perspektiv

du säger ingenting.
jag frågar vad problemet är.
du vrider på huvudet och tittar på färgen som torkar på väggen.
jag tittar på dig undrande.
du säger att det blev fult.
jag svarar att det var ju du som valde färg.
du säger, nej det var du.
jag säger nej jag ville att väggen skulle vara äggskalsvit och du ville att väggen skulle vara vanilj.
du säger att väggen är äggskalsvit.
jag säger att det står vanilj på burken.
du säger att den är äggskalsvit.
jag säger att då får vi väll måla om en gång till då.

du tjatar om att vi har problem och att jag aldrig säger vad jag känner.
jag är bara tyst och tänker.
du ser ut som en idiot när du tittar sådär på mig, som att du har ett stort jävla hål i huvudet, som att du inte fattar någonting.
jag stirrar in i den nymålade väggen och inser att det är inte alls det här jag vill göra med mitt liv.
det blev fult säger jag.
du säger att det var jag som valde färg.
jag tänker ja det kanske det var men du förstår verkligen inte mig, det här har gått för långt.
du börjar prata om färger och jag försöker få dig att förstå. det gör du inte.