Grannarna stör mig. Deras äckliga jävla leende i trappan stör mig. Jag vill inte ens gå ut härifrån för jag vill inte möta deras äckliga jävla fejkleenden i trappen. Jag vill inte ha någonting med dem att göra.
Varför bryr du dig om grannarna?
För att… Sluta.
Hur mår du egentligen?
Varför frågar du det? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag mår helt ok. Tror jag. Jag vet inte. Ibland. Ganska ofta. Sluta ställ de här frågorna är du snäll.


Projektion.

Det finns sätt att döda hjärnspöken.
Sätt på musik. Titta på film. Titta på tv. Bli full. Ta droger. Knulla. Förträng. Fönstershoppa. Shoppa. Ta ett flyg vart fan som helst. Gå på bio. Gå och fika. Förträng. Titta på film. Titta på tv. Bli full. Knulla. Förträng. Lyssna på musik. Titta på film. Åk bort. Förträng. Sätt på musik. Titta på film. Titta på tv. Bli full. Drömma sig bort. Ta droger. Knulla. Förträng. Fönstershoppa. Shoppa. Gå på bio. Ta en buss vart fan som helst. Gå och fika. Förträng. Titta på film. Titta på tv. Bli full. Knulla. Förträng. Lyssna på musik. Titta på film. Åk bort. Förträng. Sätt på musik. Titta på film. Ta ett tåg vart fan som helst. Titta på tv. Bli full. Ta droger. Knulla. Förträng. Fönstershoppa. Shoppa. Gå på bio. Gå och fika. Ta en båt vart fan som helst. Förträng. Titta på film. Titta på tv. Bli full. Knulla. Förträng. Lyssna på musik. Titta på film. Åk bort. Förträng.

Det finns ingen klar bild längre.
Det är tung andning.
Cigaretterna.
Andas långsamt och tänka.
Det är tankarna som gör att jag känner mig helt vansinnig ibland.

Varför gråter man bara när det är försent?
Varför kan ett du göra så ont?
Varför utsätter jag mig ens för tankarna?
Jag ska fan lobotomera mig.
Kastrera mig. Sluta känna. Sluta vara kåt. Det leder ändå bara till något ont. Flytta ut i skogen. Bli enstöring, eremit, kattkvinna, gubbjävel, som den där sura bävern i den där barnboken jag ville höra om och om igen när jag var liten.
Slippa alla jävla människor.
Fast bara ibland. Ensamheten. Den förbannade jävla ensamheten skulle slita sönder mig. Det är ändå inte bara knulla jag vill göra med andra människor.
Det skulle vara så mycket enklare då.
Men jag vill knulla.
Att någons händer smeker min kropp.
Att pressa hud mot hud.
Att tungor ska leka.
Längs med halsen.
Ner över ryggraden, svanken, skinkorna, låren, vaderna, fötterna, tårna och sen upp igen. Tårna, fötterna, benen, låren, könet, magen, bröstet, hals, haka, läppar, näsa, panna.
Jag ligger i min nittiosäng ensam och river tapetbitar från min tapetlösa vägg om nätterna. Leker med det icke existerande klistret.
Spottar på mina fingertoppar för att låtsas att en annan person är inblandad.
Drar ett sträck av saliv från munnen över hakan ner över halsen över bröstet ner mot magen ner mot könet och tillför lubrikationen för att gå halvvägs mot den njutning jag skulle kunna få om det skulle varit någon annan där.
Det är meningslöst.
Allt känns så jävla meningslöst!
Vad spelar det för roll?
Allt är bara ett virrvarr av lögner och förhoppningar. Det är aldrig ett jag och någon annan.
Inte på riktigt i alla fall.
Orgasmer med andra personer då och då.

Jag vill älska.

Men alla kärlekar är bara återvändsgränder när man vill avveckla sin sexuella frustration och få någon form av trygghet att luta sig tillbaks emot så man inte behöver leta när man är kåt.

Jag kan inte sova.
Jag har sovit max en eller två timmar per natt nu.
Jag vet inte hur länge.
Jag är vaken tills jag kollapsar. Sen måste jag gå upp. Klockan ringer på morgonen.
Jag vet inte hur många väckarklockor jag slagit sönder.
Kanske fem.
Kanske mindre.
Jag kan inte sova om det är tyst.
Det går inte.
Ensamheten blir för påtaglig.
Tankarna kryper närmre och närmre, längre och längre in.
Det måste vara något ljud som finns, något som stör.
Något som gör att jag kan fokusera på något annat.
Vad fan som helst.
Vad som helst så länge det inte handlar om mig.
Något så jag kan koppla bort.
Inte känna den där jävla… jag vet inte… vreden, meningslösheten, HATET
Att bara vilja ta något skjutvapen och gå runt och bara eliminera alla som kommer i ens väg. Att ta bort dem. Bara ta bort dem. Ta bort allt. Döda alla jävla idioter. Bara få dem att försvinna.

En kväll knöt jag en hängsnara.
Jag hängde upp den.
Satt och tittade på den.
Sen tog jag ner den igen.
Jag var för feg för att göra det som de säger är det fegaste någon kan göra.
Vad gör det mig till?
Fegast i hela världen?
Ensammast i världen?
Jag vet inte. Det är bara de där jävla tankarna som skär i mitt huvud på natten.
Som du och jag skar in i varandra.
Vred oss i sängen. Bråkade om det varma täcket. Bråkade om vad som helst.
Både kylde ner och värmde varandra.
Första tiden värme, givetvis, annars hade det ju aldrig gått så här långt.
Och sen kylan.
Den där jävla kylan. Som om det fanns någon jävla Mårra där i vårt sovrum.
Vår lägenhet.
Vårt liv.
Som sög bort allt som var glatt.
Nätter som den här så känns det som att hon varit här.
Att hon dragit sin slöja över varenda millimeter och allt är iskallt.
Fryser till is för att värmas upp och explodera.
Hon har varit här.
I natt har hon varit här.
Hon kanske alltid har varit här.
Hugger smått och sen större och större.
Jag var rädd för henne, för Mårran när jag var liten.
Jag har djup respekt för henne.
Hon är en del av mig nu.
Hon kanske rent av är jag.
Hon har varit här ikväll. Så måste det vara. Det är därför den här kvällen känns så tung. Jag minns henne i så många former.
Jag minns mig i så många former.
Mörker.
Ensamhet.
Apati.
Hon släcker ut allting.
Är det jag som släcker ut allting.
Tynger ner som en stor slöja över allting.
Hon har definitivt varit här ikväll och lämnat ett totalt mörker.
Jag hoppas att ur mörkret.
Att man ur mörkret kan plocka pusselbitar som man kanske får slipa lite på så att de passar in.
Så man kan förstå.
Så att man kan få en helhetsbild om vad som gick fel.
Jag vill förstå.
Sluta ljuga för mig själv.
Men jag minns inte allt. Jag minns inte om jag har glömt. Eller har jag förträngt.
Jag minns att jag grät två gånger någon gång.
Det var för någon vecka sen.
Någon månad sen och det var en gång mindre än dagen innan.
Den här jävla likgiltigheten. Att inte känna någonting på riktigt. Bara en tyngd. En stor jävla svart tyngd som knappt går att sätta fingret på. Jag vill bara att någon ska slå mig så att jag känner någonting. Att någon ger mig lite jävla drama.
Vad fan som helst.
Någonting.
Bara någonting.
Vad fan som helst.
Att grannen somnar med en cigarett så att någonting händer.
Vad fan som helst.
Vad fan som helst förutom det här.
Det här är värdelöst.
Det här är meningslöst.
Det här är ingenting.
Ingenting av värde.
Jag borde gå ut.
Gå bort.
Lämna det här sjunkande skeppet som är mitt liv. Bara känna smaken av saliv, vodka och Desperation.
Försvinna lite.
Hitta någon.
Försvinna in i någon.
Någon annan.
Någon som inte är jag.
Någon som inte är du.
Inte för att jag tror på tvåsamheten längre.
Nej. Det gör jag verkligen inte. Det gör för ont. Man bara skär in i varandra. Gör så att det går sönder.
Jag vill bara ha en liten romans.
En sommarromans.
Som en sommarkatt som man älskar en stund och sen bara skiter fullständigt i.
En deltidspartner.
Ha någon som lämnar små föremål på ens rum så att den måste komma tillbaka.
Någon så att jag kan tänka: snälla lägg dina finaste ord i min mun för jag vill bara äta dina tankar så jag kan lära känna dig fullt ut allra längst ut i nagelbandsspetsarna. Jag vill komma dig så nära som nästan ingen gjort förut och vi ska ha en egen låt som bara vi dansar till. Vi ska ha storminfernon av känslor som känns nästan bara bra. Jag vill höra någons tunga vibrera fram mitt namn med längtan.
Bara tänka att jag skulle kunna bli kär i dig.
Men jag vet inte vad du heter.
Jag har aldrig pratat med dig.
Men jag gillar din stil.
Vi skulle kunna ta världen med storm.
Kunna vara ett roadmoviepar.
Dansa barfota på barfotagatan.
Jag skulle försöka berätta hur jag känner för dig genom alla de där poplåtarna jag lyssnat på för många gånger,
Inspelade på blandband.
Jag skulle längta efter dig så jag fick gåshud så fort du inte var i närheten.
Jag saknar dig.
Vem du än är.

Vem du än är.

Men jag går inte ens ut.
Och när jag går ut så pratar jag inte med människor jag inte redan känner.
Och så ligger jag där varje natt och stirrar in i väggen.
Stirrar hoppfullt på telefonen.
Om du skulle ha ringt så skulle du ha ringt för länge sedan.
Det är ingen idé.
Det är försent mellan dig och mig.
Det exploderade och askan rann ut i sanden.
Jag började armera mig själv. Gjorde så att jag slutade känna. Så att ingenting kan göra ont. Så att det inte går att penetrera och komma igenom. Så att ingen kan komma in på det sättet. Inte nu i alla fall. Jag vet att inuti, att innanför muren, glaset, den skottsäkra västen så står jag där med mitt hjärta i handen och säger varsågod.
Men det är ingen som kan komma igenom.
Ingen som ska komma igenom.
Det skulle göra för ont att gå igenom det en gång till. Och en gång till. Och en gång till.
Jag orkade inte längre. Jag slutade känna istället. Nu kan du slå så hårt du kan.
Jag går inte sönder längre. Det finns inga sprickor.
Bara i mellanrummet där alla sanningar ligger och gror.
Det finns inget splitter. Inget som någon kan använda emot mig.
Jag har gömt alla mina dåliga sidor som kan användas emot mig.
Byggt upp någonting.
Att bygga upp någonting så att ingen du. Ingen person ska kunna få mig att falla igen.

Manipulationen. Vi var varandras marionettdockor. Manipulerade varandra konstant. Vi förstod inte att vi gjorde det.
Vi var en kollison.
Våra känslor var varandras komponenter till att skapa sprängämnen.
En känslomässig kollison. Ett Cresendo. Mitt hjärtas Tjernobyl

Våra ensamma hjärtan vandrar ner för trappan ingen vet vart den leder kanske tar de slut kanske faller
rakt ner och dör.
Lite som döden. Det kan vara ett äventyr för en. En tragedi för en annan. Att släppa och börja om.
Jag är en hora! Jag är allt som du ser som dåligt nu! Jag är ditt totala jävla mörker! Jag tryckte ner dig! Jag förnedrade dig! Jag manipulerade dig! Det var därför du lämnade mig. Och jag vill inte förstå det. Det är så mycket jag inte vill förstå.
Jag vill inte förstå terrorhot. Jag vill inte förstå skottlossningar. Jag vill inte förstå misshandel. Jag vill inte förstå våldtäkt. Jag vill inte förstå ojämnlikhet. Jag vill inte förstå tortyr. Jag vill inte förstå folkmord. Jag vill inte förstå svek. Jag vill inte förstå hat.
Man kan skapa metaforer för förhållanden. För separationer.
Att vara den lämnade delen i ett förhållande kan man likna med att vara ett gosedjur.
Jag låg år av kärlek i dennes säng. Sen blev jag nerpackad. Bortgömd på en vind.
För att glömmas bort.
Min poesi gör mig galen. Den rinner i mina vener. Ibland försöker jag släppa ut den.
Det blir kallt. Röster säger olika saker från alla håll samtidigt.
Allt fryser till is. Röster säger olika saker från alla håll samtidigt.
Jag är Tjernobyl.
Händerna skakar. Röster säger olika saker från alla håll samtidigt.
Fötterna skakar. Röster säger olika saker från alla håll samtidigt.
Jag är Tjernobyl.
Själen skakar. Röster säger olika saker från alla håll samtidigt.
Jag är Tjernobyl.
Jag orkar inte det här längre.
När kan jag bli frisk?
Kommer jag någonsin bli frisk?
Har jag någonsin varit frisk?

Kan en bergvägg vara mjuk?
Kan man bygga ihop.
Kan man laga.
Efter en frontalkrock?

Natten.
Den ensamma. Kalla.
Jag kan verkligen inte sova.
Kan inte någon bara komma och söva ner mig. Frysa in mig så att jag vaknar om kanske tio år så att allt har blivit bättre. Jag behöver någonting att leva för. Någonting att dö för. Någonting som gör livet vackert att leva. Så att inte allting går i en gråskala. Allting känns halvfabrikat. Oäkta. Bara för att man måste. Ingenting är vackert. Ingenting spelar någon roll. Inte efter att du och jag gick sönder. Efter att du och jag dödat liv. Lekt gudar. Kontrollerat naturen. Bestämde att det var slut, Att det var döden.

Andningen. Måste kontrollera andningen.
Personen får ett panikångestanfall. Börjar hyperventilera. Faller ihop och gråter.
Alla jävla människor.
Ingen bryr sig.
Jag sitter bredvid dem i matsalar, på caféer, snabbmatsresturanger. Ingen frågar hur jag mår.
Ingen bryr sig.
De bara äter upp och lämnar mig kvar. Sittandes kvar ensam. Patetisk.
Jag är patetisk.
Värdelös.
Helt jävla värdelös.
Jag vill bara ha en kram.
Någon som frågar hur jag mår.
Att inte mina tankar bara går på repeat.
Jag är värdelös. Sämst. Helt jävla värdelös.

Det är så jävla ensamt.
Kallt.
Det finns ingenting som värmer. Inga cigaretter. Ingen sprit. Inga jävla engångsknull.
Jag hatar mitt liv.
Jag hatar min kropp.
Att allting bara går på repeat.
Jag har inga vänner kvar.
Ingen orkar umgås med mig längre.
Det är för jobbigt att umgås med mig.
Jag äter inte. Och när jag väl äter så äter jag alldeles för mycket.
Bara trycker i mig chips och pizza tills jag mår illa.
Tills jag spyr.
Stoppar fingrarna i halsen.
Skär i mig själv när du inte kan göra det.
Döden.
Vad skulle mamma säga.
I alla fall hon tycker ju om mig. Lite i alla fall. Tycker inte att jag bara är fel. Men hon har ingen tid. Mamma har inte tid. Pappa har inte tid. Mina så kallade vänner har inte tid. Du har inte tid. Du bryr dig inte.
Ingen bryr sig.
Jag bryr mig inte.
Jag bryr mig inte om svältande barn, uländer, naturkatastrofer, misshandlade kvinnor och allt annat elände i världen.
Hur skulle jag kunna göra det när hela jag ligger i spillror. Sönderslagen.
Oförmögen att känna värme.
Bara ett känslomässigt Tjernobyl.
Jag borde kanske bara avsluta det.
Göra världen en tjänst.
Sluta skära sönder alla människor. Sluta skära sönder mig själv.
Både fysiskt och psykiskt.

Bara komma långt bort från det här.
Långt bort.
Bara långt bort.
Någonstans som inte är här.
Då jag inte spenderar kvällar med att bara titta på. Se människor jag inte känner och låtsas vara lite intresserad.
Jag är inte intresserad
Söv bara ner mig. Frys in mig. Jag vill inte vara med.
Jag känner ingen.
Ingen känner mig.
Jag har inget behov av att känna dem.
Jag vill inte att de ska lära känna mig.
Jag vill aldrig att någon ska lära känna mig igen. Så att jag inte skär sönder någon.

Det finns ingen som känner mig på riktigt längre.
Allt är bara yta.
Jag går vilse.
Jag går vilse i min egen fantasi.
Och saknaden av det där jag inte kan sätta fingret på blir större dag för dag.
Jag vill vara på ett annat ställe.
Jag vill vara här.
Jag vill inte.
Jag vill vara här.
Men jag orkar inte.
Jag vill inte vara med.
Jag vill bara vara lite jävla lycklig någon gång.


Jag målar ibland.
När jag målar barn så har de alltid kryss i ögonen.
Spädbarn med kryss i ögonen.
Efter att du och jag dödade liv.

Jag kanske bara borde supa ner mig. Dricka vin tills jag somnar. Låsa dörren och supa mig skitfull.
Och så skulle jag ligga där och slentrianonanera och fantisera om det där livet där du och jag ligger tätt intill varandra och det är på riktigt utan spel och jag är någorlunda hel. Inte helt slagen i spillror.
Om jag skulle kunna somna så skulle jag drömma att jag inte behöver ha en trasig lever för att orka med.
Att inte bara allt skrapar på ytan
Går på repeat och är värdelöst.
Jag skulle vilja lära känna mig själv på ett sätt där inte tårar är inblandade. Jag skulle vilja lära mig själv om mig en liten stund då jag inte är på bristingsgränsen till det där jag är rädd för.

Jag hör så många människor prata om ångest utan att tro att de har det på riktigt.
Kan de sova?
Jag skulle vilja bli en sådan som inte hatar sin spegelbild.
En sån som påstår att insidan är vackrast.
Som inte bara ser monster, mördare och självhatare när den tittar i spegeln.

De säger att det är insidan som räknas.
Men hur ser man egentligen den?
Jag ser bara något jag inte riktigt gillar när jag står i mitt badrum.
Och jag undrar om det faktiskt skulle vara så charmigt om jag skar upp min buk och stod med innehållet i handen och menade på att min insida var fin.

Ibland så tänker jag att jag skulle vilja prata med dig.
Berätta allt som har hänt sen vi sågs.
Det var så länge sen.
Du är mitt totala hang up.
Jag har glömt dig så många gånger.
Men vi skulle verkligen behöva prata.
Men jag har inte kvar ditt nummer.
Väckarklockan ringer.
Det är nu jag måste gå upp och duscha för att inte se helt förstörd ut när jag kommer till jobbet.
Men vad spelar det för roll. Det skulle inte ge mig någonting att prata med dig. Jag är fortfarande ett känslomässigt Tjernobyl.

Första maj

Du vaknar av att du måste spy och sen går du och lägger dig igen.
Du ligger kvar i sängen hela dagen men du du ligger med vänsterarmen utsträckt, näven knuten och mumlar på internationalen.
Du tänker länge leve arbetarrörelsen som du inte vill vara en del av längre för du vill bli kulturelit.
Men du kommer alltid peka på din arbetarbakgrund och du kommer aldrig vilja kalla dig rik.
Du vill inte bli rik.
Du vill bara vara ekonomiskt oberoende.
Du är emot elitism men du vill tillhöra eliten.
Du går upp på kvällen och köper en fryspizza och tittar på nerladdad film.