jag kan skrika ( första utkastet)

jag ser genier från min generation gå sönder av galenskap.
med tomma plånböcker jagandes efter medicin så att dagen går fortare.
ensamma.
skrikandes på kroggator efter nån att bara knulla med en onsdagnatt.
hitta någon att bli lagad med ett tag.
eller bara ha telefonsex med vem som helst som man kan säga du är snygg baby fast man inte ser personen.

jag ser människor som skulle bli något stort, ta telemarketingjobb och hata sina liv.
dom klarar hyran precis.
är fulla varje helg.
äter bara makaroner och ketchup fast dom är inte ens vegetarianer.

självmordsbenägna fjortonåringar som åker på festival.
äter tvål från bajamajor för den innehåller alkohol och senare dricker hembränt av hockeykillar i camp som spelar årets sommarplåga och tvingar dem suga
otvättad festivalkuk.

människor vars näringintag består av en baguette, chips och Eldorados färskost som dom äter i parker tillsammans med systembolagets billigaste fylla.
människor som sitter i parker tills det blir lite för kallt för att sitta där men som sitter där några timmar till för att dom inte vill åka hem till förorter
och ensamhet.

som han som aldrig hann vara barn för han var tvungen att bli vuxen så fort, som hans psykolog sa till honom.
pillertrillande tonåringar med panikattacker som skolkar och kedjedricker te på förnamnscaféer när det är för kallt för att sitta ute.

som hon från Ekjö som sa att hon ville klippa bort sina bröst för att dom symboliserade allt som gått käpprätt åt helvete.
dom fanns inte där när hon byggde kojor och sprang på ängar
när mamma pappa barn var på riktigt och inte varannan helg i singular.
hon tänkte att det finns ingen frihet längre hon bara slogs som en pingisboll mellan olika hem och ingen i skolan märkte nånting för hon var ju ändå bara
tyst hela tiden.

men inom sig så skrek hon i alla de högsta toner som fanns.
det var som ett evigt slagsmål som fanns i hennes mage.

en betryggande hand som tog henne till en skogsdunge med filt och picnic hade räckt.
men det blev aldrig så.
det blev snitt ,ambulansfärd, psyket och massa människor som stod som frågetecken istället.

som han som ville inte vara med längre.
där hatet hade tagit över och ensamheten blev för stor.
en gång i tiden hade han trott på hjärtan men det var länge sen nu.
han hittat en syndabock i invandrare och alla som var annorlunda.
efter en flaska vodka och en burk piller så låg han på golvet på toaletten.
som tur var bröt någon upp dörren.
men det blev rehab för missbruk och ett ännu bittrare levende.
ständigt på gränsen till ett nytt självmordsbrev.


som han med ett militant brinnade hjärta som tappade sin förhoppning om att bygga upp en bättre värld.
det var precis i samma ögonblick som han bestämde sig för att sluta gå på reclaim the streets.
gatustenar börjar kastas.
till en början som en kärleksförklaring till det han trodde på.
men det var när stenarna riktades mot lokala småföretagare som skräddare, skomakare och caféer som allt brast.
han ville inte vara med längre.
världen var ond.
och dom han trodde var hans medkämpar visade sig vara precis lika sadistiska som dom multinationella företagen.
det bultande hjärtat svalnade och cynismen tog över.

jag ser människor bli våldtagna av sina vänner.
misshandlade av sina föräldrar.
bedragana av sina partners.

jag kan skrika.
jag kan skrika!
jag kan skrika!!!