Lavett

Det var konståkning som hon tyckte var viktigast.
Inget annat kändes lika meningsfullt.
Bara som en lavett av världen, en lavett av av meningslöshet.

Det vackra, stilla men ändå livsfarliga.
Det var som hela livet.
En dans på knivar.
En dans som så lätt
så lätt kunde gå helt åt helvete.
Bara ett litet misstag.

En liten lavett av vinden, en lavett av nervositet.
En fellandning och allt var förstört.
Borta för alltid.

Så skört.
Så skör människans dans var tänkte hon.
Att det var så lite som var viktigt.

Lavett så att det känns i benen och fingrarna när mamma trycker på.

Det är mammas ord om att konståkning är det enda viktiga.
Det är hon som bestämme och jag är åtta år, top år, fjorton år, sexton år.
Hon tycker att konståkning är det enda som betyder något.

Hon ger mig en lavett.
Hon ger mig en lavett.
Hon ger mig en lavett.

När jag säger att jag inte vill åka konståkning längre.
Hon är min tränare och jag är hennes bästa elev.
Den som drillats hårdast.

Det är konståkning som är viktigast.
Inget annat känns meningsfullt.
Inte lika vackert.
Inte lika farligt.
Inget annat känns som en lavett som hänger i luften; på väg att träffa min kind.