wicked game

medans du knarkar diagnoser.
bläddrar sida för sida efter vad det skulle kunna vara för fel på dig.
vad det skulle kunna vara för fel på mig.
och varför det aldrig skulle kunna hända något mellan oss.
så letar jag efter mig själv bland uppsatser om olika mentala sjukdomar som bara syns ibland.
du gråter när jag säger att jag inte vill såra dig mer.

och jag påpekar att jag inte tror på det här med kärlek längre.
i alla fall inte i den formen.
den har motbevisats alldeles för många gånger för jag skulle kunna tro på något sånt.
och du ber mig att låtsas men jag svarar att jag vill inte ljuga för dig.

och du som jag vet att jag ständigt motsäger mig själv när jag blandar och skriver om ouppnåelig kärlek och om hur jag föraktar tvåsamheten och om hur jag både älskar och hatar mig själv.
du vet vilken narcissist jag faktiskt är.
vi aktar oss för att berätta hur vi faktiskt blev som vi blev.
det känns ändå bara som ett mantrande över saker som man berättar när man vill att någon ska tycka synd om en.
som en karta av alla misslyckanden av en själv och folk i ens närhet över åren.
och jag vill inte såra någon annan än mig själv så jag varvar med lögner så att det aldrig förblir den sanna sanningen.
det är inte och kommer aldrig bli den lägre klasstillhörigheten i kombination med att jag aldrig fick ligga i högstadiet som enbart är orsaken till varför jag har helt vansinniga vanföreställningar om hur Daniel Sjölin kysser mina fötter och skriker att Det har inte funnits ett större litterärt geni sen Oscar Wilde!
det är inte mina lögner om mina självmordsförsök som jag ljög om så pass länge att jag började tro på dem själv och när jag väl faktiskt försökte så höll jag bara tyst om det.
det är inte att människor runt om mig alltid har mått jävligt dåligt.
det är inte att jag kände under en lång period att den enda varelse på jorden som förstod mig var en kanin.
det är inte bara de sakerna utan en kombination av massa olika saker som jag har förträngt eller glömt bort.
det är inget fel på mig egentligen det är ingen som behöver ta hand om mig.

det spricker i mellanrummen.
och allting jag tänker blir mer och mer defust och defekt.
Och historier upprepar sig gång på gång.

för varje fotsteg börjar det blöda mer.
mosaikbilder av mitt förflutna faller från mina fingerspetsar och du går bakom mig.
barfota.
trampar upp spåren tills du börjar blöda.

jag backar för att också börja blöda.
men försiktigare den här gången.
långsammare men ändå lekfullt för att inte splittras som så många gånger förr.
blandar blod och glassplitter
jag säger att du kom inte nära.
det gör lätt så ont då.
vi kommer bara skära oss.
men du säger att du vill försöka.
jag svarar att jag redan har blivit infekterad och det finns inget botemedel mot sånt.
och att jag varken orkar eller har tid att plocka skärvor ur dina handleder.
vi måste sluta med det här innan vi skär oss säger jag och torkar bort dina tårar.
blåser lite lätt undan ditt hår och kysser varsamt dina händer.

Men jag vet att du skär dig på mina läppar.

och jag vet inte vad jag ska göra annat än att skylla på statistik och jag ljuger om att jag är känslokall.
du svarar att jag bara är känslokall mot dig.
du har krossat glas i ögonen från mig.
krossat glas under naglarna.
krossat glas längs med ryggraden.
krossat glas längst in i gommen.
ett ihopplock av sönderslagna drömmar och bilder

det är så jag smakar.
som krossat glas.
varenda molekyl ihoppressad, samlade minnen och oförståelser.

och du vet att vi borde sluta och säga hej då.


miljoner bilder. samlade minnen i ett större sammanhang.
en bild för varje känsla som funnits i mig någonsin.
en powerpointpresentation som slutar intressera människor efter en stund.
allt är bara bilder.

bortglömda bilder. bilder från brända fotoalbum. bilder som jag lagt ner i lådor för att glömma. bilder från perioder jag inte vill minnas. bilder framsprängda från mitt liv ytterst noga placerade i okronologisk ordning.

när vi ligger med varandra så smetar våra bilder av sig på oss. jag får fragment av din barndom under tungan och du får skräckscenarior med ångestattacker under huden.
på knäskålarna ser vi bilder av varandras skrapsår. brännmärkena från när vi snubblade på gymnastiken. våra olika debuter innanför våra ögonlock och du kan läsa av mig in i minsta detalj.
men vi kommer ändå aldrig förstå varandra.

Sommarprat

Varje Sandkorn i varenda sten på de här gatorna har känt alla de där känslorna förut och jag vill bara härifrån.
Igen.
Jag vet inte hur många gånger jag har lämnat den här staden för att intala mig själv att jag aldrig ska tillbaka. Inte tillbaka till den där gatan där man skulle kunna plocka upp en gatsten och slänga in genom ett fönster som någon form av ångestframkallande vapen hos någon man ogillar skarpt eller hos någon som man bara vill göra lite illa tillbaks så att världen känns lite rättvis åtminstone för en liten stund.
Det är ingen skillnad på förnamnscafeét förutom att jag faktiskt är ensam när jag känner mig ensam för alla liksom jag har flyttat härifrån.
Det är fortfarande halva priset i baren på nattklubben jag brukade gå till. Det är glassplitter på golvet, fruktansvärt äckliga toaletter och dålig musik som ingen vill dansa till egentligen och jag svarar fortfarande nej när någon frågar om jag vill dansa till den musiken. Det är för dåligt säger jag och känner mig lite stolt över mig själv.
Det är fortfarande tårar och slagsmål utanför nattklubben när man går ut och röker.
Den stora skillnaden är att den kebabvagnen som säljer dålig mat och dyra cigaretter har flyttat 400 meter och känner mig provocerad och säger att det var bättre förr.
Det var inte bättre förr.
Det var bara lite mer romantiskt att må dåligt.

Tomhet

Som dina anteckningar du inte gör någonting med.
Bara tomma pappersark som du låter flyga med vinden i hopp om att någon skulle plocka upp dem och läsa dem och förstå att det är du som skrivit dem.
Som dina blanka röstsedlar som du viker pappersbåtar av och låter flyta med i bäckar tills de går på grund och skapar tsunamis.
Som dina handuppräckningar där du glömmer bort vad du ska säga men du fick i alla fall lite uppmärksamhet när någon sa ditt namn.
Som din oförmåga att visa känslor angående andra människor.
Dina ögon stannar inte upp vid kärnkraftsolyckor, oljeläckage, ekonomiska kriser, förtryck, folkmord och brev från kronofogden.
Dina ögon stannar inte upp vid utrotningshotade djur, invandrarfientlig politik, miljön som förstörs och terrordåd.
Som dina anteckningar du inte gör någonting med.
Bara oskrivna blad du delar ut i hopp om att någon skulle säga åt dig vad du ska tänka och tycka.
Som dina tafatta ursäkter om varför du kommer försent.
Dina meningslösa ursäkter för att berusa dig.
Dina ögon stannar inte vid sexism, diktatorer och kapitalism.
Dina ögon stannar inte vid utseendefixering, våldsideal och medelklassrasism.
Som dina anteckningar du inte gör någonting med.
Bara tomma oskrivna åsikter som vem som helst får fylla i så att du kan vara en del av gemenskapen.