Precis där du kommer ifrån

Precis där du kommer ifrån.

Min morfars sönderbombade barndomsgator där det nu står ett modernt köpcentrum med en stor arena i.

Och han fick stryk.

Precis som alla fått i hans släkt och somrarna som bestod av en semester där hela släkten jobbade med att plocka humle, för att överleva.

Precis där du kommer ifrån.

Det är inte så roligt att äta potatis och purjolökssoppa flera veckor i rad och varken bostads eller arbetsbristen kommer lösa sig i med något annat än kontakter. Och jag vet att min pappas morfar cyklade två mil till sitt jobb som budbärare varje dag och när han fick pengar av sin chef för att ta bussen så cyklade han ändå.

Precis där du kommer ifrån.

I lågstadiet med multikulturella färgstänk där majoriteten av barnen hade upplevt krig på något sätt. Och jag förstod aldrig varför det var så många som inte ville vara med på skolavslutningen i en kristen kyrka. Några år senare blev jag utslängd från en kyrka för att jag råkade ha på mig en Bad Religiontröja. Det var inte ens menat som en provokation från början. Det var bara ett band jag tyckte om. Och jag fick skäll. Så jag ställde mig med armarna rakt ut som Jesus vid altaret. Jag fick styrk pga den tröjan av några äldre elever för att de trodde jag var satanist. Jag borde sätta upp den på väggen.

Precis där du kommer ifrån.

Längs nyponbuskar, tätortstimotej, eklandskap och vetefält .

Allt det där har redan skrivits av Lars Winnerbäck och jag får prestationsångest när jag går längs Stångån men jag vet att mina drömmar fortfarande kan segla längs den ut mot hav och större mening.

Fortsättning följer

Tack.

Det känns som att fler och fler sviker löftet vi gav vid den där ritualen över en eld vid Stångån för så många år sen. Hur lätt det än är att romantisera tonårs och folkölsåren så måste man ändå minnas hur viktigt det var. Hur viktiga vi var för varandra. Och varför är det så fruktansvärt sorgligt att de hårdaste banden. Att vi som höll om varandras hjärtan inte gör det längre.

De som inte var med, men borde varit det likaså.

Resten av den här texten skulle kunna bli en roman över våra tonårsgator, misstag, fallgropar och famntag.

Men det här är bara en kort prosalyrisk dikt som slutar med ett tack.

Till alla som betytt någonting för mig. Till alla som jag betytt någonting för.

Tack.

(det här borde vi göra något åt)

Skyll inte på din klasstillhörighet.

Skyll inte på att du aldrig fick ligga i högstadiet.

Skyll inte på att du är lite överviktigt när du äter chips istället för kvällsmat.

                                                      

Skyll inte på kalorier

Och skyll inte på Anna Skipper

Skyll inte på Blondinbella.

Skyll inte på att en annan linje på din folkhögskola skulle få mer pengar för att för att huvudläraren skulle ha knullat till sig det.

Skyll inte på att någon annan linje skulle få mer pengar för att du fuckade upp gymnasiet.

Skyll inte på det politiska klimatet.

Skyll inte på att du inte har några pengar när du inte sökt något jobb.

Skyll inte radbryt och form.

Skyll inte på att ramen till den här dikten skulle vara snodd av Alex Bengtsson speciellt inte om du heter Josef Hoffert.

Skyll inte på tokkristna lågstadielärare

Och skyll inte på att du var mobbad när du egentligen bara valde att inte vara med.

Skyll inte på dina ex.

Skyll inte på att din kk som du är kär i inte vill ligga med dig längre.

Och skyll inte att du är ensam på att din kk inte vill ligga med dig längre.

Skyll inte på att du inte vill bli förälder för att du skulle vara en så dålig förälder om du skulle bli förälder nu.

Skyll inte på att du är heteronormativt misslyckad bara för alla andra i din släkt har partner och planerar att gifta sig.

Skyll inte på din etnicitet.

Skyll inte på dina rötter.

Skyll inte på överklassen.

Skyll inte på Hugo.

Skyll inte dina uppskurna handleder på någon annan än dig själv.

Skyll inte på dina självmordsförsök.

Skyll inte på bankerna.

Skyll inte på oljesituation.

Och skyll inte på klimathotet.

Skyll inte på hippies och skyll inte på proggen.

Skyll inte på yuppies.

Och skyll inte på dina föräldrar.

Skyll inte på din generation.

Skyll inte på oss.

Skyll inte på dina diagnoser.

Och skyll inte på din vår/höst/vinter/sommardepression

Skyll inte på vädret.

Skyll inte på din uppväxt.

Skyll inte på din skolgång.

Skyll inte på lokalpolitiker

Skyll inte på riksdagspolitiker.

Skyll inte på fascister.

Skyll inte på antifascister.

Skyll inte på religion.

Skyll inte på videovåld.

Skyll inte på videospelsvåld.

Skyll inte på Siwert Öholm.

Skyll inte på Jimmie Åkesson.

Skyll inte på Fredrik Reinfeldt.

Skyll inte på att du inte har någon B-plan.

Skyll dig själv.

Vi var alltid bätre i telefon.

Vackrare och mer förstående.

Det var verkligheten som tog sönder oss.

påskdikt

Våran relation kan liknas lite vid en bilkrasch.

Fast inte en sån där bilkrasch där någon dör.

Utan en sån där bilkrasch där man blir chockad och åker hem.

Åker hem och äter ägg.

Löskokta ägg.

Där man tänker.

det här skulle kunna vara min hjärna.

Och så geggar man runt det.

Bryr sig inte så mycket mer om det.

Och tänker att.

det är nog inte så att gud inte finns.

                      han är nog bara död.

Och allt blir bara som en stor omelett av uttråkande metaforer som inte

spelar någon roll.

Vem fan bryr sig om påsken?

                     

gilla 1.0

Jag gillar att bete mig som om jag vore sjuk när jag inte är sjuk.

att göra

                      absolut ingenting, så länge jag bara kan.

Se minst fyra filmer, onanera mer än vad som egentligen är skönt, bli överlycklig när jag upptäcker att det finns glass i frysen, gå runt naken och bli ännu lyckligare när det finns chokladsås till glassen.

Jag gillar att gå i morgonrock och dricka juice direkt ur paketet, jag gillar skräddarsydda kostymer och relativt misslyckade sexakter där man bara konstaterar att det här inte funkar just nu, antingen för man bara är för full eller av någon annan anledning.

Jag gillar att dricka dyr whiskey och röka rullcigaretter och ha neurotiska män med gitarrer i mina hörlurar när jag tittar på stjärnorna.

Jag gillar att vara ful och kåt. Jag gillar att laga stora middagar med lite för mycket ost i. Jag gillar stora ord. Svulstiga. Geniala. Snuskiga. Banala. Fantastiska. Texter.

Jag gillar

                 dig.

Terrarium

Ett.

Jag frågar om du fortfarande är rädd för spindlar.

Du undrar varför jag frågar det.

Jag svarar att associationen till att fråga det är varken märkligt eller långsökt när man är på ett terrarium och står bredvid en glasbur med en gigantisk fågelspindel.

Du bara tittar på mig. Säger ingenting. Vänder dig och går förbi alla skorpioner, spindlar kackerlackor och ormar. Stannar vid krokodilerna.

Jag säger luta dig inte framåt krokodiler kan hoppa högt och försöker krama om dig men du bryter dig loss som om jag försökte hålla fast dig och går längre in.

Du stannar till vid mungon och säger att du aldrig har sett en mungo innan. Att det inte var så här du ville se din första mungo.

Jag frågar om du vill göra en resa. Någonstans där det är varmt. Där du kan se fria djur.

Du svarar att vi harändå inte råd med sånt. Och att det finns ändå inga fria djur att se för när man väll sett dem så är de inte fria längre.

Jag frågar vad du menar men du går bara.

 Jag tappar bort dig. Stannar till en stund där fjärilar flyger runt och lemurer strövar runt fritt. En lemur hoppar upp på min väska och jag tänker att du hade tyckt att det var roligt. Jag tycker mest det är jobbigt eftersom jag ändå inte får klappa den. Så jag står bara still tills den hoppar vidare.

Du sitter och tittar på hajarna när jag hittar dig.

Jag sätter mig bredvid dig och berättar om lemuren.

Du småler först men sen blir ditt ansikte stelt och du säger att hajarna ser ledsna ut.

Jag säger att du ser ledsen ut.

Du frågar när bussen går.

Två.

Du frågar om min spindelfobi som om det vore nåt skämt. Du vet mycket väl att jag är livrädd för spindlar. Och så är du så där störigt jävla uppläxande och försöker låta intelligent så där som bara du kan göra.

Jag går bara ifrån dig. Stannar till vid krokodilerna. De ser lugna ut. Jag tänker att jag har mer gemensamt med dom än med dig.

Du försöker vara beskyddade och försöker hålla fast mig. Så jag bara går. Jag hade velat vara kvar vid krokodilerna lite till. Jag gillar krokodiler.

Jag går vidare inåt och ser en mungo för första gången i mitt liv. Jag gillar mungos tänker jag. Men jag hade velat se en mungo som inte var i en glasbur. Jag säger det till dig.

Du frågar om jag vill resa någonstans. Jag svarar att har vi inte råd med nåt bättre än ett jävla b-terrarium så har vi väll för fan inte råd med åka någonstans där det finns vilda Mungos. Och dessutom så skulle de mungos vi skulle se där det bor vilda mungos förmodligen ändå inte vara vilda .

Jag går igenom det där förskräckliga försöket till regnskog med en liten bäck med förstora fiskar i, fjärilar som flyger runt och småapor och lemurer som barn är elaka mot. Jag gillar aporna men jag ogillar barnen så jag bara fortsätter tills jag hittar en bänk vid det stora hajakvaritet.  Det är melankoliskt och hajarna ser deprimerade ut.

Du kommer efter en stund och sätter dig bredvid mig och berättar att du fick en existentiell kris för att en lemur hoppade upp på din väska. Jag tänker att du är en huvudperson i en Erlend Loe bok och ler. Sen kommer jag på att du är exakt som en karaktär ur en Erlend Loe bok och tycker inte alls det är roligt längre. Jag tittar upp på hajarna igen och säger att de ser deprimerade ut.

Du säger att jag ser ut att vara ledsen.

Jag frågar när bussen går.