Solglasögon

Jag var sju år gammal när jag blev förälskad i musik.
Sju år gammal när jag blev förälskad i festivaler.
Sju år gammal och jag stod längst fram med min mamma när det skånska skabandet Liberator spelade, min första festivalspening om man räknar bort den
lokala festivalen som jag var på när jag var på när jag var för liten för att kunna minnas det.

Jag fortsatte dansa när konserten var slut och dansade med min mamma bort till den största scenen på Hultsfredsfestivalen för att se det som skulle komma
att bli den sjuåringen jag en gång vars favoritband.
Docenterna.

Än idag kan jag känna leran under fötterna som bygger lager på lager när jag lyssnar på "Solglsögon" och jag minns det alltid fastnade någonting i leran under kängorna.
Alltid någonting mystiskt som man inte visste var det var, en kondom eller kanske en cigaret.
Alla dom där sakerna som finns runt mig idag men som för mitt sjuåriga jag var nytt och spännande.
Jag minns lukten av alkohol ifrån folks munnar och att dom dansade och sjöng, alla var så glada och kramades och alla fick vara som dom ville vara.
Jag minns min eufori när Docenterna spelade och hur sångaren eller om det var gitaristen sprang runt och verkligen gav allting han hade, som att det var hans
sista minuter i livet och han ville ge världen en fantastiskt avslut.

Jag var såld, köpt och helt förälskad.
Jag skulle bli Rock N' Rollstjärna när jag blev stor.
Riddare, brandchef och kung var som helt bortblåst och jag skulle bli frontfigur för ett punkrockband.
Jag hade bar överkropp och poserade till Ramones, Docenterna och alla möjliga band hemma framför stereon.
Jag förstår inte riktigt varför jag aldrig lärde mig ett instrument, jag antar att jag tyckte det var viktigare att vara snygg och ha utstrålning.

Dom andra barnen som gick i min klass förstod inte vad jag pratade om när jag pratade om konserter och musik.
Vi skulle måla ett sommarminne och jag målade Docenternas spelning.
Alla lampor och högtalare.
Noter som kom ut ur högtalarna, alla dansande människor och så jag som dansade.
Jag antar att dom tyckte att jag var konstig, dom kunde inte relatera till så mycket mer än den senaste disneyfilmen, deras helg hos mormor och morfar på landet
eller möjligtvis någon Thailandresa.

När jag gick i andra klass så skulle vi vid ett tillfälle på muisktimmen ta med oss och spela upp en egen låt.
Det pirrade i hela mig att få visa det där magiska.
Det där som visade på en helt annan fantastiskt värld där alla sinnen tilltalas och det är häftigt och ascoolt och makalöst helt fantastiskt.
Alla tänkbara superlativ på en gång.

Med bestämmda steg gick jag fram till CD-spelaren stoppade in min välvårdade skiva och valde låt, nummer tre.
Med smygade steg för att inte en millisekund av låten skulle störas så satte jag mig på min stol och tog på mig mina solglasögon och började digga musiken.
Hjälpläraren tyckte jag var en cool grabb.
Dom andra barnen förstod inte det magiska.
Jag kunde inte för mitt liv förstå hur dom inte kunde tycka att det var helt fantastiskt.
Dom spelade sin musik, det sena nittiotalets populärmusik.
Jag gäspade.
Efter skolan gick jag och längtade till nästa års festival medans jag hade mina solglasögon på mig och sjöng:

"Bakom mina solglasögon
kan jag va' mig själv.
Allting blir så vackert genom"