till Lotta

- Joy Divisons Shadowplay kan inte vara en deppig skiva det här är ju skitkul, sa jag medans jag lekte med min skugga stenad på smålänsk folkhögskola.
det blir lite vad man gör det till.
som en av mina psykologer klitcheaktig sa: du måste sluta gräva ner dig.
du måste träffa folk.
hon hade rätt.
det är meningslöst att älta problem i all evighet.
men man ska aldrig sluta tänka.
aldrig.
någonsin.

kollektivism och vi delar i alla fall kryddorna med varandra och stör oss på att dom andra inte diskar men vi orkar inte göra det själva.
det här är en folkhögskola.
alla som bor i samma korridor har nästan sett dom andra som bor där nakna men det är ingen som bryr sig egentligen.

jag går runt och kommer på mig själv att dom kalsongerna jag har på mig egentligen tillhör någon av mitt exs gamla ligg.
nån som hon låg med innan hon träffade mig.
jag undrar om hon har kvar nåt par av mina kalsonger där nånstans bland hennes trosor.
hennes nya pojkvän kanske har på sig något av mina gamla par just nu.
man vet aldrig.
det skulle kunna var så.

det hör inte till egentligen men jag har aldrig trott på egentligenvärlden.

jag borde egentligen göra det här...
jaha. varför gör du inte det då?
av den enkla anledningen att egentligenvärlden inte finns.
och jag vill nog hellre dansa eller måla eller nåt som verkar lite roligare än det där som inte verkar specielt roligt alls som jag egentligen borde göra.

nej jag vill nog inte jobba.
jag bygger en koja istället.
i kojan har vi en nånting som flyger.
kanske en gammal koffert.
den kan ta oss till ett fantastiland där allt är spännande och äventyrsfullt men aldrig gör ont på riktigt för man vaknar lite innan man dör.

så gör jag mest hela tiden.
jag glömmer bort det jag egentligen borde göra och fantiserar mig bort nånannanstans istället.
jag tror det är bra.

det hör inte heller till saken men jag gillar ju faktiskt inte egentligenvärlden.
den är en tråkig plats som jag undviker så mycket jag bara kan.

vi fikar istället jag tycker att det blir mycket trevligare.