rödsvart

du är röd.
nej du är svart.
nej du är röd.
jag kan inte bestämma mig.
du är rödsvart.
det är en färg, jag lovar.

våra ögon möts och sprängs nästan direkt, det är därför vi inte vågar se in i varandra längre.
vi bad alltid om ursäkt när det redan var försent.
jag vandrade runt med mina fingervantar med tryckta ord på fingrarna.

Love. Hate.

vi var igelkottshjärtade bortsprungna antihjältar i en förvirrad stad.
vi var Bonnie och Clyde med samma problematik förutom den sexuella läggningen och brott.
vi var Batman och Robin förutom den sexuella läggningen och brott.
vi var brott,
vi behövde bekämpas.
vi bekämpade världen.
världen bekämpade oss när vi ramlade runt som ett tvserieinspirerat hollywoods fejkkärlekspar utan att veta vad vi egentligen höll på med, det var som att vi byggde upp och raserade världen med våra sinnens trollspön.
vi var magiska tillsammans.
tanken på att jag fångar in dig i det rödsvarta fåniga färgtänkandet fängslar mig och jag kommer på mig själv med vilken färg jag har.
jag är gulsvart.
jag är gulsvart, hon rödsvart, vad betyder egentligen färg?
marmelad skulle kunna vara nyckeln.
nyckeln till färgerna.
jag är gulsvart som brittisk marmelad till frukostte söndagar då det blev lite för mycket kvällen innan.
jag är det du inte förstår i en David Lynch film.
jag är fingervantar en höstdag då du behöver tjockare vantar än så.
jag är dramat i ditt liv nu.
jag är förstöraren.
jag är kaos.
jag är en invit till synd.
jag är gulsvart.
jag är rödsvart.
du var alltid bara rödsvart.
jag är blåsvart.
jag är grönsvart.
jag är en kombination av alla färger med svart.
jag önskar att jag kunde gå tillbaks till när mina och våra färger hade lite mindre stark nyans.
jag är valfri färg kombinerat med svart.
du var alltid rödsvart.

Linköping del 7

vi känner doften av förhoppning på fredags och lördags kvällar här.
vi känner doften av ångest liggandes som moln på kroggator söndagsförmiddagar här.

vi sitter ändlösa timmar på caféer och barer.
vi sitter ändlösa timmar i parker och på uteserveringar.

vi längtar efter något bättre längs hela ågatan.
vi längtar efter något bättre längs hela platensgatan.

vi springer runt som dårar och letar efter något att försörja oss med här.
vi springer runt som dårar för att få tiden att gå snabbare så man kanske kan stöta på något bättre här.

vi leker vuxna människor som får köpa öl och cigareter. men ingen av oss har riktiga jobb som man faktiskt kan leva på, på riktigt.
vi leker vuxna människor och har förhållanden som går sönder.

vi dansar bort ångesten på nattklubbar.
vi dansar bort ångesten i främmande sängar.

vi går förbi allting som egentligen är värt att se för att det är vardag för oss.
vi går förbi allting som skulle kunna betyda ett anständigt normativt liv.

vi försökte lära oss ekvationer men insåg att ett plus ett alltid är lika med ex.
vi försökte lära oss ekvationer men insåg att två alltid är lika med ex.

vi trodde att vi hade lärt oss svenska men vi förstod aldrig när vi skulle sätta ut punkter och komman när allt vi behövde göra var att sätta ut semikolon.
vi trodde att vi hade lärt oss kärlekens grammatik men vi gick akktid vilse.

vi lyssnade på musik som ingen annan lyssnade på och kände att det var vi mot världen.
vi lyssnade på musik och dansade som ingen annan gjorde.

vi gick på nattklubbar och ville stanna efter stängningsdags.
vi gick på nattklubbar och letade alltid efter efterfest.

vi lämnade alltid varje fest sist av alla.
vi lämnade alltid varandra långt efter att det var försent att laga.

vi ramlade runt på kroggator för att det var så vi levde.
vi ramlade runt på kroggator för vi visste inte bättre.

vi hör ljuden av stegen, dansen, sången, vinet, sexet, dekadensen och allt det där vi gjorde.
vi hör ljuden av att vi fortfarande gör allt det där vi gjorde.

vi längtade alla till andra städer.
vi längtade alla till någonstans där man kunde vara sig själv helt och hållet.

vi förstod försent att vi hade varandra.
vi förstod försent att vi faktiskt kunde göra någonting åt tristessen.

vi är du och jag i en stad som ljuger om att idéer blir verklighet. Dom enda drömmar jag hade var dom flyktbenägna.
vi flyttade alla bort från det vi tänkte gjorde oss ont.

vi tror att det ska bli bättre.
vi hoppas att det ska bli bra.

vad händer sen?

ensamma
hjärtan
vandrar
ner
för
trappan
ingen
vet
vart
den
leder
kanske
tar
den
slut
kanske
faller













rakt
ner
och
dör





jag tänker på döden.
hur luktar den
det
hon
han
?
gammalt eller nytt?
det är ju nåt nytt som händer
är det inte så.


är det apelsinsaften som får mig att bli så här existentiell?
är det spriten jag drack förut?
är det den sena timmen?
skulle inte det här bara bli en dikt i form av en trappa?





hur ser döden ut?
jag har sett döda människor.
mer än två.
men jag vet att det bara är kol som bryts ner.
jag lärde mig något på naturkunskapen.
det är nog bra att man lär sig något ibland.
är döden en man i svart dräkt?
(som till exempel Bengt Ekerot i Det sjunde inseglet)


hur smakar döden?
något svart tänker jag.
Coca Cola
lakrits
eller aubergine
äggplanta och aubergine är samma sak.
precis som squash och zucchini.
squash är också en sport där man slår en boll mot en vägg med ett racket.
det må verka meningslöst men är rätt så roligt.
och jättejobbigt.


lite som döden.
ett äventyr för en.
en tragedi för andra.

en 4D värld

kan man lukta och smaka på bilder?
man borde kunna göra det.
bygga någonting som gör att konst kan få ännu fler dimensioner.
jag vill smaka på text.
jag vill lyssna på bilder.
lukta på musik.
om man skalar en banan kan man lägga saker i skalet.
fast bananskal är inte så gott.
dom luktar mest besprutningsmedel.
men det är kul när folk halkar på dom (har det hänt nån gång förutom på film?)
man skulle kunna ta ett stort äpple och gröpa ur litegrann.
stoppa in en kamera av mindre modell.
fast jag vill ha alla sinnen på en och samma gång.
pressa en apelsin över ett VHSband?
nej äpplet blir nog bäst.
jag tar en liten digitalkamera som man kan filma med.
ja då får jag med allt.
tror jag i allafall.
problemet är bara att det ruttnar.
men var ligger problemet i det?
det gör ju jag med.
bara lite långsammare.

haiku och tanka

kylig morgonluft
fågel viskar om framtid
ödeläggelse

fågel flyger bort
lämnar ödeläggelse
staden fortsätter

vinden yr runt mig
kall oktober morgondag
mössan blåste bort

sommarregn i park
barnen leker ändå kvar
pappan gömmer sig

iskall hand i hand
isen smälte hon i brand
ramlar bort från noll

asfalten steker
äggröra på gatan blir fest
lastbilen välte

du är aldrig här
bakom muren i april
maj juni juli
alltid aldrig här borta
bakom muren i april

klockan går helt fel
därför kom jag alltid sent
fröken ur är död
internet mördar tiden
det är min ursäkt för allt

hon har inte bara vanliga moln i sitt huvud.
hon har djupa mörka moln i horisonten som ger ilningar i benen och gör henne knäsvag inför en stundande mörk framtid.
den dagen hon blir lycklig ska hon stanna kvar tänker hon.
men tills dess tänker hon resa från stad till stad.
hon har inget namn.
hon finns inte på riktigt.
hon bor i mig.
hon bor i dig.
hon bor i de flesta av oss.
i en liten dold kammare i hjärtat.
hennes namn är mänsklighet.

Solglasögon

Jag var sju år gammal när jag blev förälskad i musik.
Sju år gammal när jag blev förälskad i festivaler.
Sju år gammal och jag stod längst fram med min mamma när det skånska skabandet Liberator spelade, min första festivalspening om man räknar bort den
lokala festivalen som jag var på när jag var på när jag var för liten för att kunna minnas det.

Jag fortsatte dansa när konserten var slut och dansade med min mamma bort till den största scenen på Hultsfredsfestivalen för att se det som skulle komma
att bli den sjuåringen jag en gång vars favoritband.
Docenterna.

Än idag kan jag känna leran under fötterna som bygger lager på lager när jag lyssnar på "Solglsögon" och jag minns det alltid fastnade någonting i leran under kängorna.
Alltid någonting mystiskt som man inte visste var det var, en kondom eller kanske en cigaret.
Alla dom där sakerna som finns runt mig idag men som för mitt sjuåriga jag var nytt och spännande.
Jag minns lukten av alkohol ifrån folks munnar och att dom dansade och sjöng, alla var så glada och kramades och alla fick vara som dom ville vara.
Jag minns min eufori när Docenterna spelade och hur sångaren eller om det var gitaristen sprang runt och verkligen gav allting han hade, som att det var hans
sista minuter i livet och han ville ge världen en fantastiskt avslut.

Jag var såld, köpt och helt förälskad.
Jag skulle bli Rock N' Rollstjärna när jag blev stor.
Riddare, brandchef och kung var som helt bortblåst och jag skulle bli frontfigur för ett punkrockband.
Jag hade bar överkropp och poserade till Ramones, Docenterna och alla möjliga band hemma framför stereon.
Jag förstår inte riktigt varför jag aldrig lärde mig ett instrument, jag antar att jag tyckte det var viktigare att vara snygg och ha utstrålning.

Dom andra barnen som gick i min klass förstod inte vad jag pratade om när jag pratade om konserter och musik.
Vi skulle måla ett sommarminne och jag målade Docenternas spelning.
Alla lampor och högtalare.
Noter som kom ut ur högtalarna, alla dansande människor och så jag som dansade.
Jag antar att dom tyckte att jag var konstig, dom kunde inte relatera till så mycket mer än den senaste disneyfilmen, deras helg hos mormor och morfar på landet
eller möjligtvis någon Thailandresa.

När jag gick i andra klass så skulle vi vid ett tillfälle på muisktimmen ta med oss och spela upp en egen låt.
Det pirrade i hela mig att få visa det där magiska.
Det där som visade på en helt annan fantastiskt värld där alla sinnen tilltalas och det är häftigt och ascoolt och makalöst helt fantastiskt.
Alla tänkbara superlativ på en gång.

Med bestämmda steg gick jag fram till CD-spelaren stoppade in min välvårdade skiva och valde låt, nummer tre.
Med smygade steg för att inte en millisekund av låten skulle störas så satte jag mig på min stol och tog på mig mina solglasögon och började digga musiken.
Hjälpläraren tyckte jag var en cool grabb.
Dom andra barnen förstod inte det magiska.
Jag kunde inte för mitt liv förstå hur dom inte kunde tycka att det var helt fantastiskt.
Dom spelade sin musik, det sena nittiotalets populärmusik.
Jag gäspade.
Efter skolan gick jag och längtade till nästa års festival medans jag hade mina solglasögon på mig och sjöng:

"Bakom mina solglasögon
kan jag va' mig själv.
Allting blir så vackert genom"