Sommarprat

Varje Sandkorn i varenda sten på de här gatorna har känt alla de där känslorna förut och jag vill bara härifrån.
Igen.
Jag vet inte hur många gånger jag har lämnat den här staden för att intala mig själv att jag aldrig ska tillbaka. Inte tillbaka till den där gatan där man skulle kunna plocka upp en gatsten och slänga in genom ett fönster som någon form av ångestframkallande vapen hos någon man ogillar skarpt eller hos någon som man bara vill göra lite illa tillbaks så att världen känns lite rättvis åtminstone för en liten stund.
Det är ingen skillnad på förnamnscafeét förutom att jag faktiskt är ensam när jag känner mig ensam för alla liksom jag har flyttat härifrån.
Det är fortfarande halva priset i baren på nattklubben jag brukade gå till. Det är glassplitter på golvet, fruktansvärt äckliga toaletter och dålig musik som ingen vill dansa till egentligen och jag svarar fortfarande nej när någon frågar om jag vill dansa till den musiken. Det är för dåligt säger jag och känner mig lite stolt över mig själv.
Det är fortfarande tårar och slagsmål utanför nattklubben när man går ut och röker.
Den stora skillnaden är att den kebabvagnen som säljer dålig mat och dyra cigaretter har flyttat 400 meter och känner mig provocerad och säger att det var bättre förr.
Det var inte bättre förr.
Det var bara lite mer romantiskt att må dåligt.