poesi på hud

det är mellan varje vindroppe.
mellan läpparna. som jag vevar in dig mot mig.
mellan fingertopparna på våra enskilda händer.
i mellantingen där atomklyvningarna skapas
för att vi ska bli ett för en liten stund.
när jag snortar ditt fenetylamin och injicerar dina hormoner .
när tungor leker mot varandra och mot hud.
när vi pressar lakan mellan varandra.
när vi dricker varandras smutsiga tankar.
när hud pressas mot hud.
när våra insidor rinner över varenda kroppsdel som går att rinnas över.
när vi viskar ord vi inte trodde vi skulle säga till någon och mena det på riktigt.
det är mellan våra magar det skapas friktion.
mellan svettpärlorna och hur vi tar in varandra i varandras munnar .
längs med halsen.
ryggraden.
svanken.
skinkorna.
låren.
vaderna.
fötterna.
tårna.
tårna.
fötterna.
benen.
låren.
könet.
magen.
bröst.
hals.
haka.
läppar.
näsa.
panna.

karusell.
med åkband till varandras kroppar vi gett varandra på natten.

avvakta drömmar och avbilda känslor utan att själv vara närvarande och medverkande och det är bakom glasen, objektiven, hörnen, pennan, hjärtat, själen, könet och allt som jag inte kan sätta ord på som jag gömmer mig.
jag är hjärnan och du smärtan det rimmar på engelska.

och det är när jag river tapetbitar från min tapetlösa vägg och leker med det icke existerande klistret och spottar på mina fingertoppar för att låtsas att dom varit inuti en annan människa som jag drar ett sträck av saliv från munnen över hakan ner över halsen över bröstet ner mot magen ner mot könet och tillför lubrikationen för att gå halvvägs mot den njutning jag kunde ha fått om det varit någon annan där.

det är meningslösheten och bristen på samvete. bara ett virrvarr av lögner och förhoppningar det aldrig ett jag och någon annan alla kärlekar är bara återvändsgränder som bara vill avveckla sin sexuella frustration och få någon form av trygghet att luta sig tillbaks emot så man inte behöver leta när man är kåt.
det är småstadsångest och inga pengar på kontot och vad fan vill jag göra med mitt liv då som man tänker när man ligger och skedar någon som inte finns där och kramar en kudde och biter sig i läppen. drömmer sig bort till det där livet man vill leva någon gång där man lever sunt för att man orkar göra det och inte bara skiter i allt för att det är för mycket just nu hela tiden.
det är när man vaknar och funderar över om det finns någon mening att ens gå ur sängen och man ringer samtal till människor på ren rutin utan att egentligen bry sig och ingenting spelar någon roll och maten som man ändå inte äter smakar ingenting och när man väl äter så äter man för mycket och det finns ingen balans någonstans.
det är balansgång mellan att gräva in sig helt i sitt hyrda rum och att gå runt och vara fejksocial som när man jobbade på ett riktigt jobb för att överleva då man levde ett fejkliv för att råd att köpa saker man egentligen inte behöver. vara fejktrevlig mot människor man inte känner och kalla det service. vara fejktrevlig mot grannarna i trappuppgången som man inte bryr sig ett dugg om. bygga upp ett helt liv med låtsassaker mot det man egentligen vill göra.
man försöker leva ut sina drömmar men man har inte råd. allt man gör blir ett lån och man tänker jag vill ju bara bli älskad men man har inte tid med sånt strunt och tvåsamhet är ju någonting förlegat och jag ska aldrig binda mig igen för det gjorde så ont förra gången jag trodde att jag ägde någon annans kropp och själ.

bitterheten och bristen på närhet blir som ett bitande på naglarna som går för långt och börjar blöda och man borrar ner huvudet i kudden och skriker efter någon att bara hålla i handen en stund.
man står och tittar på sig själv i en spegel och sammanfattar sitt liv med att man hatar sig själv.