af

Smaklösa sängliggande som skaver.

Allitteration i brist på fantastiskt.

Det finns liksom ingen input.

Ingen glöd.

Ingenting.

Bara förmultnade, förtvinande, försvinna in i ytligare ingenting, i platsbanken, i inga pengar och pengar på ingenting och det går inte att spara upp budget när allt är en skuld och det finns inga jobb att få.

Och vem vill lyssna på mina problem när allas är minst lika stora eller större.

Och vad spelar det för roll att du aldrig sagt att du älskar mig när du sagt att du hatar mig, det känns minst lika mycket.

Meningslösa glassmaker, avslagen läsk och chipssmulor.

Två steg mot trottoaren men det skulle göra att dom vinner. Och dom får aldrig vinna.

Aldrig aldrig aldrig få mig helt.

Ur balans?

Vem sa att jag någonsin varit där?

Jag kan åka skridskor både framlänges, baklänges och som en köttbulle.

Men det spelar ingen roll, det är ändå inget jag kan skriva i ett CV.

Ingenting, det enda ord som faller mig att skriva utan vara försöka vara vidrigt meta mot allt och ingen. Det spelar ju ändå ingen roll. Att den skivan kom 1995 spelar ingen roll heller för de som föddes samma år som Jurrasic Park kom får gå på krogen nu och är lika mycket på den dysfunktionella arbetsmarknaden som du är. Så vad du bli när du blir stor då? Det spelar liksom ingen större roll längre. Jag vill bara ha en inkomst som inte baseras på att göra folk illa. Och när slutar man orka? Det är väl nåt som märks. Det handlar ändå bara lösryckta tankar i en flödesskrivning.

tillsvidare utan titel

Även fantasi kan skapa passionerad kärlek och mina grannar kan klaga hur mycket de vill på hur vida hur mycket hon låter. Men det kanske faktiskt är så att hon bara kan komma i vissa ställningar och jag tycker att de kan unna henne det. Det är hon värd. Bara för att hon inte finns behöver det inte betyda att hon inte har människliga rättigheter. Det finns öronproppar.

Mina vänner/terapeuter säger att jag kanske borde lugna ner mig att jag kanske skulle sluta tänka på någon som inte ens finns. Men om hon inte finns så skulle jag ju inte kunna tänka på henne. Du kanske är sjuk var det någon sa. Men varför skulle jag vara sjuk, jag vill ju bara bli lite älskad.

Jag vill att någon viskar att jag är vacker.

Att jag är fin eller nåt. Jag vill. Jag vill att någon ska vara lökig. Riktigt jävla smörig. Jag vill att att någon bara tycker om mig. Om ens bara lite på låtsas.  Någon kan väll ljuga lite.  Bara lite ibland…

Lite jävla I don’t wanna miss a thing I would do anything for love truly madly deeply nothing compares 2 u så får du mig ändå

Som nostalgiska minnen som det där sista nakenbadet med de där gamla vännerna man sluta träffa sen för att man faktiskt gick vidare för en gång skull.

Som att mina fingrar skriver framtida äventyr längs ett dus rygg medan den sover.

Och jag berättar att jag mimade till Cecilia Wennerstens Det vackraste jag vet på fritids.

Att det vore så mycket finare om du hade kommit ihåg allting när du vaknade.

Att mina komplimanger inte sköljs bort i någon form av kemisk ångest. 

Och det här med att bara trassla in sig i någon bara lite för en stund.

Dela luften vi andas.
Cirkelandas genom varandras lungor.

Handplocka ord från tungorna.

Dra ut meningar ur tinningarna.

Fiska upp drömmar och önskningar från ögonen för att sedan klistra upp dem i ett kollage i luften och berätta för varandra hur vårt liv tillsammans skulle se ut.

Som att bara drömma.

Om att inte skeda en kudde när man känner sig ensam.

Att inte känna sig ersättbar när ett du går hem.

Precis där du kommer ifrån

Det är inte så stor skillnad mellan Stångån, River Mersey och Svartån.

Det är precis där du kommer ifrån.

Min morfars sönderbombade barndomsgator där det nu står ett modernt köpcentrum med en stor arena i.

Och han fick stryk.

Precis som alla fått i hans släkt och somrarna som bestod av en semester där hela släkten jobbade med att plocka humle, för att överleva.

Det är inte så roligt att äta potatis och purjolökssoppa flera veckor i rad och varken bostads eller arbetsbristen kommer lösa sig i och med något annat än kontakter. Och jag vet att min pappas morfar cyklade två mil till sitt jobb som budbärare varje dag och när han fick pengar av sin chef för att ta bussen så cyklade han ändå.

 Det är precis där du kommer ifrån.

I lågstadiet med multikulturella färgstänk där majoriteten av barnen hade upplevt krig på något sätt. Och jag förstod aldrig varför det var så många som inte ville vara med på skolavslutningen i en kristen kyrka. Och det var viktigare att lära sig skrivstil än att förstå krigen i Jugoslavien, Ghana, Mellanöstern osv. Där krigen våra släktingar drabbades av definierar oss.

Precis där du kommer ifrån.

Precis där jag kommer ifrån.

Längs nyponbuskar, tätortstimotej, eklandskap och vetefält.

Och allt det där har redan skrivits av Lars Winnerbäck och jag får prestationsångest när jag går längs Stångån men jag vet att mina drömmar fortfarande kan segla längs den ut mot hav och större mening.

Från Östra London och East End där min morfar växte upp där alla barn inte hade skor fötterna och de kunde räkna vem som inte kom till skolan på måndagen från när de hörde bomberna falla.

Och bubblor som drömmar lagras i för att flyga längs med Themsen västerut och svänga av vid River Mercy spricka framme Liverpool och förvandlas till ett du går aldrig ensam och vidare ut i Irländska sjön norrut längs olika hav med sikt på Göta Kanal för delas upp vid Östgötaslätten och rinna ut i Svartån och Stångån för att åter mötas vid Stångebrofälten där drömmar gror och tillsammans är vi starka.

Från Cockney Rejects via Beatles till Winnerbäck och en tätort på en slätt där jag känner till varenda sandkorn i varje sten staden är uppbyggd av.

Precis där jag kommer ifrån.

Där jag var både var riddare, robinhoddare, rock n’ roll stjärna och fotbolls och hockeyproffs.

Till att bubblorna spricker till vänsternäven höjd och knuten, Cruel fucking Town, kängor med hängslen, kostymer och bandtröjor. Huliganism och Morrissey.   

En flyktbenägenhet som gror till ett vart du vill så fort du kan till folkhögskolor och större städer mellan olika du och jag relationer och ett förvirrat arbetarklassideal och ständig ekonomisk kris som hela tiden vill lösa på ett kortsiktigt sätt typ lotteri och lån.

Hur mycket jag än berättar om precis där jag kommer ifrån.

Påhittade sanna sagor som rinner längs med Stångån, River Mersey och Svartån.

Så kommer du eventuellt aldrig förstå.

Att sista dansen är alltid my heart will go on.

Att våra vattendrag förmodligen möts så småningom.

Och att jag vill bli gammal med dig.

Förstår du inte det?

Ditt cp.

tro, hopp och sport osv (utkast givetvis (givetvis också den ironiska titeln) utkast)

du blev mitt Hillsborough.

96 anledningar till att bara ge upp.

2 förlorade SM-finaler.

(valfritt kraftuttryck, gärna ett könsord)

spinna hopp runt en magisk kväll i Istanbul 2005

från att vara uträknad

man ska aldrig ge upp ekar i en kliché

och vad ska man göra med informationen

det blir bättre det var ju bättre en annan gång det kan ju bli det igen

jaha?

Tillsammans är vi starka

Jag ska börja skriva på en blogg som handlar och ishockey med fokus på Linköpings Hockey Club som jag håller på väldigt mycket. Jag brukar sällan förklara mina texter men det här är rätt annorlunda mot allt jag skrivit innan. Det här är mitt första inlägg där. Länk dit http://lhcidag.se/tillsammans-ar-vi-starka/ (det är den här texten.



Jag fick i uppdrag att skriva om en gammal klassisk Irländsk folksång till att ha Linköpingsanknytning och som skulle kunna kopplas till Cluben. Det blir nog svårt tänkte jag, men utmaningar är ju roligt.

Fields of  Athenry , ni vet den där sången som Irländarna sjöng så man fick gåshud när de fick stryk mot Spanien (http://www.youtube.com/watch?v=lOLgXjplfh4). Roy Keane som var kommentator (eller satt i studion, det spelar ingen roll) sa att han skämdes för sitt folk, de förlorade ju, att det inte är något värt att vara stolt efter en förlust. Han har så fruktansvärt fel.

Det finns en anledning till att West Hams I’m Forever blowing bubbles (http://www.youtube.com/watch?v=Q-a69_Hm3gI) är en av de bästa ramsorna någonsin. Vi är som bubblor som flyger upp mot skyn och exploderar, sen får vi börja om från början igen. Det är inget vi är bäst. För de är inte bäst. De kommer förmodligen aldrig bli bäst heller. Och även om de nu skulle vinna någon större titel så kommer det en ny säsong där de får börja om från början igen. Inrutat och en av de bästa ramsorna någonsin. Det finns ingen motramsa på något sätt. ”Vi är bäst ramsor” kan alltid motargumenteras.

När Cluben mötte Luleå så sjöng Luleklackan ”Serieledarna för Lule”  det är inte genialt men det är bara sanning, vad ska man säga liksom, ja det är ni. White Lions sjöng att ”det finns bara en klack ”i hallen som motramsa. Detta stämde liksom inte på något sätt. Eller till antalet personer som klackarna bestod av så ja kanske. Men 15 personer som rest 140 mil och är väldigt engagerade är och kommer alltid vara en bättre klack än 60 personer som är halvengagerade  på en hemmamatch. Och det spelar ingen roll att jag avskyr de där fåniga Abbotbröderna, att en kompis är från Luleå och jag är en dålig förlorare eller jag håller på Cluben enormt mycket. Jag respekterar fortfarande hjärta för sin klubb och det visade de här Luleåsupportrarna.

Liverpool som är det lag jag har hjärta för förutom Cluben och det engelska landslaget gör en version Fields of  Athenry som de sjunger varje match, den och You Never Walk Alone. Båda två är fantastiska ramsor. Det hade jag säkerligen tyckt även om jag hade hållt på något annat (tvi, tvi) lag.

http://www.youtube.com/watch?v=R_BGkFYHG5Y

”Outside the Shankly Gates
I heard a Kopite calling
Shankly they have taken you away
But you left a great eleven
Before you went to heaven
Now it's glory round the Fields of Anfield Road.

All round the Fields of Anfield Road
Where once we watched the King Kenny play (and he could play)
We had Heighway on the wing
We had dreams and songs to sing
Of the glory round the Fields of Anfield Road

Outside the Paisley Gates
I heard a Kopite calling
Paisley they have taken you away
You led the great 11
Back in Rome in 77
And the Redmen they are still playing the same way
All round the Fields of Anfield Road
Where once we watched the King Kenny play (and he could play)
We had Heighway on the wing
We had dreams and songs to sing
Of the glory round the Fields of Anfield Road”

Jag tror att alla lag behöver odödliga ramsor. Detta är det tyvärr en enorm brist på i Elitserien och resten av sportsverige. Jag kommer inte på någon alls. White Lions bästa ramsa någonsin är förmodligen ”Hästen har inga pengar”, det går inte att argumentera emot, det är sant.  Men det är fortfarande inte en stor svulstig ramsa om stoltheten och hjärtat i klubben. Jag vill ha great fucking songs som känns i hjärtat, inget skrikmummel bara en höjd näve och sjunga ut för det man tror på.

Nere vid fälten.

Hörde jag nån sa.

håll näven högt i luften

Drömmar gror vid Stångebro

Där vi såg vad hjärta och stolhet

Drömmar gror vid Stångebro

Det är vad jag fått ner i min version av Fields of  Athenry. Och anledningen att det är så svårt är att skriva den här texten är att vi inte har en så lång historia. Visst vi har kämpat. Våra stora förebilder behöver marineras några år till. Jag skulle älska om det fanns en ”Sture Loodgate” in i CC med de stora bokstäverna ”Alltid på plats”. Eller om man tog den nya ”tag linen” Tillsammans är vi starka och hade det i stora Bokstäver över entrén och ha det där i 20 år så att det får bli historiskt.

Liverpool byggde sin storhet på 60-talet, nu är de ett mittenlag men de har en av de största fanbaserna i världen. Det var på 60-talet de byggde ”Shankley Gate” (den där det står You Never Walk Alone”). Och om det nu blir så att tillsammans är vi starka etsar sig fast så skulle jag vara en av de första att jubla att om en spelare som det spekuleras i om den kommer lämna klubben eller inte tatuerar in TÄVS över knogarna (Daniel Agger tatuerade YNWA i början av denna säsong under spekulationer om hur vida han skulle lämna eller inte).

Receptet för att skapa en storklubb med mycket anseende är att visa att man har hjärta för klubben och sen låta det marineras. Vi måste skapa det klassiska för att det ska kunna bli klassiskt. Det kan verka sökt. Men om 20 år så är det självklart.

Frågor på det?

/Conrad Luckett

Precis där du kommer ifrån

Precis där du kommer ifrån.

Min morfars sönderbombade barndomsgator där det nu står ett modernt köpcentrum med en stor arena i.

Och han fick stryk.

Precis som alla fått i hans släkt och somrarna som bestod av en semester där hela släkten jobbade med att plocka humle, för att överleva.

Precis där du kommer ifrån.

Det är inte så roligt att äta potatis och purjolökssoppa flera veckor i rad och varken bostads eller arbetsbristen kommer lösa sig i med något annat än kontakter. Och jag vet att min pappas morfar cyklade två mil till sitt jobb som budbärare varje dag och när han fick pengar av sin chef för att ta bussen så cyklade han ändå.

Precis där du kommer ifrån.

I lågstadiet med multikulturella färgstänk där majoriteten av barnen hade upplevt krig på något sätt. Och jag förstod aldrig varför det var så många som inte ville vara med på skolavslutningen i en kristen kyrka. Några år senare blev jag utslängd från en kyrka för att jag råkade ha på mig en Bad Religiontröja. Det var inte ens menat som en provokation från början. Det var bara ett band jag tyckte om. Och jag fick skäll. Så jag ställde mig med armarna rakt ut som Jesus vid altaret. Jag fick styrk pga den tröjan av några äldre elever för att de trodde jag var satanist. Jag borde sätta upp den på väggen.

Precis där du kommer ifrån.

Längs nyponbuskar, tätortstimotej, eklandskap och vetefält .

Allt det där har redan skrivits av Lars Winnerbäck och jag får prestationsångest när jag går längs Stångån men jag vet att mina drömmar fortfarande kan segla längs den ut mot hav och större mening.

Fortsättning följer

Tack.

Det känns som att fler och fler sviker löftet vi gav vid den där ritualen över en eld vid Stångån för så många år sen. Hur lätt det än är att romantisera tonårs och folkölsåren så måste man ändå minnas hur viktigt det var. Hur viktiga vi var för varandra. Och varför är det så fruktansvärt sorgligt att de hårdaste banden. Att vi som höll om varandras hjärtan inte gör det längre.

De som inte var med, men borde varit det likaså.

Resten av den här texten skulle kunna bli en roman över våra tonårsgator, misstag, fallgropar och famntag.

Men det här är bara en kort prosalyrisk dikt som slutar med ett tack.

Till alla som betytt någonting för mig. Till alla som jag betytt någonting för.

Tack.

(det här borde vi göra något åt)