det här en gammal text som utspelar sig på ställe som börjat servera öl.
Fikapojkar.
Vi är fikapojkar.
Kedjerökande miserabla.
unga män.
bakom kostymer och smink finns skrikande hjärtan.
med iskalla händer.
längtar vi.
efter att få massera tänder.
vi gömmer oss bakom muggar, glas och fyllda askfat.
klagar över allt vi inte gör nåt åt.
vill ha allt som inte kan bli vårt.
vi är fikapojkar.
en påtår för en femma.
samma café
olika bord.
förevigt förtröstade i glaset
genom ångestdämpade
och halvkalla klappar på axlar.
tror vi oss överleva dagen.
vi är fikapojkar.
låtsas lyssna på varandra.
för att kunna berätta sina egna problem.
vi är fikapojkar.
och inget kommer förmodligen ändra det.
onsdag 26 augusti 2009
han är glad han är glad han är glad
jag gillar det här.
vi har fri tillgång till bildsalen dynget runt.
jag måste säga det igen.
vi har fri tillgång till bildsalen dynget runt.
det här är helt fantastiskt.
jag gillar min klass dom har ganska dålig musik smak men jag försöker att dra ner på musikfacismen.
nu ska jag snart dansa bort till bildsalen och leka med färger och ord.
vi har fri tillgång till bildsalen dynget runt.
jag måste säga det igen.
vi har fri tillgång till bildsalen dynget runt.
det här är helt fantastiskt.
jag gillar min klass dom har ganska dålig musik smak men jag försöker att dra ner på musikfacismen.
nu ska jag snart dansa bort till bildsalen och leka med färger och ord.
söndag 23 augusti 2009
nu är jag här nu är jag här var är jag?
jahopp.
då var jag här.
lyssnar på vinylskivor.
dricker te.
har inte träffat nån jag klickar med direkt men man gör det bästa man kan.
tittade på lock stock med en snubbe som är snäll men berättade lumpen historier och när jag sa att jag inte åt kött så sa han varför?
-moralen.
-försök inte övertala mig bara.
ja ni förstår.
sen gick jag runt lite och det är för mycket mainstream människor här.
imorrn ska jag leta rödingar, punkare, vänsterpack ,patrask, feministbrudar, cyniska hipp hoppare, popflickor, hardcorekids, slödder... så jag kan känna mig lite hemma.
men det...
känns bra.
känns konstigt.
känns jag vet inte.
har varit här för kort tid för att kunna säga så mycket.
mitt rum är stort!!! (inget man väntar sig när man ska bo i korridor direkt).
jag har hittat ett favoritrökställe vid en fontän.
jag har egentligen inte så mycket att säga.
eller jo hunky dory är fortrande en fantastisk skiva
då var jag här.
lyssnar på vinylskivor.
dricker te.
har inte träffat nån jag klickar med direkt men man gör det bästa man kan.
tittade på lock stock med en snubbe som är snäll men berättade lumpen historier och när jag sa att jag inte åt kött så sa han varför?
-moralen.
-försök inte övertala mig bara.
ja ni förstår.
sen gick jag runt lite och det är för mycket mainstream människor här.
imorrn ska jag leta rödingar, punkare, vänsterpack ,patrask, feministbrudar, cyniska hipp hoppare, popflickor, hardcorekids, slödder... så jag kan känna mig lite hemma.
men det...
känns bra.
känns konstigt.
känns jag vet inte.
har varit här för kort tid för att kunna säga så mycket.
mitt rum är stort!!! (inget man väntar sig när man ska bo i korridor direkt).
jag har hittat ett favoritrökställe vid en fontän.
jag har egentligen inte så mycket att säga.
eller jo hunky dory är fortrande en fantastisk skiva
torsdag 20 augusti 2009
Linköping ger mig ADHD och Linköping snart gör jag slut
det finns en sjukdom som ligger i luften i linköping.
den här sjukdomen gör det är nästan helt omöjligt att bete sig som en normativt vettig människa.
jag måste vara full, bråka med nån, retas med alla, göra jävligt dumma grejer, spreja ner väggar, göra storslagna och minimalistiska konstverk, skrika , springa , vara skitledsen, skitarg och göra alla jävla verb som finnns samtidigt och känna alla adjektiv samtidigt.
på måndag börjar jag skolan igen och på söndag lämnar jag Linköping.
på söndag gör jag slut med Linköping.
det här förhållandet funkar verkligen inte längre.
vi går bara runt varandra och frågar varandra varför vi är sura på varandra och ingen vet riktigt varför.
vi kan inte ha det här förhållandet längre Linköping, vi går varandra på nerverna och vi umgås inte längre, vi pratar inte med varandra längre och det var år sen vi var lyckliga.
men dom sista dagarna vi ses Linköping så ska jag göra mitt bästa för dig och jag hoppas att du för en gång skull gör detsamma för mig
den här sjukdomen gör det är nästan helt omöjligt att bete sig som en normativt vettig människa.
jag måste vara full, bråka med nån, retas med alla, göra jävligt dumma grejer, spreja ner väggar, göra storslagna och minimalistiska konstverk, skrika , springa , vara skitledsen, skitarg och göra alla jävla verb som finnns samtidigt och känna alla adjektiv samtidigt.
på måndag börjar jag skolan igen och på söndag lämnar jag Linköping.
på söndag gör jag slut med Linköping.
det här förhållandet funkar verkligen inte längre.
vi går bara runt varandra och frågar varandra varför vi är sura på varandra och ingen vet riktigt varför.
vi kan inte ha det här förhållandet längre Linköping, vi går varandra på nerverna och vi umgås inte längre, vi pratar inte med varandra längre och det var år sen vi var lyckliga.
men dom sista dagarna vi ses Linköping så ska jag göra mitt bästa för dig och jag hoppas att du för en gång skull gör detsamma för mig
lördag 15 augusti 2009
1 vecka kvar i lkpg
Jag ska sluta som det började vill jag säga men jag hittar på min början och jag vet inte hur det slutar.
ikväll vill jag ligga stupfull rökandes i rännstenen och sjunga no time for us
ikväll vill jag bara ligga och kramas med någon.
ikväll vill jag göra revolution men det får nog bli imorgon istället som vanligt.
jag gör inte det här av hat.
jag gör det för att jag älskar.
det är som med en molotov.
som att bli väckt med pannkakor.
som vinylskivor.
som timmar på caféer.
som timmar på ölhak.
som timmar i en park med blandband och folköl.
ren kärlek.
jag minns inte senaste dagen jag var nykter.
det är nog bra för mig att lämna det här stället.
men jag kommer nog börja gråta lite snart.
ikväll vill jag ligga stupfull rökandes i rännstenen och sjunga no time for us
ikväll vill jag bara ligga och kramas med någon.
ikväll vill jag göra revolution men det får nog bli imorgon istället som vanligt.
jag gör inte det här av hat.
jag gör det för att jag älskar.
det är som med en molotov.
som att bli väckt med pannkakor.
som vinylskivor.
som timmar på caféer.
som timmar på ölhak.
som timmar i en park med blandband och folköl.
ren kärlek.
jag minns inte senaste dagen jag var nykter.
det är nog bra för mig att lämna det här stället.
men jag kommer nog börja gråta lite snart.
Städer
man stannar och röker i jönköping när man ska till göteborg.
det vet jag för jag har varit där förut.
men den här gången är det inte samma sak.
ett telefonsamtal som får mig att börja skaka på min fikarast.
jag vill gå hem men jag får inte gå hem.
jag har egentligen inte skrivit på två år och allt jag får ner
när jag försöker skriva på bussen är två ord.
pappa.
abort.
man kommer fram till göteborg och jag känner mig alltid vilse på Nils Erikson terminalen fast jag varit där så många gånger.
men jag går alltid vilse och du är alltid sen.
vi stänger in oss på ditt korridorsrum och det är nog sista gången
vi älskar med varandra och inte bara knullar.
jag hittar till Kampenhof, Systembolaget och sjukhuset i Uddevalla.
jag har blivit allergisk mot sjukhus det har varit för många personer som
jag älskar på sjukhus på sistonde.
förrvirrad av korridorer och stressade sjuksköterskor blir nånting som skav litegrann
ett känslomässigt hiroshima.
17 veckor.
17 veckor betyder att vi har två timmar på oss att bestämma oss.
17 veckor betyder att det kanske inte är jag.
17 veckor betyder att vi ska avgöra våran framtid på två timmar.
du får gå till en kurator.
jag får gå ut och röka.
jag ringer min mamma och hon säger behåll och jag säger att jag inte vet.
jag vet inte.
jag vet verkligen inte.
vi sitter i ett rum och du får välja att ta en tablett
eller att inte ta en tablett. matrix.
mina naglar trycks mer och mer in i min egen handflata och inom mig skriker det att
JAG VILL JU BLI PAPPA!!!
JAG VILL JU BILDA FAMILJ MED DIG!!!
men inte nu.
två dagar inspärrad i ditt korridorrum med fem säsonger av Kalla Fötter.
det enda jag vet om Trollhättan är att Fucking Åmål spelades in där och hur sjukhuset ser ut.
timmarna rinner iväg i ditt patientrum och du vill titta på Kalla Fötter
och jag kan inte titta på kalla fötter längre.
jag kan knappt höra någon nämna Kalla Fötter utan att få en stor känsla av saknad.
precis som med Vem vet inte du med Lisa Ekdahl som jag inte kan lyssna på för att dom spelade den på min stora systers begravning efter att hon tagit livet av sig.
jag vill aldrig mer se Kalla Fötter.
jag vill aldrig mer höra Vem vet inte du med Lisa Ekdal
det går timmar och du är drogad och jag sitter där vi din sängkant
och vet inte vad jag ska ta mig till.
allt går så fort när det väl händer och du är med sjuksköterskan på toaletten
och jag står plötsligt i en korridor med våra saker i 20 minuter
innan jag blir visad vart jag ska.
man stannar och röker i Jönköping när man ska åka hem från Göteborg.
men den här gången är det inte samma sak.
för första gången i mitt liv blir jag känslomässigt apatisk
och jag måste jobba för det är jul.
du blir ledsen och jag ställer upp så mycket jag kan.
du flyttar tillbaks.
jag blir ledsen.
och känner mig som katrineholm ett ställe där man inte vill vara.
en plats där man fastnar i evighet fast man vill vara på väg.
jag gråter.
jag gråter och boys don't cry må vara en av mina favoritlåtar men det är inte sant
pojkar gråter som bara fan när dom behöver.
och jag forsätter gråta när du lämnar mig och jag gråter i veckor.
och det här är ingen jävla allsång till timbuktu om att du har en bulle i ugnen och att det löser sig.
för det löser sig inte.
det här kommer alltid vara ett ärr som gör jävligt ont.
men det är ok nu.
för gårdagens destruktion blir dagens kreation
och det är jävligt bra för jag har börjat skriva igen.
och när jag slutar skriva nu så spelas The Times are changing med Bob Dylan i mitt huvud.
det vet jag för jag har varit där förut.
men den här gången är det inte samma sak.
ett telefonsamtal som får mig att börja skaka på min fikarast.
jag vill gå hem men jag får inte gå hem.
jag har egentligen inte skrivit på två år och allt jag får ner
när jag försöker skriva på bussen är två ord.
pappa.
abort.
man kommer fram till göteborg och jag känner mig alltid vilse på Nils Erikson terminalen fast jag varit där så många gånger.
men jag går alltid vilse och du är alltid sen.
vi stänger in oss på ditt korridorsrum och det är nog sista gången
vi älskar med varandra och inte bara knullar.
jag hittar till Kampenhof, Systembolaget och sjukhuset i Uddevalla.
jag har blivit allergisk mot sjukhus det har varit för många personer som
jag älskar på sjukhus på sistonde.
förrvirrad av korridorer och stressade sjuksköterskor blir nånting som skav litegrann
ett känslomässigt hiroshima.
17 veckor.
17 veckor betyder att vi har två timmar på oss att bestämma oss.
17 veckor betyder att det kanske inte är jag.
17 veckor betyder att vi ska avgöra våran framtid på två timmar.
du får gå till en kurator.
jag får gå ut och röka.
jag ringer min mamma och hon säger behåll och jag säger att jag inte vet.
jag vet inte.
jag vet verkligen inte.
vi sitter i ett rum och du får välja att ta en tablett
eller att inte ta en tablett. matrix.
mina naglar trycks mer och mer in i min egen handflata och inom mig skriker det att
JAG VILL JU BLI PAPPA!!!
JAG VILL JU BILDA FAMILJ MED DIG!!!
men inte nu.
två dagar inspärrad i ditt korridorrum med fem säsonger av Kalla Fötter.
det enda jag vet om Trollhättan är att Fucking Åmål spelades in där och hur sjukhuset ser ut.
timmarna rinner iväg i ditt patientrum och du vill titta på Kalla Fötter
och jag kan inte titta på kalla fötter längre.
jag kan knappt höra någon nämna Kalla Fötter utan att få en stor känsla av saknad.
precis som med Vem vet inte du med Lisa Ekdahl som jag inte kan lyssna på för att dom spelade den på min stora systers begravning efter att hon tagit livet av sig.
jag vill aldrig mer se Kalla Fötter.
jag vill aldrig mer höra Vem vet inte du med Lisa Ekdal
det går timmar och du är drogad och jag sitter där vi din sängkant
och vet inte vad jag ska ta mig till.
allt går så fort när det väl händer och du är med sjuksköterskan på toaletten
och jag står plötsligt i en korridor med våra saker i 20 minuter
innan jag blir visad vart jag ska.
man stannar och röker i Jönköping när man ska åka hem från Göteborg.
men den här gången är det inte samma sak.
för första gången i mitt liv blir jag känslomässigt apatisk
och jag måste jobba för det är jul.
du blir ledsen och jag ställer upp så mycket jag kan.
du flyttar tillbaks.
jag blir ledsen.
och känner mig som katrineholm ett ställe där man inte vill vara.
en plats där man fastnar i evighet fast man vill vara på väg.
jag gråter.
jag gråter och boys don't cry må vara en av mina favoritlåtar men det är inte sant
pojkar gråter som bara fan när dom behöver.
och jag forsätter gråta när du lämnar mig och jag gråter i veckor.
och det här är ingen jävla allsång till timbuktu om att du har en bulle i ugnen och att det löser sig.
för det löser sig inte.
det här kommer alltid vara ett ärr som gör jävligt ont.
men det är ok nu.
för gårdagens destruktion blir dagens kreation
och det är jävligt bra för jag har börjat skriva igen.
och när jag slutar skriva nu så spelas The Times are changing med Bob Dylan i mitt huvud.
fredag 7 augusti 2009
Cirklar på Platensgatan
det är onsdag.
det är halva priset i baren och jag står utanför krogen som jag besöker
en till tre gånger i veckan i staden där ideér blir verklighet.
fumlandes halvlutad mot en vägg fångar jag upp min mobiltelefon och ringer.
jag ringer och jag vill bara säga hur mycket jag tycker om dig.
men det är sent.
du är kort.
och jag är full.
så jag går ner och dricker mer sprit och dansar med nån söt popflicka
som jag senare hamnar hemma hos mig med.
fumligt klä av sig hånglandes till britpop.
jag kan inte påstå att vi ligger med varandra för vi knullar på det där one night stand sättet där man kommer på efter någon minut att man inte skyddar sig.
ehhhh har du testat dig?
ingen frukost!
det är onsdag.
det är halva priset i baren och jag står utanför krogen som jag besöker
en till tre gånger i veckan i staden där ideér blir verklighet.
fumlandes halvlutad mot en vägg fångar jag upp min mobiltelefon och ringer jag ringer hon den där söta popflickan.
jag ringer och jag vill bara säga hur mycket jag tycker om dig.
men det är sent.
du är kort.
och jag är full.
så jag dricker mer sprit och dansar med en snygg rocktjej och hamnar hemma hos mig med lampan släckt.
för jag vet inte hur hon känner, men jag känner mig i alla fall inte specielt trygg naken med en främmande människa.
lika lite som jag tycker om att stå i rad på offentliga toaletter.
morgondag
en lapp med ett telefonnummer.
det är onsdag.
det är halva priset i baren och jag står utanför krogen som jag besöker
en till tre gånger i veckan i staden där ideér blir verklighet.
fumlandes halvlutad mot en vägg...
...det värsta av allt är att det här inte är sant.
det är så här jag vill att det ska vara.
det är halva priset i baren och jag står utanför krogen som jag besöker
en till tre gånger i veckan i staden där ideér blir verklighet.
fumlandes halvlutad mot en vägg fångar jag upp min mobiltelefon och ringer.
jag ringer och jag vill bara säga hur mycket jag tycker om dig.
men det är sent.
du är kort.
och jag är full.
så jag går ner och dricker mer sprit och dansar med nån söt popflicka
som jag senare hamnar hemma hos mig med.
fumligt klä av sig hånglandes till britpop.
jag kan inte påstå att vi ligger med varandra för vi knullar på det där one night stand sättet där man kommer på efter någon minut att man inte skyddar sig.
ehhhh har du testat dig?
ingen frukost!
det är onsdag.
det är halva priset i baren och jag står utanför krogen som jag besöker
en till tre gånger i veckan i staden där ideér blir verklighet.
fumlandes halvlutad mot en vägg fångar jag upp min mobiltelefon och ringer jag ringer hon den där söta popflickan.
jag ringer och jag vill bara säga hur mycket jag tycker om dig.
men det är sent.
du är kort.
och jag är full.
så jag dricker mer sprit och dansar med en snygg rocktjej och hamnar hemma hos mig med lampan släckt.
för jag vet inte hur hon känner, men jag känner mig i alla fall inte specielt trygg naken med en främmande människa.
lika lite som jag tycker om att stå i rad på offentliga toaletter.
morgondag
en lapp med ett telefonnummer.
det är onsdag.
det är halva priset i baren och jag står utanför krogen som jag besöker
en till tre gånger i veckan i staden där ideér blir verklighet.
fumlandes halvlutad mot en vägg...
...det värsta av allt är att det här inte är sant.
det är så här jag vill att det ska vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
