kort flödesskrivning

så då sitter jag vid mitt köksbord en vanlig lördagskväll.
äter knäckebröd (halvfin ost och gurka) lyssnar på Lars Winnerbäck och känner mig ganska misslyckad.
utan egentlig anledning, jag gillar inte ens Winnerbäck, inte officiellt i alla fall.

jag är mest bara trött. på mig själv. på cyniskt poserande. på allt jag hävdar. jag orkar inte ens förklara det.

jag är inte deprimerad på riktigt. det här är ingen riktigt kris.
det borde hända någonting och när det händer händer det för mycket.

jag orkar inte ens hitta på en titel till denna text. jag funderade på någonting med att vara svensk men det känns meningslöst att definiera mig själv i fack då de som vill vara i det facket ändå inte vill ha mig i det facket. det blir bara flödesskrivning för det är vad detta är. jag byter till kent. jag har ett större nostalgiskt band till kent. de har betytt mer. för mig i alla fall.

Och du ska ta mig härifrån / Nu när det blåser på månen.

det här med längtan tycker jag är spännande. att bara drömma sig långt bort.   långt långt bort.

vart fan som helst.

jag skulle bara vilja känna något annat än att det nästan alltid inte är någon idé.

du. och alla andra du. i hela världen.

det var länge sen jag publicerade någonting. det är för att jag skriver på ett större projekt. men jag har börjat skriva på en diktsvit som sidoprojekt. här kommer ett utkast// Conrad Luckett

ett allmängiltigt du.

                       av alla människor som någonsin varit du för mig på något sätt

du.

du.

                 och du.

                                           har betytt mer för mänskligheten än:

                                                                                                            vatten.

                                                                                                            luft.                                                                                                                           olja.                                                                                                                                 

allt de tror är viktigt.

men de som tror att det som är viktigast går att lagra.

                                                                                   tjäna pengar på.

har aldrig förstått.

att fyra armar som omsluter varandra

kan skapa fred;

att alla du,

för alla i hela världen,

räddar världen.

att det är kärleksdikter som finns i varenda del av mina vener.

i världens vener.

i mänsklighetens vener.

som skriker och vill komma ut som terroristbrev som mailbombar hela världen och slår hål på hela tryggheten och otryggheten på samma gång.

att alla kärleksförklaringar är som kärnvapen för att förstöra allting som gör oss olyckliga.

det är hjärtat som slår för kärlek och antikärlek samtidigt för alla jag och du i en kollektiv förvirring.

hatförklaringar åt alla håll mot allting som gjort allting sämre och jag vill bara omfamna och krama alla så hårt jag bara kan.

pressa ut varenda droppe av kärlek så att vi kan ha ett crescendo av det som finns i oss på en och samma gång och sen sluta känna allting som gör oss ont.

atomvinter.

Och i slutändan finns det ändå bara ett jag och massor du. Det är värt det.

                      alla människor har varit inuti andra människor på något sätt.

                                                                       

                                                                

(jag minns nästan varje sekund.)

du. jag. alla andra du. alla andra du för dig.

livet är alltid kantat av blod.

det är det som driver oss.

och att betrakta andra människor.

alla är du med alla. Du-reformen gjorde att det blev så.vi kom lite nämre varandra utan att det gjorde ont.

ingen vet egentligen någonting. om någonting

det finns bara teorier.

som blir motbevisade om och om igen.

så varför lever vi?

för att vi vill veta?

vad händer om vi har fel?

hur kan man ha fel när man inte vet vilken fråga man ska ställa?

just nu.

och då menar jag bara precis just nu.

vill jag bara riva alla murar jag någonsin byggt upp.

skrika;

 jag älskar dig.

jag vet bara inte till vem.

det skulle kunna vara du, du eller du.

det har egentligen ingen betydelse.

om två timmar kommer jag sluta tro på kärlek som i ett du och jag igen.

Angående att vara tokblixtförälskad säger jag att jag ska att jag ska putta ner dig några steg på stegen så att det inte gör lika ont när du faller ner. Att jag är beredd med alla sorters storlekar på plåster. Men vi tar det senare. När det är dags. Jag vill inte vara cyniker hela tiden. Man måste vara lite naiv också.

alla du slutar ändå alltid bara med personer jag skriver dikter om.

alla du stannar alltid kvar.

på något sätt.

vi delar på medicinen utan att veta vad vi ska bota.

men det kommer alltid bli bra tänker vi,

håller varandra i händerna.

Ingenting.

Inga krig.

Ingenting farligt kan sära oss just nu.

Absolut ingenting. Någonsin. Just exakt nu.

Det är händerna.

Titta. Andas. Konstatera.

På fingrarna.

Hur de rör sig, spretar.

Fånga tag, förstå.

Att du tycker något om mig, oavsett vad.

Sorgkanter är inte bara smuts. det kan inte vara annat än viktigt.

Som du aldrig tänkte eller sa.

Vem som helst. Du . eller bara jag tittar på sina sorgkanter och ler.
någonting är fel för varje gång du jag eller någon annan försöker sätta fingret på vad det är som är fel så får hen svarta streck under naglarna.
pressar in naglarna i armen och skriver att med smutsen att det är mina tonårsgator som jag är önskar att du hade gått med på så att smutsen hade blivit mindre påtaglig. Så att det hade varit mer uthärdligt med ensamma korridorer broderdanielhörlurar på högsta volym. Men det är ingenting som du förtjänar. Du förtjänar bättre saker än tonårsromantiserade droger, söndersparkade busshållplatser och ändlösa timmar på caféer.

Jag vill vara lite mognare med dig. Inte på ett vuxet sätt. Bara lite mindre destruktivt.

Vem du än är.                  

Vem du än är.

Vem du än är.

Vem du än är.

Vem du än är.

jag skulle kunna bli kär i dig.
jag vet inte vad du heter.
jag har aldrig pratat med dig.
men jag gillar din stil.
vi skulle kunna ta världen med storm.
kunna vara ett roadmoviepar.
dansa barfota på barfotagatan.
jag skulle försöka berätta hur jag känner för dig genom alla de där poplåtarna jag lyssnat på för många gånger, inspelade på blandband.
jag skulle längta efter dig så jag fick gåshud så fort du inte var i närheten.
jag saknar dig.
vem du än är.

vem du än är.

Jag tror ju inte ens på sånt längre. Det gör bara ont.

Men ibland vill jag att det ska göra ont.

Kännas.

Vara på riktigt.

Bara lite jävla ibland.

kapitalism

övergivet fikarum.

mögliga kaffekoppar med tillhörande kvarglömda termosar.

ett veck i duken på bordet.

ingenting som används längre.

bara bortglömt.

det blev billigare att lägga produktionen utomlands. 

Ett hjärta i en snöglob.
I all evighet.
Tills det töar.
Hjälp.

wicked game

medans du knarkar diagnoser.
bläddrar sida för sida efter vad det skulle kunna vara för fel på dig.
vad det skulle kunna vara för fel på mig.
och varför det aldrig skulle kunna hända något mellan oss.
så letar jag efter mig själv bland uppsatser om olika mentala sjukdomar som bara syns ibland.
du gråter när jag säger att jag inte vill såra dig mer.

och jag påpekar att jag inte tror på det här med kärlek längre.
i alla fall inte i den formen.
den har motbevisats alldeles för många gånger för jag skulle kunna tro på något sånt.
och du ber mig att låtsas men jag svarar att jag vill inte ljuga för dig.

och du som jag vet att jag ständigt motsäger mig själv när jag blandar och skriver om ouppnåelig kärlek och om hur jag föraktar tvåsamheten och om hur jag både älskar och hatar mig själv.
du vet vilken narcissist jag faktiskt är.
vi aktar oss för att berätta hur vi faktiskt blev som vi blev.
det känns ändå bara som ett mantrande över saker som man berättar när man vill att någon ska tycka synd om en.
som en karta av alla misslyckanden av en själv och folk i ens närhet över åren.
och jag vill inte såra någon annan än mig själv så jag varvar med lögner så att det aldrig förblir den sanna sanningen.
det är inte och kommer aldrig bli den lägre klasstillhörigheten i kombination med att jag aldrig fick ligga i högstadiet som enbart är orsaken till varför jag har helt vansinniga vanföreställningar om hur Daniel Sjölin kysser mina fötter och skriker att Det har inte funnits ett större litterärt geni sen Oscar Wilde!
det är inte mina lögner om mina självmordsförsök som jag ljög om så pass länge att jag började tro på dem själv och när jag väl faktiskt försökte så höll jag bara tyst om det.
det är inte att människor runt om mig alltid har mått jävligt dåligt.
det är inte att jag kände under en lång period att den enda varelse på jorden som förstod mig var en kanin.
det är inte bara de sakerna utan en kombination av massa olika saker som jag har förträngt eller glömt bort.
det är inget fel på mig egentligen det är ingen som behöver ta hand om mig.

det spricker i mellanrummen.
och allting jag tänker blir mer och mer defust och defekt.
Och historier upprepar sig gång på gång.

för varje fotsteg börjar det blöda mer.
mosaikbilder av mitt förflutna faller från mina fingerspetsar och du går bakom mig.
barfota.
trampar upp spåren tills du börjar blöda.

jag backar för att också börja blöda.
men försiktigare den här gången.
långsammare men ändå lekfullt för att inte splittras som så många gånger förr.
blandar blod och glassplitter
jag säger att du kom inte nära.
det gör lätt så ont då.
vi kommer bara skära oss.
men du säger att du vill försöka.
jag svarar att jag redan har blivit infekterad och det finns inget botemedel mot sånt.
och att jag varken orkar eller har tid att plocka skärvor ur dina handleder.
vi måste sluta med det här innan vi skär oss säger jag och torkar bort dina tårar.
blåser lite lätt undan ditt hår och kysser varsamt dina händer.

Men jag vet att du skär dig på mina läppar.

och jag vet inte vad jag ska göra annat än att skylla på statistik och jag ljuger om att jag är känslokall.
du svarar att jag bara är känslokall mot dig.
du har krossat glas i ögonen från mig.
krossat glas under naglarna.
krossat glas längs med ryggraden.
krossat glas längst in i gommen.
ett ihopplock av sönderslagna drömmar och bilder

det är så jag smakar.
som krossat glas.
varenda molekyl ihoppressad, samlade minnen och oförståelser.

och du vet att vi borde sluta och säga hej då.


miljoner bilder. samlade minnen i ett större sammanhang.
en bild för varje känsla som funnits i mig någonsin.
en powerpointpresentation som slutar intressera människor efter en stund.
allt är bara bilder.

bortglömda bilder. bilder från brända fotoalbum. bilder som jag lagt ner i lådor för att glömma. bilder från perioder jag inte vill minnas. bilder framsprängda från mitt liv ytterst noga placerade i okronologisk ordning.

när vi ligger med varandra så smetar våra bilder av sig på oss. jag får fragment av din barndom under tungan och du får skräckscenarior med ångestattacker under huden.
på knäskålarna ser vi bilder av varandras skrapsår. brännmärkena från när vi snubblade på gymnastiken. våra olika debuter innanför våra ögonlock och du kan läsa av mig in i minsta detalj.
men vi kommer ändå aldrig förstå varandra.

Sommarprat

Varje Sandkorn i varenda sten på de här gatorna har känt alla de där känslorna förut och jag vill bara härifrån.
Igen.
Jag vet inte hur många gånger jag har lämnat den här staden för att intala mig själv att jag aldrig ska tillbaka. Inte tillbaka till den där gatan där man skulle kunna plocka upp en gatsten och slänga in genom ett fönster som någon form av ångestframkallande vapen hos någon man ogillar skarpt eller hos någon som man bara vill göra lite illa tillbaks så att världen känns lite rättvis åtminstone för en liten stund.
Det är ingen skillnad på förnamnscafeét förutom att jag faktiskt är ensam när jag känner mig ensam för alla liksom jag har flyttat härifrån.
Det är fortfarande halva priset i baren på nattklubben jag brukade gå till. Det är glassplitter på golvet, fruktansvärt äckliga toaletter och dålig musik som ingen vill dansa till egentligen och jag svarar fortfarande nej när någon frågar om jag vill dansa till den musiken. Det är för dåligt säger jag och känner mig lite stolt över mig själv.
Det är fortfarande tårar och slagsmål utanför nattklubben när man går ut och röker.
Den stora skillnaden är att den kebabvagnen som säljer dålig mat och dyra cigaretter har flyttat 400 meter och känner mig provocerad och säger att det var bättre förr.
Det var inte bättre förr.
Det var bara lite mer romantiskt att må dåligt.

Tomhet

Som dina anteckningar du inte gör någonting med.
Bara tomma pappersark som du låter flyga med vinden i hopp om att någon skulle plocka upp dem och läsa dem och förstå att det är du som skrivit dem.
Som dina blanka röstsedlar som du viker pappersbåtar av och låter flyta med i bäckar tills de går på grund och skapar tsunamis.
Som dina handuppräckningar där du glömmer bort vad du ska säga men du fick i alla fall lite uppmärksamhet när någon sa ditt namn.
Som din oförmåga att visa känslor angående andra människor.
Dina ögon stannar inte upp vid kärnkraftsolyckor, oljeläckage, ekonomiska kriser, förtryck, folkmord och brev från kronofogden.
Dina ögon stannar inte upp vid utrotningshotade djur, invandrarfientlig politik, miljön som förstörs och terrordåd.
Som dina anteckningar du inte gör någonting med.
Bara oskrivna blad du delar ut i hopp om att någon skulle säga åt dig vad du ska tänka och tycka.
Som dina tafatta ursäkter om varför du kommer försent.
Dina meningslösa ursäkter för att berusa dig.
Dina ögon stannar inte vid sexism, diktatorer och kapitalism.
Dina ögon stannar inte vid utseendefixering, våldsideal och medelklassrasism.
Som dina anteckningar du inte gör någonting med.
Bara tomma oskrivna åsikter som vem som helst får fylla i så att du kan vara en del av gemenskapen.