men mest av allt vill jag bara trassla in mig i nån

han berättade för mig att han brukade gå ner till sjön om
nätterna och skriva i mörkret.
för han såg inte vad han skrev då.
när han hade skrivit färdigt så eldade han upp det han skrivit så att ingen skulle hitta det han hade skrivt.
för han var rädd för vad som skulle kunna hända då.

det var en av de kvällarna som jag nästan klättrade på väggarna och desperat försökte få tag på vem som helst för lite social kontakt.
det slutade med att jag bara gick ut i förhoppning om nåt bättre.

det är kvällen efter och du vill inte prata längre framför varsin skärm när klockan närmar sig 04:00 och du vill sova men jag vill verkligen inte sova.


jag lägger mig i min obäddade säng och rullar in mig i täcket så mycket det bara går.
lägger det ena benet över det andra, knyter mina armar runt om varandra och mjukhånglar med min egen axel.
och låtsas att det är nån annan där.
det är kvällar som den här som jag bara vill trassla in mig i nån.
men det funkar inte den här natten heller.
tystnaden gör mig galen så torr brittisk humor får bli lösningen igen,


jag är fan mer beroende av Black Books än av nikotin.


ibland vill jag bara sätta sig mig på en buss med destination vart som helst.

men jag hamnar inte vart som helst jag hamnar på betald semster med mina föräldrar där jag tittar på havet och skriver meningslösa kärleksbrev.
som jag ändå aldrig kommer våga skicka.
jag känner mig som när jag var 17 och satt på en klippa i Åsa och lyssnade på Håkan Hellström på kassetband läste Den unga Werthers lidande
och skrev saker som jag skäms för idag.


jag skiter i att åka till min hemstad jag åker på festival istället.

för på festival kan man glömma och fly vardagen.

men...
historier ramlar runt på festivaler och det är precis som i min hemstad.
alla.
skrattar.
knarkar.
super.
tattar.
stjäl.
lånar.
hånglar.
knullar.
runt.
med allt och alla.
jag är en sån som hellre ser på band än är full för full kan jag vara hemma och därför känner jag mig oftast som mest ensam när jag är på festival.


när kroppen skriker efter närhet så går jag in i stora folkmassor för där kan man gå nära människor utan att dom tycker att det är obehagligt och man
kan råka klappa ryggar och höfter när man tränger sig förbi och man kan smeka bröst med sin överarm när man går förbi i trängseln.
på många spelningar så blir hoppandet i takt till bandet en nästan sexuell akt.
en slags gruppsexorgie på flera tusen människor.
men jag känner mig fortfarande som mest ensam när jag är bland tusentals människor.


och det är ju festival så om jag ansträngde mig lite så skulle jag ju kunna ligga med nån.
lite närhet bara.
men jag vill inte ligga med nån.
det känns som att det bara är så destruktivt och jag förstör hellre mig själv på andra sätt nu för tiden.


för mest av allt så vill jag bara trassla in mig i nån.
dela luften vi andas.
jag vill plocka ord från nåns tunga dra ut meningar ur nåns tinning fiska upp drömmar någons ögon för att sedan klistra upp dem i ett osynligt kollage i luften.
och jag vill att någon sedan tar mina ord, meningar och drömmar och så blandar vi ihop dem för att skapa sitt eget nu och framtid.

jag vill dela mina tankar och trassla in mig i nån.
utan kläder.
bara ärligt.

för kvällar när jag är ensam
kvällar när jag inte vet vad jag ska ta mig till.
så går jag så lätt vilse i mitt huvud och jag blir så lätt mörkrädd då.