plastglas

det är inte på riktigt.
du kan kasta mig i en vägg och jag håller.
slås inte alls i tusen beståndsdelar.
inte på riktigt. bara en billigare kemiskt framställd kopia av någonting vackert.
någonting som går att ta sönder.
jag går inte sönder.
jag studsar och är ett plagiat av någonting vackert.
jag är plast.
plastglas och jag klingar inte när jag slår i.
du kan inte få vackra toner med ett lätt fuktat finger när du drar det runt kanten på mig.
bara fejk.
en kopia av någonting större och vackrare.

spegel

jag dricker vin med min dörr låst dörr inatt och fantiserar om ett liv där du och jag låg tätt intill varandra och det var på riktigt utan spel och jag var någorlunda hel. när jag inte behövde ha en trasig lever för att orka med. när allt bara skrapar på ytan och man säger hej till människor man inte riktigt pratat med varje dag och jag berättar om mina problem på ytan för att bli åtminstone lite förstådd.
jag skulle vilja lära känna mig själv på ett sätt där inte tårar är inblandade.
jag skulle vilja lära mig själv en liten stund då jag inte är på bristingsgränsen till det där jag är rädd för.
jag hör så många människor prata om ångest utan tro på att dom har det på riktigt.
jag ser endast mitt jag reflekteras med ord som skrivs på blanka papper.
min bild av mig själv är uppbyggd av binära koder, dioder och massa termer jag inte kan orden för.

nu börjar musiken… ett två tre
det är alla dom där låttexterna som jag byggt upp mig själv av. alla dom där stora konstnärerna som jag vill bli som. som jag längtar efter att bli. att bli en kopia av någon annan än mig själv. att bli någon som kan vara lycklig i att ligga tätt intill någon och bara andas. att bli någon som vågar vara rädd. att bli någon som inspirerar och kan få andra människor att må bra. att revoltera mot det dåliga och få saker att bli bra.

jag skulle vilja bli en sån som inte hatar sin spegelbild.

musiken tystnar.
den var aldrig där. det var bara tysta skrikande klichéartade toner som berättar saker som andra redan har sagt. allt är bara en kopia på kopia på kopia på kopia en kopia som är jag som är en B-kopia på bilden av mig själv som jag inte ens tycker om.

om jag tar ett steg bakåt så ser jag allt min spegelbild inte reflekterar. jag ser mig själv liggandes med min näsa mot någon annans näsa och bara dela luften mellan oss. jag ser mig själv när jag inte biter på naglarna. jag ser mig själv när har ordning på det mesta. jag ser mig själv och gillar det jag ser.

glasöga

om det faller ur så krossas det och alla äcklas.
jag har ett förvridet tunnelseende. lutandes åt vänster.
inga nervtrådar når fram till min högra sida.
jag kliar mig med en gaffel i ögat för chockera människorna som bara sitter runt om mig.
människor måste sitta på min vänstra sida för att jag ska se dom.
dom måste sitta på samma sida som hjärtat sitter säger jag till dom.
om det faller ur så krossas det och alla bilder av det jag aldrig såg ligger utspridda som ett hav över det smutsiga golvet.
hela mitt liv har varit tunnelseende åt vänster.
om min blinda högra sida ramlar ut så slås den i kras och målar upp bilder av det jag aldrig såg.

skottsäkert glas

armerar.
ingenting kan pentrera nu.
bit för bit svetsas ihop. metallbitarna där glasbitarna är fastnitade.
innanför står jag med mitt hjärta i handen och säger varsågod.
insluten och ogenomträngbar.
det finns en ogenomtränglig transparent hinna mellan mig och alla i hela världen nu.
jag är ett konstverk. det går inte att ta sönder mig. jag består av skottsäkert glas.

du kan slå så hårt du kan. jag går inte sönder. det finns inga sprickor. det finns inget splitter.

jag är ogenomtränglig. det går inte att penetrera mig. jag består av härdningar och åter härdningar. ingen kommer igenom längre.
det tar totalstopp.

glasdockan

jag är glasdockan.
du är du.
för varje fotsteg börjar det blöda mer.
jag är stenhård och skör.
mosaikbilder av mitt förflutna faller från mina fingerspetsar och du går bakom mig.
du går alltid barfota. trampar upp spåren och du börjar blöda.
jag backar för att också börja blöda.
sen sätter vi oss på marken och cyklar med varandras fötter . blandar blod och glassplitter.
jag kan laga dig säger jag och du skär dig på mig. jag försöker plåstra om dig men du blir bara infekterad. du säger aj och jag plockar ur skärvorna ur dina fötter. blåser lite lätt och kysser varsamt dina händer men du skär dig på mina vassa läppar.
jag faller sönder. om jag ska gå sönder ska också du gå sönder.
jag ska laga dig nu.
kras.
jag kysser din halspulsådra och vi badar i blod och små konstverk.
jag är glasdockan. ett ihopplock av sönderslagna drömmar och bilder.
du är du. du är bara du. du skär dig på mig.
dina fötter blöder. jag försöker laga dom. varje gång jag rör dig så skär du dig.
jag ska laga dig nu.
jag lindar in dina fötter efter att ha plockat ut allting som gör ont med en pincett. jag drar mina glassplitterfingrar genom ditt hår. vi lägger oss stilla på glasfibersängar och skär in i varandra.
du har krossat glas i ögonen från mig. krossat glas under naglarna. krossat glas längs med ryggraden. krossat glas längst in i gommen. det är så du smakar. som smutset under naglarna. det är så jag smakar. som krossat glas. varenda sandmolekyl ihoppressad, samlade minnen och oförståelser.
jag är glasdockan. om jag ska gå sönder ska alla andra gå sönder.
jag ska laga dig nu.
jag är smutsett som svider under dina naglar och kommer in i din mun så att hela din insida skärss sönder.
jag går framför dig och du börjar blöda. jag ska laga dig nu. för du är du.

jag får upp ett meddelade framför mina ögon där det står
Det verkar vara något fel på ditt liv.
Vill du tvångsavsluta eller starta om?

poesi på hud

det är mellan varje vindroppe.
mellan läpparna. som jag vevar in dig mot mig.
mellan fingertopparna på våra enskilda händer.
i mellantingen där atomklyvningarna skapas
för att vi ska bli ett för en liten stund.
när jag snortar ditt fenetylamin och injicerar dina hormoner .
när tungor leker mot varandra och mot hud.
när vi pressar lakan mellan varandra.
när vi dricker varandras smutsiga tankar.
när hud pressas mot hud.
när våra insidor rinner över varenda kroppsdel som går att rinnas över.
när vi viskar ord vi inte trodde vi skulle säga till någon och mena det på riktigt.
det är mellan våra magar det skapas friktion.
mellan svettpärlorna och hur vi tar in varandra i varandras munnar .
längs med halsen.
ryggraden.
svanken.
skinkorna.
låren.
vaderna.
fötterna.
tårna.
tårna.
fötterna.
benen.
låren.
könet.
magen.
bröst.
hals.
haka.
läppar.
näsa.
panna.

karusell.
med åkband till varandras kroppar vi gett varandra på natten.

avvakta drömmar och avbilda känslor utan att själv vara närvarande och medverkande och det är bakom glasen, objektiven, hörnen, pennan, hjärtat, själen, könet och allt som jag inte kan sätta ord på som jag gömmer mig.
jag är hjärnan och du smärtan det rimmar på engelska.

och det är när jag river tapetbitar från min tapetlösa vägg och leker med det icke existerande klistret och spottar på mina fingertoppar för att låtsas att dom varit inuti en annan människa som jag drar ett sträck av saliv från munnen över hakan ner över halsen över bröstet ner mot magen ner mot könet och tillför lubrikationen för att gå halvvägs mot den njutning jag kunde ha fått om det varit någon annan där.

det är meningslösheten och bristen på samvete. bara ett virrvarr av lögner och förhoppningar det aldrig ett jag och någon annan alla kärlekar är bara återvändsgränder som bara vill avveckla sin sexuella frustration och få någon form av trygghet att luta sig tillbaks emot så man inte behöver leta när man är kåt.
det är småstadsångest och inga pengar på kontot och vad fan vill jag göra med mitt liv då som man tänker när man ligger och skedar någon som inte finns där och kramar en kudde och biter sig i läppen. drömmer sig bort till det där livet man vill leva någon gång där man lever sunt för att man orkar göra det och inte bara skiter i allt för att det är för mycket just nu hela tiden.
det är när man vaknar och funderar över om det finns någon mening att ens gå ur sängen och man ringer samtal till människor på ren rutin utan att egentligen bry sig och ingenting spelar någon roll och maten som man ändå inte äter smakar ingenting och när man väl äter så äter man för mycket och det finns ingen balans någonstans.
det är balansgång mellan att gräva in sig helt i sitt hyrda rum och att gå runt och vara fejksocial som när man jobbade på ett riktigt jobb för att överleva då man levde ett fejkliv för att råd att köpa saker man egentligen inte behöver. vara fejktrevlig mot människor man inte känner och kalla det service. vara fejktrevlig mot grannarna i trappuppgången som man inte bryr sig ett dugg om. bygga upp ett helt liv med låtsassaker mot det man egentligen vill göra.
man försöker leva ut sina drömmar men man har inte råd. allt man gör blir ett lån och man tänker jag vill ju bara bli älskad men man har inte tid med sånt strunt och tvåsamhet är ju någonting förlegat och jag ska aldrig binda mig igen för det gjorde så ont förra gången jag trodde att jag ägde någon annans kropp och själ.

bitterheten och bristen på närhet blir som ett bitande på naglarna som går för långt och börjar blöda och man borrar ner huvudet i kudden och skriker efter någon att bara hålla i handen en stund.
man står och tittar på sig själv i en spegel och sammanfattar sitt liv med att man hatar sig själv.