C2H5OH

jag har inga sådana problem, jag har koll på vad jag gör, jag är en brukare. ingen missbrukare .


det gör bara att det gör mindre ont. och paniken mattas ut.

andedräkt

det svalgbildnigarna på tungan som lägger sig lager på lager efter cigaretterna.
hon säger att hon inte vill kyssa honom om han inte borstar tänderna.
han gör som hon säger.



hon har somnat och han ligger och vrider sig på sin sida av sängen. han går upp och röker för att lugna nerverna.


när han kommer in igen så kryper han tätt intill henne för att kyssa henne på halsen.
du är kall och luktar rök säger hon och han lägger sig på sin sida av sängen och det är ännu kallare än det var innan.

sorgkanter

han tittar på sina sorgkanter och ler.
han vet att någonting är fel för varje gång han försöker sätta fingret på vad det är som är fel så får han svarta streck under naglarna.
han pressar in naglarna i armen och skriver fuck you Svalöv med smutsen.

det var inte mitt fel tänker han när han ligger på golvet bredvid sängen bland soporna som han verkligen borde gå ut med och kläderna han verkligen borde tvätta.

försöker pilla bort smutsen under naglarna med de andra naglarna men allt blir bara ett moment 22 .
smutsen bara sprider sig mer och mer för varje gång.
jag borde tvätta håret tänker han när han drar sina smutsiga fingrar genom det.

bara hämta en nagelsax och klippa bort smutsen men den återkommer varje gång. intensivt och menlöst.
som en nagel i ögat. den växer inifrån. det är inte samlad skit från alla ställen han har haft fingrarna på.
det är smutsen som vill ut genom fingertopparna för alla de saker han har gjort. den stora sorgen inom honom vill ut genom fingertopparna . allt han skäms för ligger och gror och pressas ut från hans kropp.
det kommer vara så tills den dagen han dör och hela kroppen förruttnar till det där smutset han bär inom sig .

mosaik

miljoner bilder. samlade minnen i ett större sammanhang.
en bild för varje känsla som funnits i mig någonsin.
det är ett bildspel. en powerpointpresentation som slutar intressera människor efter en stund.
en värld uppbyggd av mig.
alla sönderslagna bitar av mig. allt är bara bilder.

bortglömda bilder. bilder från brända fotoalbum. bilder som jag lagt ner i lådor för glömma. bilder från perioder jag inte vill minnas. bilder framsprängda från mitt liv ytterst noga placerade i okronlogisk ordning.

tittar du noga kan du se varenda del av mitt liv. varje cell i min kropp är ett minne över någonting som redan har hänt.

när vi ligger med varandra så smetar våra bilder av sig på oss. jag får fragment av din barndom under tungan och du får skräckscenarior med ångestattacker under huden. på knäskålarna ser vi bilder av varandras skrapsår. brännmärkena från när vi snubblade på gymnastiken. våra olika debuter innanför våra ögonlock och läsa av mig in i minsta detalj. men vi kommer ändå aldrig förstå varandra.

glasfiber

jag förstärker andra saker.
med mig blir ni hållbara.
jag blir era stöttepelare så att ni orkar med.
stark och seg utan att vara skör.
varför kan inte jag vara skör?
bara vara inlindad i lager på lager på lager.
finns jag där innanför?
inuti stödhjulen till alla andra måste jag finnas.
när jag är någon annans stödhjul… vem är då stödhjul för mig?

plastglas

det är inte på riktigt.
du kan kasta mig i en vägg och jag håller.
slås inte alls i tusen beståndsdelar.
inte på riktigt. bara en billigare kemiskt framställd kopia av någonting vackert.
någonting som går att ta sönder.
jag går inte sönder.
jag studsar och är ett plagiat av någonting vackert.
jag är plast.
plastglas och jag klingar inte när jag slår i.
du kan inte få vackra toner med ett lätt fuktat finger när du drar det runt kanten på mig.
bara fejk.
en kopia av någonting större och vackrare.

spegel

jag dricker vin med min dörr låst dörr inatt och fantiserar om ett liv där du och jag låg tätt intill varandra och det var på riktigt utan spel och jag var någorlunda hel. när jag inte behövde ha en trasig lever för att orka med. när allt bara skrapar på ytan och man säger hej till människor man inte riktigt pratat med varje dag och jag berättar om mina problem på ytan för att bli åtminstone lite förstådd.
jag skulle vilja lära känna mig själv på ett sätt där inte tårar är inblandade.
jag skulle vilja lära mig själv en liten stund då jag inte är på bristingsgränsen till det där jag är rädd för.
jag hör så många människor prata om ångest utan tro på att dom har det på riktigt.
jag ser endast mitt jag reflekteras med ord som skrivs på blanka papper.
min bild av mig själv är uppbyggd av binära koder, dioder och massa termer jag inte kan orden för.

nu börjar musiken… ett två tre
det är alla dom där låttexterna som jag byggt upp mig själv av. alla dom där stora konstnärerna som jag vill bli som. som jag längtar efter att bli. att bli en kopia av någon annan än mig själv. att bli någon som kan vara lycklig i att ligga tätt intill någon och bara andas. att bli någon som vågar vara rädd. att bli någon som inspirerar och kan få andra människor att må bra. att revoltera mot det dåliga och få saker att bli bra.

jag skulle vilja bli en sån som inte hatar sin spegelbild.

musiken tystnar.
den var aldrig där. det var bara tysta skrikande klichéartade toner som berättar saker som andra redan har sagt. allt är bara en kopia på kopia på kopia på kopia en kopia som är jag som är en B-kopia på bilden av mig själv som jag inte ens tycker om.

om jag tar ett steg bakåt så ser jag allt min spegelbild inte reflekterar. jag ser mig själv liggandes med min näsa mot någon annans näsa och bara dela luften mellan oss. jag ser mig själv när jag inte biter på naglarna. jag ser mig själv när har ordning på det mesta. jag ser mig själv och gillar det jag ser.