Accio

Accio lite jävla kärlek i den milslånga skåpbeklädda gulgrå korridoren.

Genom hav av sectumsemprade handleder, 

Muffaliatohörlurar för att stänga ute cruciokastande handbollsdödsätare och deras uppenbart imperiodrabbade flickvänner.

Accio lite jävla flykt bort ifrån den här jävla muggelmoppehålan där söndersparkade busshållplatser och uppeldade papperskorgar är det mest spännande som kan hända.

Tranfiguera mig här ifrån.

Accio lite jävla alternativ till Ronny och Ragge, spy i buskar och få fingrar som ska luktas på upptryckt i ansiktet

Engorgio lite kultur.

Accio lite jävla lumos i det här vita pågående hatet där Ulitma Thuleskivorna Morsmorde fram till de andra handbollsdödsätarna.

Expecto patronom fördomarna härifrån.

Accio lite jävla Riddiculus mot tristessen där att Wingardium Leviosa fantasin är den enda utvägen att inte bli galen.

Petrificus totalus mot alla radhusgårdarna uppstaplade efter varandra.

Accio lite jävla Reducto mot ensamheten. 

Att inte tycka och tänka som alla andra. 

Att inte gå på led i svarta kåpor.

Att inte ha en rik pappa.

Eller vilja sparka neråt.

Reparo barndomsvännerna som växte upp till att bli dödsätare.

Accio lite jävla närhet som är nånting annat än  bombardade spökbollsbollar, handdukssnärtningar och flipendoliknande ryggdunkningar.

Alohomora mitt hjärta. 

Det är ju här. 

Ta det.

Accio nånting som inte är ett känslomässigt Avada Kedevra.

Kolmården 1992

Tyskjävlar!

skrek pappa.

när en liten tysk familj kom trampande i sin trampbåt och stressade honom att få upp åran han tappat i vattnet. 

medan han paddlade med ena så vi snurrar runt runt i den lilla kanalen och han svär mer och mer.

mammas ansikte dyker upp och hon säger lugnt och stilla

”Men Peter, det är ju knappt en meter djupt. Hoppa i och ta upp den.”

”Jag tänker fan i mig inte bli blöt bara för att nån jävla idiot inte kan bygga ordentliga sådana här, vad fan, där årorna ska va.” skriker han tillbaka.

på det där sättet som bara arga män ifrån småstäder på Östgötaslätten kan låta.

mamma suckar och går.

jag sitter kvar i båten och tänker på hur dagen varit innan medan vatten från åran, saliv och svordomar flyger kring mig medan vi snurrar runt runt.

vi är på Kolmården.

vartannat års stora äventyr.

och med kusinerna.

det dröjde bara till aporna innan Hannah blev skitarg, sprang iväg för att hon fick fel glass och var borta i 40 minuter.

hennes pappa Fredrik hittade henne efter en kvart vid elefantridningen men då blev hon skitarg för att hon inte fick rida elefant så hon sprang iväg igen tills hon hittades gråtandes för att hon var vilse vid ökendjuren.

jag har mest lunkat på under dagen och tittat på pappa medan han röd i ansiktet dragit skrindan med matsäck upp för 70 gradersvinkelbackar.

som vanligt har jag plockat på mig några extra kartor som jag kan spara.

jag brukar plocka på mig så många broschyrer jag kan om temaparker på alla möjliga ställen där de kan finnas runt om i Sverige och i Danmark där vi vanligtvis semestrar.

gå igenom varje åkattraktion.

varje eventuellt djur.

allt jag vill och får åka.

tänka ut hur jag ska övertala nån av mamma eller pappa att åka med

i dom karuseller jag får åka med vuxen men inte själv.

gjort planer över hur vi ska gå i parken och i vilken ordning vi ska göra saker.

jag har läst så många broschyrer och planerat utflykter som aldrig blev gjorda.

jag har varit på många fler fantasiutflykter än i verkligheten.

ringat in alla tänkbara födelsedagspresenter och julklappar jag vill ha i leksakskatalogen som jag senare inte fick

senare bytte jag ut det mot ansikten i skolkataloger med samma utgång.

men dagen har varit bra.

vi har gått som jag tänkte mig.

vi såg inte Lodjuren den här gången heller men det gör vi nästan aldrig.

vid barnens Kolmården klappade jag tre getter och min andra kusin Matilda plockade upp hönsbajs och åt det innan min höggravida moster förtvivlat slog bort det från hennes hand.

järvarna och pingvinerna var roliga och isbjörnarna såg ledsna ut i solen.

sälarna såg gladare ut.

storögt såg vi delfinshowen med Flip som kunde slå trippelvolter innan vi åt glass vid aporna där Hannah försvann.

det blev kanske lite väl länge vid aporna. 

innan vi gick vidare mot elefanter, savannen och öken.

”Nu skiter vi det här” säger pappa och lyfter upp mig på land och hoppar efter själv.

den tyska pappan skriker och pappa skriker tillbaka

”Men håll käften nazistjävel”.

så börjar den tyska trampbåten backa bort från våran övergivna båt.

är du törstig frågar mamma och tar fram en festis.

"Ja, får jag åka dinosurierutschkanan igen" svarar jag.

”Om du tar på dig hjälmen ordentligt. Drick du upp först.” svarar hon.