Ett hjärta i en snöglob.
I all evighet.
Tills det töar.
Hjälp.

wicked game

medans du knarkar diagnoser.
bläddrar sida för sida efter vad det skulle kunna vara för fel på dig.
vad det skulle kunna vara för fel på mig.
och varför det aldrig skulle kunna hända något mellan oss.
så letar jag efter mig själv bland uppsatser om olika mentala sjukdomar som bara syns ibland.
du gråter när jag säger att jag inte vill såra dig mer.

och jag påpekar att jag inte tror på det här med kärlek längre.
i alla fall inte i den formen.
den har motbevisats alldeles för många gånger för jag skulle kunna tro på något sånt.
och du ber mig att låtsas men jag svarar att jag vill inte ljuga för dig.

och du som jag vet att jag ständigt motsäger mig själv när jag blandar och skriver om ouppnåelig kärlek och om hur jag föraktar tvåsamheten och om hur jag både älskar och hatar mig själv.
du vet vilken narcissist jag faktiskt är.
vi aktar oss för att berätta hur vi faktiskt blev som vi blev.
det känns ändå bara som ett mantrande över saker som man berättar när man vill att någon ska tycka synd om en.
som en karta av alla misslyckanden av en själv och folk i ens närhet över åren.
och jag vill inte såra någon annan än mig själv så jag varvar med lögner så att det aldrig förblir den sanna sanningen.
det är inte och kommer aldrig bli den lägre klasstillhörigheten i kombination med att jag aldrig fick ligga i högstadiet som enbart är orsaken till varför jag har helt vansinniga vanföreställningar om hur Daniel Sjölin kysser mina fötter och skriker att Det har inte funnits ett större litterärt geni sen Oscar Wilde!
det är inte mina lögner om mina självmordsförsök som jag ljög om så pass länge att jag började tro på dem själv och när jag väl faktiskt försökte så höll jag bara tyst om det.
det är inte att människor runt om mig alltid har mått jävligt dåligt.
det är inte att jag kände under en lång period att den enda varelse på jorden som förstod mig var en kanin.
det är inte bara de sakerna utan en kombination av massa olika saker som jag har förträngt eller glömt bort.
det är inget fel på mig egentligen det är ingen som behöver ta hand om mig.

det spricker i mellanrummen.
och allting jag tänker blir mer och mer defust och defekt.
Och historier upprepar sig gång på gång.

för varje fotsteg börjar det blöda mer.
mosaikbilder av mitt förflutna faller från mina fingerspetsar och du går bakom mig.
barfota.
trampar upp spåren tills du börjar blöda.

jag backar för att också börja blöda.
men försiktigare den här gången.
långsammare men ändå lekfullt för att inte splittras som så många gånger förr.
blandar blod och glassplitter
jag säger att du kom inte nära.
det gör lätt så ont då.
vi kommer bara skära oss.
men du säger att du vill försöka.
jag svarar att jag redan har blivit infekterad och det finns inget botemedel mot sånt.
och att jag varken orkar eller har tid att plocka skärvor ur dina handleder.
vi måste sluta med det här innan vi skär oss säger jag och torkar bort dina tårar.
blåser lite lätt undan ditt hår och kysser varsamt dina händer.

Men jag vet att du skär dig på mina läppar.

och jag vet inte vad jag ska göra annat än att skylla på statistik och jag ljuger om att jag är känslokall.
du svarar att jag bara är känslokall mot dig.
du har krossat glas i ögonen från mig.
krossat glas under naglarna.
krossat glas längs med ryggraden.
krossat glas längst in i gommen.
ett ihopplock av sönderslagna drömmar och bilder

det är så jag smakar.
som krossat glas.
varenda molekyl ihoppressad, samlade minnen och oförståelser.

och du vet att vi borde sluta och säga hej då.


miljoner bilder. samlade minnen i ett större sammanhang.
en bild för varje känsla som funnits i mig någonsin.
en powerpointpresentation som slutar intressera människor efter en stund.
allt är bara bilder.

bortglömda bilder. bilder från brända fotoalbum. bilder som jag lagt ner i lådor för att glömma. bilder från perioder jag inte vill minnas. bilder framsprängda från mitt liv ytterst noga placerade i okronologisk ordning.

när vi ligger med varandra så smetar våra bilder av sig på oss. jag får fragment av din barndom under tungan och du får skräckscenarior med ångestattacker under huden.
på knäskålarna ser vi bilder av varandras skrapsår. brännmärkena från när vi snubblade på gymnastiken. våra olika debuter innanför våra ögonlock och du kan läsa av mig in i minsta detalj.
men vi kommer ändå aldrig förstå varandra.

Sommarprat

Varje Sandkorn i varenda sten på de här gatorna har känt alla de där känslorna förut och jag vill bara härifrån.
Igen.
Jag vet inte hur många gånger jag har lämnat den här staden för att intala mig själv att jag aldrig ska tillbaka. Inte tillbaka till den där gatan där man skulle kunna plocka upp en gatsten och slänga in genom ett fönster som någon form av ångestframkallande vapen hos någon man ogillar skarpt eller hos någon som man bara vill göra lite illa tillbaks så att världen känns lite rättvis åtminstone för en liten stund.
Det är ingen skillnad på förnamnscafeét förutom att jag faktiskt är ensam när jag känner mig ensam för alla liksom jag har flyttat härifrån.
Det är fortfarande halva priset i baren på nattklubben jag brukade gå till. Det är glassplitter på golvet, fruktansvärt äckliga toaletter och dålig musik som ingen vill dansa till egentligen och jag svarar fortfarande nej när någon frågar om jag vill dansa till den musiken. Det är för dåligt säger jag och känner mig lite stolt över mig själv.
Det är fortfarande tårar och slagsmål utanför nattklubben när man går ut och röker.
Den stora skillnaden är att den kebabvagnen som säljer dålig mat och dyra cigaretter har flyttat 400 meter och känner mig provocerad och säger att det var bättre förr.
Det var inte bättre förr.
Det var bara lite mer romantiskt att må dåligt.

Tomhet

Som dina anteckningar du inte gör någonting med.
Bara tomma pappersark som du låter flyga med vinden i hopp om att någon skulle plocka upp dem och läsa dem och förstå att det är du som skrivit dem.
Som dina blanka röstsedlar som du viker pappersbåtar av och låter flyta med i bäckar tills de går på grund och skapar tsunamis.
Som dina handuppräckningar där du glömmer bort vad du ska säga men du fick i alla fall lite uppmärksamhet när någon sa ditt namn.
Som din oförmåga att visa känslor angående andra människor.
Dina ögon stannar inte upp vid kärnkraftsolyckor, oljeläckage, ekonomiska kriser, förtryck, folkmord och brev från kronofogden.
Dina ögon stannar inte upp vid utrotningshotade djur, invandrarfientlig politik, miljön som förstörs och terrordåd.
Som dina anteckningar du inte gör någonting med.
Bara oskrivna blad du delar ut i hopp om att någon skulle säga åt dig vad du ska tänka och tycka.
Som dina tafatta ursäkter om varför du kommer försent.
Dina meningslösa ursäkter för att berusa dig.
Dina ögon stannar inte vid sexism, diktatorer och kapitalism.
Dina ögon stannar inte vid utseendefixering, våldsideal och medelklassrasism.
Som dina anteckningar du inte gör någonting med.
Bara tomma oskrivna åsikter som vem som helst får fylla i så att du kan vara en del av gemenskapen.

Peace and Love 2011

Nu ska jag skänka en mening eller två eller tre eller i allafall några ord till allt jag såg i mer än 30 sekunder på P&L.

Torsdag:

Ziggy Marley: Jag somnade nästan när jag gick förbi.

I Blame Coco: Bra, mycket bra, inspirerande och det här ska jag lyssna mer på (jag lyssnar på henne/dem just nu).

Mustasch: Jag ville inte se det för att jag gillar det inte, jag såg det gillade det inte och gick.

Me and my army: När ska folk sluta spela "fritidsgårdspunkrockemoskejtmusik"?

Atmosphere: Jag gillar ju inte Hip Hop egentligen. Men det här var riktigt jävla bra. Jag litar mer och mer på Vilgots smak.

Valkyrien Allstars: Norsk folk, det vill säga fioler och känsla av nordisk mystik det var trevligt och lite bra men jag tröttnade efter två låtar, det kanske var tre låtar.

M.I.A: Det är andra gången jag ser denna ascoola kvinna och hon gör egentligen inte alls musik jag gillar. Men jag gillar henne. Det är coolt. Det är politiskt. Det är käftsmällar och pungsparkar; jag älskar det. Speciellt Born Free. Ja, speciellt Born Free.

The Ark: Det var magiskt.Det räcker att säga det.

Fredag:

bob hund: De har varit bättre. För att vara bob hund gjorde de en kass spelning. För att vara ett annat band än bob hund så var det en väldigt bra spelning. Men det var inte alls en bra bob hundspelning.

Spoken Word med Oskar Hanska, Oliva Bergdahl och Kung Henry: Jag såg bara Kung Henry för det var bara han kvar att läsa när jag dök upp på festivalens minsta scen (av de officiella scenerna). Nils (alltså Kung Henry) har alltid väldigt hög nivå och är hysteriskt bra. Denna gång var dock den första gången jag såg kungen, den enda svenska Hip Hopen jag gillar sen Grioa försvann vara lite osäker. Eller så var det bara som han sa att han hade repat för lite. Han tappade text vid två eller tre tillfällen men förmodligen inte med största sannolikhet av samma anledning som Julian Casablancas (mer om detta senare). Men han var bra, riktigt bra som alltid, och avslutade med hans magnifika testamente.

Branschen: Jag hade glömt att jag ville se detta och när jag gick förbi Athena som drabbades jag av en "just det jävlar känsla". Jag gick in, satte mig och for upp direkt för de slog igång med den fantstiska "Världens bästa dåliga exempel". Vispoeter tillsammans på en scen. Det var väldigt bra, och lite gubbigt. Till och med den fantastiska Sanna Carlstedt var ltie gubbig.

The Sounds: Jag inte hur många gånger jag sett dem. Sju, åtta gånger? Någonting sånt. Jag såg bara några låtar denna gång. Det var samma sak. Det var bra. Maja är Rock N´Roll. Men jag var inte riktigt på humör.

The Knockouts: Rock á Billypunk. Vilket jag gillar. Men jag gillar inte när sången låter "fritidsgårdspunkrockemoskejtmusik" Så jag gick. Dessuom så gjorde de en vidrig cover på nån kommersiell poplåt jag inte minns namnet på. Jag gick.

Sator: Är Sator. Låter som Sator. Är som Sator. Är bra och tågar på. Stabil Rock N' Roll.

Henrik Bergren: Jag började nästan gråta. Det var vackert. Det var väldigt vackert.

Social Distortion: Pappas hjältar eller snarare hjälte. Endast en orginalmedlem finns kvar i bandet. Gubbpunkcountryrockn'roll och det var jävligt bra. Hårda män och tatueringar. Jag är nöjd över att ha sett legendaren Mike Ness och versionen av Rech for the Sky var magisk.

The Strokes: Vad hade Julian tagit? Hur kan en två timmars spelning bli en timme? Hur kan man tappa så mycket text? Vad hade Julian tagit? Hur kan en två timmars spelning bli en timme? Hur kan man tappa så mycket text?

Jag tyckte det var rätt bra. Men om man jämför med 2006 så var det skitdåligt.


Lördag:

Jag såg lite poeter läsa på gatan Pedram Nazgûli och några andra:

Pedram Nazgûli var bra. Jag gillar hans sätt att skriva i karaktär och hans utryck vid en mikrofon. Pedram är bra. De andra poeterna var mindre bra. Jag såg inte alla. Jag gick efter Pedram då det började bli ointresant igen.

Mando Diao akustiskt: Ojämnt. Som jag tycker att detta band alltid är. När det är bra är det, riktigt bra. När det inte är bra är det pisstråkigt. Och att göra en akustisk spelning som bara är halvakustisk är ingenting detta band tjänar på. ine alls, det gör bara det tråkiga tråkigare. Dock vill jag hylla deras hyllning till den cancersjuke Kristian Gidlund som spelar i lillebrorbandet Sugerplum Fairy som de gjorde genom att spela låten Sweet Jackie.

Sage Francis: Hur många gånger ska jag säga att jag inte gillar hip hop men det här är bra? En gång till uppenbarligen. Sage är inte bara bra. Sage är jävligt bra. han är bra på ord. Och jag gillar ord.

Bad Religion: Förutom att ljudteknikern måste ha boffat limm de tre första låtarna så var Bad Religion så där stabila och bra som bara Bad Religion kan vara. Stabilt och bra och ett ständigt ja den här låten.

Säkert: Hade jag varit lite yngre och fullare hade det varit helt fantastiskt. Nu var det bara bra. Synd att Annika hade tappat rösten. Men det var välifgt bra ändå. Och avslutningen med Allt som var ditt var helt fantastisk.

Bob Dylan: Det var inte så roligt. Men har Dylans musik någonsin varit rolig? Vad det däreomt var var att det var väldigt bra. Trots att Vår käre Robert mer låter som tom Waits än Bob Dylan nu för tiden och att det är helt omöjligt att sjunga med i hans låtar så var det bra. Det var riktigt bra. Frågan är hur den sjutioåriga legenden skulle kunna göra det bättre? Lite mer pubilkkontakt? Vill man prata med gud?

Miss Li: Hon är glad och jag blir glad. Publiken är glad Miss Li blir glad. En väldigt glad och bra spelning. Alla dansar och och är glad aoch sjunger. Det är så här Gladpop ska vara.

Journey: Jag hatar Journey. Det var inte meningen att se dem. Men var det verkligen originalsångaren. han såg väldigt ung ut.

Håkan Hellström: Det här var antingen den nästbästa eller den näst näst bästa Håkanspelningen jag sätt. Då alla tre av de spelningarna jag syftar på är fem plus spelningar så betyder det att det var väldigt bra. Det var väldigt bra. Det var sjukt bra. Det var så där bra som bara Håkan Helström kan vara. Det finns ingen anledning att inte tycka att Håkan är Svergies absolut bästa liveakt och artist i övrgt. Med lite motstånd från The Ark som lägger ner nu, Bob Hund för tio år sedan och The Hives när det gäller livebiten. Men de är inte i närheten. Möjligtvis The Ark men de lägger som sagt ner nu.

Det var en bra festival, det var en väldigt bra festival.

Lavett

Det var konståkning som hon tyckte var viktigast.
Inget annat kändes lika meningsfullt.
Bara som en lavett av världen, en lavett av av meningslöshet.

Det vackra, stilla men ändå livsfarliga.
Det var som hela livet.
En dans på knivar.
En dans som så lätt
så lätt kunde gå helt åt helvete.
Bara ett litet misstag.

En liten lavett av vinden, en lavett av nervositet.
En fellandning och allt var förstört.
Borta för alltid.

Så skört.
Så skör människans dans var tänkte hon.
Att det var så lite som var viktigt.

Lavett så att det känns i benen och fingrarna när mamma trycker på.

Det är mammas ord om att konståkning är det enda viktiga.
Det är hon som bestämme och jag är åtta år, top år, fjorton år, sexton år.
Hon tycker att konståkning är det enda som betyder något.

Hon ger mig en lavett.
Hon ger mig en lavett.
Hon ger mig en lavett.

När jag säger att jag inte vill åka konståkning längre.
Hon är min tränare och jag är hennes bästa elev.
Den som drillats hårdast.

Det är konståkning som är viktigast.
Inget annat känns meningsfullt.
Inte lika vackert.
Inte lika farligt.
Inget annat känns som en lavett som hänger i luften; på väg att träffa min kind.

Schvung

angående fart förstod du inga gränser.
du fick någonting i ögonen.
förändrades varje gång.

du skrattade.
för du var bäst, det var så du sa i alla fall.
bättre än någon annan rallyförare.
jag förstod aldrig dina referenser.
motorsport har aldrig intreserat mig.

du hade fått någonting i ögonen när motorhuven och du knycklades ihop.
du blev ett med berggrunden.

vi hade hackat ut biten där du krockade och byggde din gravsten.
inga blommor lades på din grav.
bara dina favoritleksaksbilar.
så du kunde fortsätta vara den pojke du alltid varit.