glasdockan

jag är glasdockan.
du är du.
för varje fotsteg börjar det blöda mer.
jag är stenhård och skör.
mosaikbilder av mitt förflutna faller från mina fingerspetsar och du går bakom mig.
du går alltid barfota. trampar upp spåren och du börjar blöda.
jag backar för att också börja blöda.
sen sätter vi oss på marken och cyklar med varandras fötter . blandar blod och glassplitter.
jag kan laga dig säger jag och du skär dig på mig. jag försöker plåstra om dig men du blir bara infekterad. du säger aj och jag plockar ur skärvorna ur dina fötter. blåser lite lätt och kysser varsamt dina händer men du skär dig på mina vassa läppar.
jag faller sönder. om jag ska gå sönder ska också du gå sönder.
jag ska laga dig nu.
kras.
jag kysser din halspulsådra och vi badar i blod och små konstverk.
jag är glasdockan. ett ihopplock av sönderslagna drömmar och bilder.
du är du. du är bara du. du skär dig på mig.
dina fötter blöder. jag försöker laga dom. varje gång jag rör dig så skär du dig.
jag ska laga dig nu.
jag lindar in dina fötter efter att ha plockat ut allting som gör ont med en pincett. jag drar mina glassplitterfingrar genom ditt hår. vi lägger oss stilla på glasfibersängar och skär in i varandra.
du har krossat glas i ögonen från mig. krossat glas under naglarna. krossat glas längs med ryggraden. krossat glas längst in i gommen. det är så du smakar. som smutset under naglarna. det är så jag smakar. som krossat glas. varenda sandmolekyl ihoppressad, samlade minnen och oförståelser.
jag är glasdockan. om jag ska gå sönder ska alla andra gå sönder.
jag ska laga dig nu.
jag är smutsett som svider under dina naglar och kommer in i din mun så att hela din insida skärss sönder.
jag går framför dig och du börjar blöda. jag ska laga dig nu. för du är du.