lördag 5 oktober 2013

af

Smaklösa sängliggande som skaver.
Allitteration i brist på fantastiskt.
Det finns liksom ingen input.
Ingen glöd.
Ingenting.
Bara förmultnade, förtvinande, försvinna in i ytligare ingenting, i platsbanken, i inga pengar och pengar på ingenting och det går inte att spara upp budget när allt är en skuld och det finns inga jobb att få.

Och vem vill lyssna på mina problem när allas är minst lika stora eller större.
Och vad spelar det för roll att du aldrig sagt att du älskar mig när du sagt att du hatar mig, det känns minst lika mycket.

Meningslösa glassmaker, avslagen läsk och chipssmulor.
Två steg mot trottoaren men det skulle göra att dom vinner. Och dom får aldrig vinna.
Aldrig aldrig aldrig få mig helt.
Ur balans?
Vem sa att jag någonsin varit där?

Jag kan åka skridskor både framlänges, baklänges och som en köttbulle.
Men det spelar ingen roll, det är ändå inget jag kan skriva i ett CV.

Ingenting, det enda ord som faller mig att skriva utan vara försöka vara vidrigt meta mot allt och ingen. Det spelar ju ändå ingen roll. Att den skivan kom 1995 spelar ingen roll heller för de som föddes samma år som Jurrasic Park kom får gå på krogen nu och är lika mycket på den dysfunktionella arbetsmarknaden som du är. Så vad du bli när du blir stor då? Det spelar liksom ingen större roll längre. Jag vill bara ha en inkomst som inte baseras på att göra folk illa. Och när slutar man orka? Det är väl nåt som märks. Det handlar ändå bara lösryckta tankar i en flödesskrivning.