Linköping del 7

vi känner doften av förhoppning på fredags och lördags kvällar här.
vi känner doften av ångest liggandes som moln på kroggator söndagsförmiddagar här.

vi sitter ändlösa timmar på caféer och barer.
vi sitter ändlösa timmar i parker och på uteserveringar.

vi längtar efter något bättre längs hela ågatan.
vi längtar efter något bättre längs hela platensgatan.

vi springer runt som dårar och letar efter något att försörja oss med här.
vi springer runt som dårar för att få tiden att gå snabbare så man kanske kan stöta på något bättre här.

vi leker vuxna människor som får köpa öl och cigareter. men ingen av oss har riktiga jobb som man faktiskt kan leva på, på riktigt.
vi leker vuxna människor och har förhållanden som går sönder.

vi dansar bort ångesten på nattklubbar.
vi dansar bort ångesten i främmande sängar.

vi går förbi allting som egentligen är värt att se för att det är vardag för oss.
vi går förbi allting som skulle kunna betyda ett anständigt normativt liv.

vi försökte lära oss ekvationer men insåg att ett plus ett alltid är lika med ex.
vi försökte lära oss ekvationer men insåg att två alltid är lika med ex.

vi trodde att vi hade lärt oss svenska men vi förstod aldrig när vi skulle sätta ut punkter och komman när allt vi behövde göra var att sätta ut semikolon.
vi trodde att vi hade lärt oss kärlekens grammatik men vi gick akktid vilse.

vi lyssnade på musik som ingen annan lyssnade på och kände att det var vi mot världen.
vi lyssnade på musik och dansade som ingen annan gjorde.

vi gick på nattklubbar och ville stanna efter stängningsdags.
vi gick på nattklubbar och letade alltid efter efterfest.

vi lämnade alltid varje fest sist av alla.
vi lämnade alltid varandra långt efter att det var försent att laga.

vi ramlade runt på kroggator för att det var så vi levde.
vi ramlade runt på kroggator för vi visste inte bättre.

vi hör ljuden av stegen, dansen, sången, vinet, sexet, dekadensen och allt det där vi gjorde.
vi hör ljuden av att vi fortfarande gör allt det där vi gjorde.

vi längtade alla till andra städer.
vi längtade alla till någonstans där man kunde vara sig själv helt och hållet.

vi förstod försent att vi hade varandra.
vi förstod försent att vi faktiskt kunde göra någonting åt tristessen.

vi är du och jag i en stad som ljuger om att idéer blir verklighet. Dom enda drömmar jag hade var dom flyktbenägna.
vi flyttade alla bort från det vi tänkte gjorde oss ont.

vi tror att det ska bli bättre.
vi hoppas att det ska bli bra.