Förort, nittiotal och lågstadiet

Jag var en riddare som svärdfajtade mig fram till skatten som fanns där uppe i tornet men man fick se till att inte öppna fel dörr för då träffade man spöket och då dog man i legoborgen.

Jag var en katt i kuddrummet när vi släckte ner och rullade över varandra. Låg på varandra. Pillade. Och sa, det är så här man gör barn.
Jag var en liten pojke som lekte Madicken. Det står så i min sjukjournal. Jag pillade in barbiemat i näsan och på vårdcentralen sög de ut den med en minimal dammsugare.

Jag mimade och spelade luftgitarr till Basket Case med Green Day. Jag hade solglasögon på mig. Jag var cool.

Jag läste Suneböckerna och kallade mig tjejtjusare. Jag hade tre flickvänner vid ett tillfälle. En gång gjorde jag slut med två av dem samtidigt.

Fröken sa aldrig att vi inte skulle prata om kriget. Hon nämnde aldrig kriget. Trots att nästan halva våran klass bestod av flyktingbarn från kriget. Man pratade inte om kriget. Det var viktigare att lära sig skrivstil.

Våran hjälplärare Kerstin brukade hjälpa Jessika att tvätta håret. Ibland duschade hon henne. Nån gång ibland tog hon hem hennes kläder och tvättade dem. Hennes mamma orkade tydligen inte göra det.

Kofi och hans familj flyttade tillbaks till Ghana. Hans pappa tyckte att Sverige var alldeles för rasistiskt. Det gick rykten om att Kofi hade trampat på en mina och förlorat ett ben. Kanske till och med dött.

Jag och Jimmy slogs ofta. Vi lekte Power Rangers och sen började vi slåss på riktigt. Jag och Östen slogs en gång om vem som skulle få knulla med Cecilia. Jag tror han vann. Jag fick inte titta på Power Rangers för min mamma, inte på Turtels heller.

När jag skulle börja mellanstadiet så flyttade vi från förorten så att jag skulle gå i en annan skola. De andras föräldrar var rika. Jag passade inte in så bra