mosaik

miljoner bilder. samlade minnen i ett större sammanhang.
en bild för varje känsla som funnits i mig någonsin.
det är ett bildspel. en powerpointpresentation som slutar intressera människor efter en stund.
en värld uppbyggd av mig.
alla sönderslagna bitar av mig. allt är bara bilder.

bortglömda bilder. bilder från brända fotoalbum. bilder som jag lagt ner i lådor för glömma. bilder från perioder jag inte vill minnas. bilder framsprängda från mitt liv ytterst noga placerade i okronlogisk ordning.

tittar du noga kan du se varenda del av mitt liv. varje cell i min kropp är ett minne över någonting som redan har hänt.

när vi ligger med varandra så smetar våra bilder av sig på oss. jag får fragment av din barndom under tungan och du får skräckscenarior med ångestattacker under huden. på knäskålarna ser vi bilder av varandras skrapsår. brännmärkena från när vi snubblade på gymnastiken. våra olika debuter innanför våra ögonlock och läsa av mig in i minsta detalj. men vi kommer ändå aldrig förstå varandra.

glasfiber

jag förstärker andra saker.
med mig blir ni hållbara.
jag blir era stöttepelare så att ni orkar med.
stark och seg utan att vara skör.
varför kan inte jag vara skör?
bara vara inlindad i lager på lager på lager.
finns jag där innanför?
inuti stödhjulen till alla andra måste jag finnas.
när jag är någon annans stödhjul… vem är då stödhjul för mig?

plastglas

det är inte på riktigt.
du kan kasta mig i en vägg och jag håller.
slås inte alls i tusen beståndsdelar.
inte på riktigt. bara en billigare kemiskt framställd kopia av någonting vackert.
någonting som går att ta sönder.
jag går inte sönder.
jag studsar och är ett plagiat av någonting vackert.
jag är plast.
plastglas och jag klingar inte när jag slår i.
du kan inte få vackra toner med ett lätt fuktat finger när du drar det runt kanten på mig.
bara fejk.
en kopia av någonting större och vackrare.

spegel

jag dricker vin med min dörr låst dörr inatt och fantiserar om ett liv där du och jag låg tätt intill varandra och det var på riktigt utan spel och jag var någorlunda hel. när jag inte behövde ha en trasig lever för att orka med. när allt bara skrapar på ytan och man säger hej till människor man inte riktigt pratat med varje dag och jag berättar om mina problem på ytan för att bli åtminstone lite förstådd.
jag skulle vilja lära känna mig själv på ett sätt där inte tårar är inblandade.
jag skulle vilja lära mig själv en liten stund då jag inte är på bristingsgränsen till det där jag är rädd för.
jag hör så många människor prata om ångest utan tro på att dom har det på riktigt.
jag ser endast mitt jag reflekteras med ord som skrivs på blanka papper.
min bild av mig själv är uppbyggd av binära koder, dioder och massa termer jag inte kan orden för.

nu börjar musiken… ett två tre
det är alla dom där låttexterna som jag byggt upp mig själv av. alla dom där stora konstnärerna som jag vill bli som. som jag längtar efter att bli. att bli en kopia av någon annan än mig själv. att bli någon som kan vara lycklig i att ligga tätt intill någon och bara andas. att bli någon som vågar vara rädd. att bli någon som inspirerar och kan få andra människor att må bra. att revoltera mot det dåliga och få saker att bli bra.

jag skulle vilja bli en sån som inte hatar sin spegelbild.

musiken tystnar.
den var aldrig där. det var bara tysta skrikande klichéartade toner som berättar saker som andra redan har sagt. allt är bara en kopia på kopia på kopia på kopia en kopia som är jag som är en B-kopia på bilden av mig själv som jag inte ens tycker om.

om jag tar ett steg bakåt så ser jag allt min spegelbild inte reflekterar. jag ser mig själv liggandes med min näsa mot någon annans näsa och bara dela luften mellan oss. jag ser mig själv när jag inte biter på naglarna. jag ser mig själv när har ordning på det mesta. jag ser mig själv och gillar det jag ser.

glasöga

om det faller ur så krossas det och alla äcklas.
jag har ett förvridet tunnelseende. lutandes åt vänster.
inga nervtrådar når fram till min högra sida.
jag kliar mig med en gaffel i ögat för chockera människorna som bara sitter runt om mig.
människor måste sitta på min vänstra sida för att jag ska se dom.
dom måste sitta på samma sida som hjärtat sitter säger jag till dom.
om det faller ur så krossas det och alla bilder av det jag aldrig såg ligger utspridda som ett hav över det smutsiga golvet.
hela mitt liv har varit tunnelseende åt vänster.
om min blinda högra sida ramlar ut så slås den i kras och målar upp bilder av det jag aldrig såg.

skottsäkert glas

armerar.
ingenting kan pentrera nu.
bit för bit svetsas ihop. metallbitarna där glasbitarna är fastnitade.
innanför står jag med mitt hjärta i handen och säger varsågod.
insluten och ogenomträngbar.
det finns en ogenomtränglig transparent hinna mellan mig och alla i hela världen nu.
jag är ett konstverk. det går inte att ta sönder mig. jag består av skottsäkert glas.

du kan slå så hårt du kan. jag går inte sönder. det finns inga sprickor. det finns inget splitter.

jag är ogenomtränglig. det går inte att penetrera mig. jag består av härdningar och åter härdningar. ingen kommer igenom längre.
det tar totalstopp.

glasdockan

jag är glasdockan.
du är du.
för varje fotsteg börjar det blöda mer.
jag är stenhård och skör.
mosaikbilder av mitt förflutna faller från mina fingerspetsar och du går bakom mig.
du går alltid barfota. trampar upp spåren och du börjar blöda.
jag backar för att också börja blöda.
sen sätter vi oss på marken och cyklar med varandras fötter . blandar blod och glassplitter.
jag kan laga dig säger jag och du skär dig på mig. jag försöker plåstra om dig men du blir bara infekterad. du säger aj och jag plockar ur skärvorna ur dina fötter. blåser lite lätt och kysser varsamt dina händer men du skär dig på mina vassa läppar.
jag faller sönder. om jag ska gå sönder ska också du gå sönder.
jag ska laga dig nu.
kras.
jag kysser din halspulsådra och vi badar i blod och små konstverk.
jag är glasdockan. ett ihopplock av sönderslagna drömmar och bilder.
du är du. du är bara du. du skär dig på mig.
dina fötter blöder. jag försöker laga dom. varje gång jag rör dig så skär du dig.
jag ska laga dig nu.
jag lindar in dina fötter efter att ha plockat ut allting som gör ont med en pincett. jag drar mina glassplitterfingrar genom ditt hår. vi lägger oss stilla på glasfibersängar och skär in i varandra.
du har krossat glas i ögonen från mig. krossat glas under naglarna. krossat glas längs med ryggraden. krossat glas längst in i gommen. det är så du smakar. som smutset under naglarna. det är så jag smakar. som krossat glas. varenda sandmolekyl ihoppressad, samlade minnen och oförståelser.
jag är glasdockan. om jag ska gå sönder ska alla andra gå sönder.
jag ska laga dig nu.
jag är smutsett som svider under dina naglar och kommer in i din mun så att hela din insida skärss sönder.
jag går framför dig och du börjar blöda. jag ska laga dig nu. för du är du.