floder av tankar och kärleksförklaringar

han kastade hårdast snöboll för kändes lite lättare då.
den ganska mobbade killen spöar den mer mobbade killen för han blev en i gänget då.
jag var aldrig en av dom sterotyperna.

jag var killen som stod med hörlurar i hörnet.
den mystiska killen.
dock inte den mystiska snygga killen.
vi hade ingen sån i förorten jag växte upp i.
det var inte så långt utvecklat.
mest fördomar och fjortisfyllor som slutade med att folk spydde i buskarna runt Tokarpsskolans busshållplats.

jag ville vara unik.
inte vara en av dom.
så jag drack inte.
jag rökte inte.
jag lyssnade på The Smiths och Ramones.

jag har alltid gillat unika saker.
saker det bara finns en av.
limited editon.
rare.
one of a kind.

saker som bara finns på ett ställe.
som tavlor det bara finns en av.
som byggnader helt magnifika som står i all sin prakt.
som raukar på Gotland.
som du.


det finns nog få människor som ser tillbaka på sitt högstadium och känner att det var en bra tid.
kollektivt skulle vi kunna höja fingret i vädret och skrika fuck högstadiet men det är nog redan gjort.
klitché aktigt skulle jag kunna nämna korridorer av ensamhet men det har både jag och poeterna och författarna innan mig sagt.

vi vill alla vara unika och speciella.
jag undrar om alla kan vara det.

hur många kan vara bäst på en sak?
kan det vara flera som är bäst på en sak?
om man inser att det finns folk som är bättre än en själv på det man gör ska man då sluta?
eller ska man fortsätta tills man blir bättre än den som är bättre än en själv?

dekadens är en sak jag funderar över ganska ofta.
jag är dekadent.
det vet jag att jag är.
varför är jag det?

jag brukar hävda att det är för att jag är medveten om att jag kommer dö.
att jag vet att jag kommer dö gör att jag undermedvetet dricker och inhalerar substanser som leder till min egen död.
jag ser inget fel i att göra det.
det enda felet jag ser i det är om man inte är medveten om att det kommer leda till ens egen död.

omedvetenhet har alltid varit någonting som jag avskytt hos människor.
det finns ingenting så osexigt som omedvetenhet.

vad är då sexigt?
mina svar är inteligens, utstråling och förmågan att kunna säga andra personer något.

var är den här personen?
jag skulle kunna kalla det här för en kontaktannons.
jag har trott så många gånger att jag hittat någon som jag skulle kunna tänka mig dela mitt liv med.
en gång var det på riktigt.
jag saknar henne ibland.
ibland ganska ofta.
ibland inte alls.

jag tänker att närhet är någonting alla vill ha.
det var länge sen jag kände närhet till en annan människa.
flera måndader sen.
det känns lite tufft faktiskt.
men som pappa sa drakar kan bar flyga i motvind.
jag kanske funkar så.
jag är konstnärssjäl men jag kan bara skriva i motvind.
det är svårt att skriva någonting utan att ha nåt som gör ont eller nånting som går emot.
jag har alltid haft svårt för att känna någonting med det jag skriver som inte är helt på riktigt.
det är både min svaghet och min styrka tror jag.
men men vad vet jag egentligen.

det med egentligenvärlden är en sak som jag också funderat över.
jag skrev det i en dikt en gång.
egentligen världen finns inte.

jag vill mest bara ha lite drama.
trassla in mig i någon då och då.
bara hålla om någon och ha någon att kyssa ibland.

inte känna att man är killen som måste kasta hårdast snöboll för att klara av dagen.
inte vara den utsatta killen som spöar den ännu mer utsatta killen för att orka med att leva.

jag vill bara vara mig själv.
och jag vill att någon annan ska tycka om mig för den jag faktiskt är.
en konstnärssjäl.
en estradpoet.
en snäll kille med dåligt självförtroende.
en person som måste ha hybris för att kunna tycka om sig själv.
en person som i dom flesta fall sätter andra personer framför sig själv.

till alla flickor jag har haft någonting på gång med skulle jag ville säga det skulle kunna ha varit du.
för det skulle kunna vara det.
jag vet att jag kan vara en riktigt idiot ibland.
men när jag älskar någon så gör jag verkligen det till hundra procent.

det här skulle kunna vara en kontaktannons men det är det inte.
det här är ett brev skrivit till mig själv.
jag har tjuvläst min egen dagbok.
och jag är ganska besviken på mig själv att jag gjorde det.

det finns så många ord jag skulle vilja använda.
jag kan inte sluta skriva för att det är någonting jag måste göra.
jag vet inte om det är så att skrivandet är någon slags sjukdom för mig.
jag kan bara inte sluta.
jag tror det är bra.
ibland vet jag inte.
ibland blir människor rädda för mig för att jag skriver så mycket om allt jag är med om.
specielt skriver jag om ala slags relationer jag har hela tiden.
och om sex.
nu har jag inte så mycket nytt matrial att gå till när det gäller den biten men jag har väldigt bra detaljminne.
man måste nog ha det om man vill bli författare och jag vill verkligen bli författare.

jag vill kunna leva på någonting jag älskar att göra.
jag älskar att skriva.
jag kan inte sluta.
och jag har nästan inga spärrar.
jag kan skriva om vad som helst jag varit med om.

abort.
självmord.
självmordstankar.
känslan att alla runt om en är idioter.
sex.
trasiga relationer.
och väldigt många andra saker.

jag gillar detaljer och saker det bara finns en sak av.

limited editon.
rare.
one of a kind.

saker som bara finns på ett ställe.
som tavlor det bara finns en av.
som byggnader helt magnifika som står i all sin prakt.
som raukar på Gotland.
som du.

och du skulle kunna vara vem som helst faktist.
du skulle kunna vara den absolut rätta.
jag vet inte vem du är bara.
jag skulle verkligen vilja träffa dig.
så att jag slipper vara killen som kastar hårdast snöboll.
så att jag slipper vara den halvmobbade killen som spöar skiten ur den mest mobbade killen så att jag känner mig lite bättre.