Walk of shame

Du står klockan 05:12 på en främmande balkong och röker. Tittar på morgontrafiken med lastbilar och godståg som likt ett klockspel tycks synkronisera allting som en symfoniorkester. Du slänger ner fimpen på gräsmattan nedanför och tittar hur daggen släcker den innan du går in i den främmande lägenheten och funderar över om du ska lägga dig i den främmande personens säng eller om du bara ska gå hem. Du går. Du går hem. Du går till busshållplatsen med walk of shamesteg och tungt huvud och ifrågasätter om det verkligen var värt att följa med den helt främmande personen hem. Du har ingen aning om du fortfarande är full eller om du har börjat bli bakfull nu men du stapplar lite hur som helst fram på gatan när tidningsbuden cyklar förbi och sömnen springer efter dig. Du vill bara hem. Du vill bara hem och sova men din buss har inte börjat gå än. Det åker förbi en buss fylld med pensionärer och du undrar vart de ska någonstans? Varför är någon vaken frivilligt så här tidigt om man inte ska resa på semester eller är på väg hem eller ska jobba? Vad ska pensionärerna göra? Kan de inte ta sovmorgon? Brödbilarna, mjölkbilarna och alla varor som ska in tidigt till affärerna bilarna åker förbi och du tänder en cigarett och sitter på busshållplatsen och längtar efter att tvätta bort den där rök alkohol och någon annans salivhinnan som ligger över hela din kropp. Bussen borde komma snart tänker du och du förbannar dig själv att du gick hem med någon du förmodligen inte ens ville gå hem med. Du var egentligen inte ens kåt. Du ville bara ha lite närhet. Du lutar dig tillbaka mot glasväggen i busskuren och tittar på människorna som rastar sina hundar, du tänker på din katt som förmodligen är hungrig. Hela gatan är dimmig. Det är tyst. Bussen kommer. Du åker hem.